Lite blandat från gårdagen...

Hmmm...  snacka om säkerhet på nätet. Hade klantat till mitt lösenord hit till bloggen och jisses vilket strul med att få ett nytt. Men nu är jag här i alla fall....

Tänkte berätta lite om gårdagen. Vi tränade nosework ihop med ett gäng andra hundar och det gick bra... för alla doggsen. Och det är ju kul eftersom alla har gått kurs hos oss på klubben.

För min del var det Salza o Jippie som fick jobba, och Salza är ju stjärnan av mina två hundar när det gäller det här. Hon jobbar självständigt, lugnt och metodiskt och hittar bombsäkert doften. Att hon sedan inte har nån markering (annat än att hon stannar upp och tittar på mig och sedan försöker komma åt att äta upp doftkällan) är ju helt och hållet mitt fel som inte jobbat med den biten.

Hon imponerade på mig när vi sökte på en bil. Hon jobbade sig runt bilen jättesnyggt. Letade spontant noga i hjulhusen och vid navkapslarna, sniffade längs hela sidan på bilen, kollade av bakänden och sedan andra sidan på bilen lika noggrant. På fronten satt doftkällan bakom ett av extraljusen och den hittade hon utan problem...

Jippie hittade också doften utan några större problem, men han är inte lika metodisk och noga. Han hann nosa av omgivningen lite också...

När vi tränat klart bar det iväg ut i skogen, Ibsen hade fått vänta i bilen medan de andra två jobbade och nu fick dom alltihop rusa av sig lite energi. Men när vi gått en rejäl runda och var på väg mot bilen igen så närmade vi oss en skymd sväng på stigen där vi gick, och jag skulle precis ropa in Ibsen, som sin vana trogen var lite före oss andra, när det plötsligt dök upp en schäfer runt den där svängen.

En hysteriskt skällande schäfer som direkt riktade in sig på Ibsen där han stod. Ibsen gör så, han fryser till en staty när det oväntat kommer en främmande hund alltför nära honom.

Ibsen stod där, blickstilla, och schäfern rusade runt honom och fortsatte att stormskälla. Runt, runt, runt... i en rasande fart, och Salza och Jippie tittade med stort intresse på det där som försiggick 30 meter framför oss. STANNA!!! sa jag till dom och dom stod blickstilla hos mig.

Men...   Nä nu jäklar... sa Salza plötsligt och drog iväg för att tillrättavisa den där stökiga schäfern. Hon är ju lite av polis när det är stökiga hundar i närheten. Matte ropade STANNA och Salza stannade och kom tillbaka. Jippie såg då ut ungefär som att Ok då, då tar väl jag hand om det där då... så honom kopplade jag snabbt.

Jag ropade på Ibsen men han kom förstås inte. Han hade ju en schäfer som storskällande ringade in honom där han stod. Jag ropade igen, och han började trava mot oss, då fick han istället en skällande schäfer efter sig som nafsade honom i hasorna.

Tack gode gud att Ibsen är som han är, tänkte jag då... vilket jäkla slagsmål det skulle kunna bli. Ibsen travade på mot oss, med schäfern nafsande i hasorna, fortfarande storskällande.

Men plötsligt så upptäckte väl Ibsen att det faktiskt var en tjej som hängde honom i hasorna, Han stannade och började flirta med den där vidriga schäfern, inte visste jag att han hade så dålig smak när det gäller kvinnor ...  😉

Jag ropade igen, men nu var kurtisören Ibsen igång så nu lyssnade han inte. Schäfern hade i alla fall blivit tyst och bara det var ju en välsignelse...


Jag stod kvar där jag var och höll koll på de andra två hundarna och tänkte att det väl måste finnas en ägare till den där eländes hunden nånstans. Och så småningom kom det en karl runt kröken, han gick fram till sin hund, tog henne i halsbandet och drog henne därifrån, och i och med det så sprang Ibsen tillbaka till oss.

Inte ett ljud sa schäferns husse, och inte en blick åt vårt håll. Han bara tog sin hund och drog iväg med henne. Jag gick efter, vi var ju på väg åt samma håll nu då, och såg att han vek in i skogen en bit bort...

Tänk vad folk är vårdslösa med sina hundar. 2-3 minuter är en lång tid, men det tog säkert minst det innan han dök upp på stigen. Och om man har sin hund lös utan kontroll på den så riskerar man ju förstås att möta nån annan som också har sin hund lös utan nån som helst kontroll.

Så som hans hund uppförde sig så tiggde hon stryk av en annan hund. Det var inte precis något lugnt och fint hundspråk hon använde när hon tog kontakt.Hon kan tacka sin lyckliga stjärna för att det var Ibsen hon sprang på och att han lät henne hållas utan att säga ifrån. Hade jag inte haft ordning på Salza så hade hon gett sig in i det där och då hade det blivit lajbans värre, hon tål inte hundar som bär sig åt på det där viset.

Och hade jag inte haft ordning på Jippie så hade det blivit katastrof. Den killen går inte av för hackor, han backar inte för nånting när adrenalinet slår till.

Men man kan ju inte bara släppa lös sin olydiga hund och hoppas på att alla andra har kontroll på sina hundar. Även om man struntar i andras hundar så borde man väl i alla fall vara rädd om sin egen hund?

Jaja...  ännu en gång hade vi tur och det avlöpte lyckligt, undrar när vår tur tar slut?

Så länge sedan....

Ja det är ungefär som vanligt nu för tiden.... låååååångt mellan inläggen här. Men nu är det dags...

Och det som föranleder det här inlägget är några funderingar om det där med ideellt arbete i klubbar och föreningar.

Det blir svårare och svårare att få tag på folk som vill lägga en del av sin fritid på ideellt arbete. Och det gäller även när det är arbete som innefattar deras egna fritidsintresse, så nu kommer jag att hålla mig till vad som händer i hundvärlden eftersom hundar är mitt stora intresse.

Jag som gick en hård skola på 70-talet har rent av lite dåligt samvete varje gång jag säger nej till att hjälpa till med något. På den tiden var det ingen som fick betalt för att man hade kurser eller ställde upp på tävlingar eller utställningar eller prov av olika sorter och slag. Jag tror inte ens att tanken fanns hos någon att man skulle kräva ersättning för att man gjorde något som man tyckte var roligt....

Och det fanns inga privata aktörer på marknaden då... jo det fanns det, men ingen som försörjde sig på att hjälpa hundägare att få ordning på sin hund. De som gjorde sånt privat, de gjorde det utan ersättning och ingen såg något konstigt i det.

Men som ni alla vet så är läget helt annorlunda nu...  Det kryllar av privata aktörer, och tyvärr så är det nog så att inte så många av dom är värda de dyra pengar de tar för sin hjälp till hundägarna. Men det var inte det jag skulle ventilera här....

Jag tror däremot att alla de privata aktörer som dykt upp på marknaden är en av orsakerna till att folk numera inte vill jobba ideellt. Kan den ena få betalt för att den gör en sak så ska den andra ha samma betalning för samma sak.

Och där kommer ju klubbar och föreningar i kläm. De har ingen affärsdrivande verksamhet, och har dessutom fastställda avgifter att hålla sig till när det gäller prov och tävlingar och medlemsavgifter, vilket gör att de har en begränsad budget när det gäller att ersätta funktionärer av olika slag.

Fast det finns förstås vissa funktionärer som alltid får ersättning, men det är då funktionärer där man kräver någon form av utbildning och auktorisation.

Det i sin tur kan slå tillbaka på möjligheten att få ideellt jobbande funktionärer... varför ska han/hon få betalt för sin arbetsinsats när jag jobbar lika länge och inte får nåt annat än lite fika och lunch?

Nu finns det som tur är alltid några ensamma eldsjälar som gärna gör en arbetsinsats utan tanke på ersättning, men dom blir färre och färre....

Och i  och med att dom blir färre och färre så måste kanske klubbar och föreningar dra ner på verksamheten, vilket gör att färre och färre människor kommer in i verksamheten och sedan kanske vill engagera sig på olika sätt.

Sen finns det ju en annan aspekt på det här också...  och det gäller alla dem som på något sätt fått en utbildning av sin klubb/förening. I min värld så är man då skyldig att "betala tillbaka" för den utbildningen, dvs ha kurser eller ställa upp som funktionär i de sammanhang där man fått sin utbildning.

Men så tänker minsann inte alla.... man tar sin utbildning och försvinner bort i fjärran, tacksam för kunskaper som man själv kan dra nytta av på olika sätt, men inte en tanke på att betala tillbaka till den klubb som stått för kostnader i samband med utbildningen.

Man pratar just nu väldigt mycket om att lydnaden gräver sin egen grav genom alla förändringar i samband med regelrevideringen, men det tror jag inte alls. Så har man sagt varje gång reglerna ändrats, inte minst då elitklassen en gång i tiden infördes. Då skulle lydnaden dö ut, det var väl ungefär universums absolut dummaste idé... att inför den där elitklassen. Och med facit i hand vet vi ju hur det har utvecklats...  och tänk så fel alla olyckskorpar hade.

Däremot så tror jag att alla olyckskorpar som nu pratar om att ideella föreningar går mot sin undergång har rätt. Det kommer, inom en snar framtid, inte att finns tillräckligt många människor som vill jobba utan lön eller annan ersättning, och då försvinner begreppet ideell verksamhet.

Det kanske inte är nåt fel i det, men det blir en väldig apparat att ha anställda vars löner ska redovisas på olika sätt, för att inte tala om vad ett arbetsgivaransvar innebär. Fast visst... det finns andra, enklare, lösningar på det, men faktum kvarstår.... ideell verksamhet är en företeelse som snart är ett minne blott.

Och de här tankarna fäster jag på papper just för att jag (och alla andra medlemmar) i dagarna fick ett brev från SSRK Västernorrland. Där avgår hela styrelsen i samband med verksamhetsårets slut och valberedningen hittar inte tillräckligt många kandidater till de tomma posterna.

Löser man inte det problemet så försvinner också avdelningens sektioner, vilket innebär att verksamheten i Sundsvalls- och Örnsköldsvikssektionen också upphör.

Nu har ju inte just spanielverksamheten varit så blomstrande i Sundsvallssektionen så personligen kan jag kanske tycka att det inte gör nån större skillnad, men det finns annat som berör mig mer.

Springerklubben har ju en liten avdelning som heter Springerklubben Nedre Norra som omfattar hela området från Hudiksvall och vidare upp mot Sollefteå. Verksamheten har legat ner i många år men för några år sedan var det några entusiaster som återupplivade verksamheten och det var ju jätteroligt.

Vi har erbjudits kurser av allahanda slag och medlemsmöten med diverse roliga aktiviteter och det har varit lite extra kul eftersom det enbart har varit springerspaniels på aktiviteterna och deltagandet har varit stort.

Men när nu en del av styrelsen anser att de bidragit tillräckligt och att annat i deras liv kräver mer tid och engagemang, då finns det ingen som vill ställa upp och axla deras poster.

Det i sin tur innebär att avdelningen återigen läggs ner och att de som bor i de här trakterna är hänvisade till Gävle-Dala-avdelningen, som är den närmaste avdelningen. Om nu den finns kvar efter nästa årsmöte... ryktet säger att även där är det svårt att hitta några som vill axla styrelseposterna.

Vet ni... jag är övertygad om att om man fick betalt för att göra sånt här arbete, då skulle det plötsligt finnas folk som är villiga att ställa upp. Kanske inte det "rätta" folket, men i alla fall folk som helt plötsligt har tid och lust i förhoppning om att kassan får lite påfyllning.

Jaja...  alltihop är i fas med tidens anda så det är nog inte så mycket att göra åt det, men tråkigt är det. Och jo då, jag vet att det finns annat som man måste ta hänsyn till här i livet också och att man kanske måste prioritera vad man lägger sin tid på. Men det är anmärkningsvärt att så många, precis vid samma tidpunkt, har så mycket annat att ta hänsyn till.

Lydnadsfunderingar....

Så var det dags igen då....  mitt eviga tjat om lydnadstävlingar och och de tankar det väcker.

Jag var ju skrivare till sju klass 3-hundar i lördags, och hann dessutom se ett antal klass 1-hundar innan jag var tvungen att åka hem, och det är helt totalt omöjligt att inte göra vissa reflektioner när man står och tittar på.

Fast det är bara när man står och skriver som man verkligen ser och hör vad som händer på planen, som åskådare många meter därifrån ser man inte alls detsamma som domaren ser. Det är viktigt att inte glömma det när man har åsikter om de betyg som ges.

Å andra sidan så kan man ju se vissa saker, och reagera på att domaren tydligen inte ser det som vi i publiken ser så tydligt många, många meter därifrån. Men så är det ju....  det är domaren som dömer, på både gott och ont.

Fast.... står man som publik långt därifrån och ändå ser saker (hjälper) som egentligen ska ge en nolla i betyg, och domaren slänger upp en ganska hög siffra när momentet är slut... då blir man lite ledsen.

Domaren ska ge poäng efter vad hund och förare presterar, varken mer eller mindre, oavsett vem som dömer och vem som tävlar.


I alla fall så kunde jag konstatera att även denna gången var det ont om snygga fria följ. Ja, snygga efter min måttstock då förstås. Fast högsta betyget på det momentet var en 8:a, så det var nog inte bara jag som tyckte så den dagen, 8 - 7,5 - 7 - 7 - 6,5 - 5 - 5 var betygen på fria följet.

Något som förvånade mig stort var att fyra av sju hundar nollade rutan.  Och att det var så förvånande beror mest på att det momentet finns ju i klass 2 också. Men de här fyra hundarna betedde sig som om de inte hade en aning om vad rutan var. Och ändå hade första hunden klarat det, så det fanns ett vittringsstråk ut till rutan. Jag hade nog förväntat mig nåt annat av klass 3-hundar... men alla kan ju ha en dålig dag förstås. 

Men över lag så tror jag att många förare har alldeles för bråttom upp i klasserna. SBK Tävling är ju en guldgruva när man funderar på sånt och vill forska lite...

Man kan se ekipage som tävlat många gånger i en klass utan att uppnå ett 1:a pris, och så plötsligt är turen med dom och dom slinker precis över gränsen för det där åtråvärda 1:a priset. Och nästa tävling är förstås i klassen över...

Och där krävs det återigen många tävlingar innan 1:a priset erövras...  och så halkar man vidare upp i klasserna på samma sätt.

Vet ni att det är de hundarna man ska vara "rädd" för på tävlingar.... om man nu är rädd för hundar som t.ex. reser sig på platsen eller hundar som går ur hand på planen.

Jag vet att jag generaliserar grovt nu, men det är få hundar som är så vältränade att de är fokuserade och stabila när de tillhör "den sortens" hundar. Och det spelar ingen roll att de tävlat många gånger, det har ändå inte gett den tävlingsrutin de behöver, tvärtom har det gett felaktiga signaler eftersom de inte lyckats göra det de ska på rätt sätt.  De dåliga poängen beror ofta inte enbart på att momenten inte är ordentligt inlärda, en del av problematiken ligger nog på ett annat plan också.

Jaja... nog om det nu då. Kul är det i alla fall, både att skriva åt domaren och att se, och höra, ekipagen på nära håll.

Regelrevideringen är ju klar nu i alla fall. Och om den får man tycka vad man vill, men inte kan då jag se att momenten i sig är så himla svåra. Däremot så är bedömningen våldsamt hård i de högre klasserna, och det gör ju förstås att det hela blir svårt när det gäller att uppnå höga poäng.

Men då är det inte momenten det är fel på tycker jag... det är bedömningsanvisningarna som är lite väl häftiga.

Men det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig. Jag har ju tidigare nån gång klagat på att det finns en enda referensdomare norr om Dalälven... alltså en enda referensdomare för halva Sverige...  och det ska bli intressant att se hur man löser utbildning och information hör uppe.

Mig veterligt har fortfarande inget alls hänt, ingen info till varken domare eller tävlingsledare eller klubbar., och naturligtvis inte heller till oss tävlande...

Norrlänningar klagar ju ofta på att Norrland är satt på undantag i alla möjliga sammanhang, och när det  gäller främst lydnadstävlingar så kan jag skriva under på det. Jag kan ju bara jämföra med vad jag upplevt på andra ställen och i andra sammanhang, och då kan jag skriva under på att Norrland verkligen är missgynnat.

Jag minns de första tävlingarna jag gjorde här i trakten, då kunde jag konstatera att domaren i ett fall hade en regelbok som var helt förlegad. Den nya som kommit nåt år tidigare hade han "ingen aaaaning om"...  visserligen var det väl delvis hans eget ansvar kanske, men å andra sidan så säger det ju en del om hur utbildning och fortbildning sköts i den är delen av landet.

Och om man nu från centralt håll tycker att en enda domare ska kunna utbilda domare och övriga funktionärer, och tävlande, i hela norra Sverige, då är det kanske inte så lätt att vara up-to-date heller.

Som avslutning gör jag som så många andra.... bjuder på en gammal bild....

Några nostalgitankar om att köpa hund...

Har inte skrivit  här på ett tag, och när jag loggade in så var inget sig likt längre. Har letat länge nu innan jag hittade min blogg.... men här är vi nu igen. 

Varje gång jag läser om valpkullar som föds, så slår det mig så slumpartat jag ofta köpt mina hundar.

Det är ju så att ju mer man kan och vet om hundar, desto svårare är det att välja rätt uppfödare och de rätta linjerna på hunden man ska ha. Man blir kräsen och vet dessutom exakt vilka krav man har, svårt att hitta en kull som "duger" då...

Det är ju tyvärr så att det inte så sällan döljer sig en massa sjukdomar och problem i de mest populära linjerna, sånt som man inte måste redovisa och som man därför ofta håller tyst om.

Ja det är klart att det finns i mindre populära och mindre kända linjer också, men eftersom dom är mindre populära och mindre kända så är inte risken så stor att man faller för en valp därifrån.

Och jodå.... jag vet att man aldrig kan förutse alla problem som kan uppstå, och jag vet att det alltid är en chansning att köpa valp...  men som sagt, ju mer man känner till och kan om den ras man är intresserad av desto svårare är det att hitta rätt valpkull. Motsägelsefullt kanske, men så är det.

Men om jag nu tänker tillbaka 11 år i tiden så är det en märklig slump som gjorde att jag fick bli ägare till min fantastiska Salza.


Jag hade beslutat mig för att överge cockerspaniel-rasen och istället skaffa mig en springer. Och att det blev en springer berodde på att jag gillar spaniel-mentaliteten men tyckte att cockern var lite för liten med lite för mycket pälsvård.

Sagt och gjort, jag började leta valpkullar på nätet. Och jag ville ju ha en hund som jag kunde jobba med, jakt, lydnad, spår, sök, viltspår.... ja allt man kan tänka sig helt enkelt.

Men jag upptäckte ju snart att det inte fanns speciellt gott om meriterade springertikar som skulle ha valpar. Många välmeriterade tikar med fina utställningsresultat fanns det ju förstås, men jag ville ha en valp efter föräldrar med arbetsmeriter och det var minsann inte så lätt.

Och mitt dilemma var ju inte att jag kunde "för mycket" om rasen, jag visst inget alls, förutom hur dom såg ut och vad dom borde kunna användas till.

Jag kände heller ingen i springervärlden som kunde råda mig. Det finns ju naturligtvis massor av bra "arbetshundar" som inte har några officiella meriter, men som sagt.... har man inga kontakter så kan man ju inte få reda på sånt och hitta rätt den vägen.


Av en slump så fick jag syn på en kull hos en uppfödare som jag inte visste nåt om, men där jag upptäckte att jag faktiskt kände uppfödaren till tiken som skulle ha valparna.

Vi hade tränat mycket jakt tillsammans när jag bodde nere på västkusten, och jag tyckte om henne och hennes måttstock när det gällde att bedöma hundar.

Aha, tänkte jag.... den kullen är ju jätteintressant. Hon har säkert inte fött upp nån "dum blondin" utan strävar säkert efter att föda upp bra hundar med en mentalitet som stämmer överens med det rasen är ämnad till.


Sagt och gjort, jag tog kontakt med uppfödaren som hade valpkullen..... och resten är nu historia. Jag fick köpa min fina Salza och en bättre hund får man leta länge efter. Hon har precis allt det jag vill ha hos en hund,plus lite till, och hon har verkligen med råge levt upp till alla de förväntningar jag hade på henne.

Men hade jag inte sett vem som var uppfödare till tiken som skulle valpa (Salzas mamma alltså) så hade jag antagligen klickat förbi den kullen i min vilda jakt på en valp med arbetsmeriterade föräldrar.

Och vad vill jag säga med detta då tro?  Ingen aning....  men det var verkligen en slump att jag hittade så rätt. Och jag hittade dessutom rätt när det gällde uppfödare också, min lilla arbetsmaskin Jippie är från samma uppfödare och han gör inte heller sin matte besviken.

Men jag tänker på det då och då, nu när Salza börjar bli gammal och jag inser att hon kanske inte hänger med så många år till. Vilken märklig slump det var som gjorde att hon blev min hund, vilken tur jag hade mitt uppe i min okunnighet om just den rasen.

Näe, det är inte lätt...

Idag har vi tränat lydnad igen. Det blir tyvärr långt mellan gångerna eftersom det är så många andra vardagsplikter som måste prioriteras, och då räcker sen inte min ork till att träna hund också.

Men idag hände det...

Vi står ju inför klass 3 nu då, och jag har inte gjort med Jippie som jag brukar med mina hundar. Tidigare har dom i stort sett varit klara för elit när vi startat i klass 1, men så är det inte med Jippie. Och det beror inte på honom, det beror enbart på min ork och min... ibland... bristande träningslust.

Men nu måste vi alltså ta tag i klass 3-momenten "på allvar".

Det fria följt är ju som det är, jag avskyr att träna det momentet så det finns nog inte nån större chans att det blir bättre. Jag får bita i det sura äpplet och nöja mig med de betyg det ger... på både gott och ont.

Sättande... under gång...  det kan han inte. Och det blir exakt samma problem med det som med läggande under gång... han lyssnar för dåligt och missar mitt kommando. Han är lite typiskt karl... kan inte göra två saker på samma gång.  Hålla fokus och gå fot samtidigt... och dessutom lyssna på matte när hon plötsligt säger Sitt!... eller Ligg!... det klarar inte en liten Jippiehjärna... inte just nu i alla fall. Ställande under gång däremot... det gör han suveränt snyggt. Men där behöver han liksom bara stanna... inte krångla med nåt sättande eller läggande.

Inkallande med ställande.... där är vi på gång. Blir kanske inte nåt jättestort problem tror/hoppas jag. Men vi har bara kommit halvvägs eller så. Har inte det rätta avståndet, och ställer honom ganska så nära mig än så länge. En bit kvar innan det är färdigt med andra ord.

Sändande med platsläggande och inkallande.... rutan populärt kallad.  Tja... springa till rutan fixar han, stanna fixar han, lägga sig ner fixar han... men att sedan ligga kvar när matte går mot rutan och sedan vänder ryggen åt honom, det är fortfarande lite svårt. Jag måste dela upp det där momentet lite mer och träna de olika bitarna för sig. I all synnerhet det där med att ligga kvar och vänta på inkallningssignal.

Apportering och hopp över hinder. Det bör inte vara några problem, funkar i alla fall när vi tränar. Och här har han inte lika lätt för den där extrasvängen som han så gärna vill ta för att demonstrera att apporten faktiskt är hans. Men det kanske kommer när han blir ordentligt varm i kläderna.

Apportering av metallföremål bör inte heller vara några problem. Har inte fått några extrasvängar med metallen, men vi har å andra sidan inte tränat det så mycket heller. Finns ännu tid för överraskningar....

Vittringsprov och apportering...

Han börjar fatta vad som förväntas av honom nu, även om pinnarna ligger en bit bort. Men istället har han börjat slarva med avlämningen. Hans klantiga matte belönade med bollen vid något tillfälle och sen är det kört......  nu spottar han ut pinnen så fort han slagit ner sin lilla rumpa vid min sida och så sitter han på språng, redo för att jaga den där förbaskade bollen. 

Bollen gör honom helt blockerad, det räcker med att han vet att den finns i fickan så varken hör eller ser han. Svårt det där... att hitta rätt belöning. Och svårt när dom är så lättlärda att en enda gång räcker, sen har man ett misstag som måste jobbas bort, och då går det minsann inte på en enda gång inte. 

Fjärrdirigering.... ja där har vi lite att jobba med. Han kan alla skiften, men han slarvar ibland och förflyttar sig. Och sen var det ju en bitter erfarenhet på vår sista klass 2-tävling att upptäcka att hans koncentration inte räckte hela programmet ut. Där fick han ju en total black-out inför fjärren och eftersom klass 3-programmet är både längre och svårare så riskerar vi förstås samma sak igen. 

Det gäller för matte att inse att den här hunden måste tränas i uthållighet, mental uthållighet alltså. Han jobbar outtröttligt hur länge som helst, men hans lilla hjärna hänger inte alltid med lika länge. 

Gruppmomenten sittande i grupp och liggande i grupp förutsätter jag att han fixar. Jag har aldrig gått och gömt mig vid platsliggningen, men det hinner vi ju träna på. Han har ju bra stadga i såna här sammanhang så det borde inte vara några problem. Fast han är ju en mattegris förstås... kan kanske bli nyfiken på vart matte tog vägen.  Jaja, vi får träna lite på det också....

Men nu, idag, grämer det mig lite att jag inte satte lite bättre fart på vårt lydnadstävlande från början. Nu hamnar vi i den sitsen att vi måste lära in de nuvarande klass 3-momenten om vi vill tävla klass 3 i år, och sen måste vi dessutom träna in de nya klass 2-momenten (nuvarande klass 3 blir klass 2 efter nyår)  för att få tävla i den klassen efter nyår. 

Naturligtvis kan vi strunta i klass 3 i år och satsa helt på de nya momenten efter nyår, men jag gillar de där gamla klass 3-momenten. Den klassen är den allra roligaste tycker jag.... men nu försvinner den ju.

Jaja, vi får se.... det blir kanske inget alls. Men han är rolig att jobba med, virrpannan Jippie. helt outtröttlig så länge vi håller på, men han har som sagt lite svårt för det där med split-vision.... en sak i taget är det som gäller för honom och det håller inte riktigt i de här sammanhangen.  

Men det är säkert till största delen en träningssak. Om hans matte bara skärper sig lite och blir lite mer strukturerad i träningen, och planlägger saker och ting lite bättre så går det säkert att påverka.

Fast jag måste ju erkänna att jag inte är lika "hungrig" nu för tiden som jag var när t.ex. Salza var ung. Det där med att tävla känns inte så våldsamt angeläget längre, men som sagt.... klass 3 är ganska så kul så vi får väl se vart vi hamnar framöver. 

Iakttagelser från en rallytävling

Nej, vi tävlade inte... jag var funktionär, vilket ibland innebär att man hinner se många olika ekipage. Men på söndagen var jag (tyvärr) honnörsfunktionär och då ser man inte så mycket annat än det ekipage som står i honnörsrutan, men å andra sidan kan det vara givande det också.

Vid en av tävlingarna skulle honnörshunden stå vid förarens vänstra sidan. Och för er som inte vet så ska alltså hund och förare stå i den ställningen i 1½ minut utan att förflytta sig eller ändra ställning. Det är det som man som honnörsvakt sitter och kollar... med tidtagaruret i hand.

Jag kan ju avslöja att det finns många, många varianter på hur man genomlider de där 90 sekunderna... vissa ger ett kommando och står sedan lugnt och stilla och kikar bara då och då på sin hund.

Andra tjatar precis hela tiden på hunden, som i sin tur stänger öronen efter ca 10 sek och sedan fördriver tiden med att intresserat följa den hund som går rallybanan under tiden dom själva genomför honnören.

En tredje variant är att ge ett kommando och sedan vara hyfsat tyst men ändå hela tiden bevaka hunden så att den inte glömmer sig och ändrar ställning. Ett litet bra! då och då... men man litar uppenbarligen på sin hund och tar sig igenom de där 90 sekunder utan nåt större nervsammanbrott.

En hund imponerade med sitt sätt att lösa problemet med en mygga. En vit hund som fick en stor stygg mygga mitt på nosryggen. Både matte och jag såg att myggan satte sig på nosen på hunden alldeles i början på de där 90 sekunderna. Hunden försökte först skaka bort myggan men det gick ju inte.

Hunden ruskade förstås på huvudet men myggan satt där den satt... då lyfter hunden ena framtassen och föser bort myggan, och det utan att röra på de andra tre benen. När myggan är borta står han återigen lugnt... tills en släkting till den där första myggan kommer och sätter sig på nästan samma ställe. Hunden försöker återigen ruska bort myggan, men får ta till framtassen en gång till och fixar det återigen utan att röra de andra tassarna en enda millimeter. Snacka om att hålla fokus på det man ska göra....

En nervpärs för den hundens förare, men tack vare att hon klarade av att hålla sig lugn så gick det bra. Hade hon själv strukit bort myggan från hundens nos så hade de varit diskade....


Men vissa förare verkar nästan få ett nervsammanbrott innan tiden är ute.... och med vissa hundar kan jag förstå problemet. Till exempel vallhunden som direkt fixerar hunden som går banan alldeles intill och sedan bara blir mer och mer fixerad vid det andra ekipaget när det rör sig runt banan.

I mästarklass är ju hundarna lösa så det kan ju hända incidenter om inte husse/matte är på alerten... men nu i helgen gick det smärtfritt utan några problem.


Jag hann dock se lite annat också, på lördagen var det någon annan som var honnörsvakt, då hade jag möjlighet att kika på lite allt möjligt både här och där.


Den där hunden som väldigt lojt och oinspirerat gick banan med en matte som hade desto roligare. Hon hojtade och applåderade och visslade och skrattade och och tjoade och hade jättekul under tiden de gick banan. Hunden brydde sig däremot inte alls utan gick i maklig takt med en lite ledsen svans som hängde och dinglade där bak.  Ok då, hunden gjorde ju med stor tvekan momenten som skulle göras, men det var våldsamt oinspirerat och ledsamt. Men när de lämnade banan efter fullgjort lopp, då fullkomligt exploderade matte i våldsamma glädjeyttringar.... ungefär som att de nyss gått ett vinnande SM-lopp eller nåt liknande. Hunden var fortfarande måttligt road, viftade liiite på svansen men såg mest bara ut som att "du är pinsam... ska vi inte gå härifrån snart?"...

Mer imponerande var det ekipage som gick banan lugnt och samlat med en förare som var övertydlig i sina hjälper till hunden, men där hunden (antagligen som en följd av förarens insats) gjorde alla moment lugnt och samlat och helt felfritt. Stora, tydliga hjälper och en lågmäld lugn förare resulterade i kanonfina resultat trots att hunden tillhörde den lite sävliga sorten.

Och så min favorit då....  en liten hund som jag blev jätteimpad av. Eller.... jag blev lika imponerad av hundens förare förstås. Mycket små, tystlåtna kommandon och hjälper, mycket lugnt, sansat beröm och en hund som hade kanonfin kontakt precis hela tiden och som lydde alla kommandon på bråkdelen av en sekund, och som, inte minst, kunde alla moment perfekt,... och som såg ut som att det här var det som den allra helst av allting i hela världen ville göra just nu. Så trygg och stabil i det den gjorde, och så fantastiskt fin kontakt...  och alltihop verkade vara helt utan ansträngning.

Jag såg också en hund som jag själv inte skulle stå ut med en halv dag ens. Föraren kanske tyckte att den var duktig på att hålla kontakt, men när det går ut på att hoppa och klänga på föraren i vart och vartannat steg, och att inte kunna gå ordentligt nån enda meter utan att det blir enbart hopp och skutt och våldsamma försök att komma upp i ansiktet på föraren... då ser det inte roligt ut.

Finessen är väl ändå att få hunden att hålla kontakt och ändå kunna fokusera på det den ska göra.... här var det bara hopp och skutt och fläng än hit än dit....


En reflektion jag kan göra efter att ha sett två omgångar mästarklasshundar göra sina lopp, det är att inom rallyn är allting gångbart. Fast det visste vi förstås redan förut...

Tempo och snabbhet har noll betydelse, antalet kommando och hjälper har också en liten betydelse. Man kan förstås inte hålla på hur länge som helst med ett moment, men tydliga hjälper är helt Ok, både med röst och kropp. Och vissa hundar behöver det medan andra (som min lilla favorit) klarar sig med minimala små, nästan osynliga, hjälper och lågröstade kommandon.

Och det var lite extra roligt att tre deltagare som gått kurs hos mig och Gunilla (min rallyinstruktörskompis) var med och tävlade och fixade till finfina resultat. Och en "springervän" som bor en bit bort tävlade också, och även dom fixade finfina resultat.

Sen är det ju så med rallyn att man alltid har, och får, många vänner och bekanta i de leden. Man ses på alla tävlingar och man lär känna varandra även om man kanske inte alls kommer från samma trakter. Det är en trevlig gemenskap och även om det är ett nedrans slit att arrangera tävlingar så är de här helgerna med rallytävlingar alltid roliga.

Och just då blir jag alltid sugen på att själv tävla, men när helgen är över sansar jag mig och inser att vi förmodligen lagt rallyn på hyllan för gott här i huset. Men man ska å andra sidan aldrig säga aldrig.....

Några funderingar om det där med betyg och uppflyttningspoäng och så...

Nu är vi ju mitt uppe i den mest hektiska tävlingsperioden för oss som tävlar med hundar och det är alltid roligt att ta del av resultaten för vänner och bekanta. Och det är ju lekande lätt nu när SBK Tävling finns....

Jippies och mina resultat är ju tyvärr inte lysande även om han utan några större besvär har tagit LP2 nu i sommar. Men våra tävlingar har en nedåtgående trend som jag önskar att nån orkade analysera åt mig, själv orkar jag inte riktigt ta tag i det. Allt som är över uppflyttningsstrecket (eller 1:a priset) är ju helt godkänt enligt mig, men det är lite irriterande att resultaten inte blir bättre och bättre utan tvärtom...

Fast.... det kan ha en så enkel lösning som att vi tränar intensivt tills jag anser att han är tävlingsfärdig, sedan tränar vi inget mer... och eftersom lydnad är en färskvara så ligger han förstås av sig för varje vecka som sedan går.  Jaja, inte vet jag... och det var inte det jag skulle skriva om heller.

Det som är lite roligt och intressant är att se hur "slumpartade" vissa 1:a pris och uppflyttningar är, både för mig och för andra.

Jippies förrförra tävling resulterade ju i ett 2:a pris (154p) och det berodde nog mest på att han nollade momentet läggande under gång. Visserligen har det momentet bara 1 i koefficient, men en 6:a i betyg där hade gett oss 1.a priset den gången.

På nästa tävling nollade han fjärrdirigeringen, men poängen räckte ändå till ett 1:a pris (161p) trots att fjärren har koefficient 2. Han hade över lag högre momentpoäng på den senaste tävlingen, och slog till med en 10:a på rutan som har koeff 3, och det fyllde ju förstås på poängpotten rejält.

Slutsatsen är ju förstås att om man ska nolla nåt moment så ska man nolla något med låg koefficient... men...  med "rätt" betyg på de övriga momenten så klarar man sig även om man misslyckas med ett moment med lite högre koefficient.

Nu tycker jag förstås inte att man ska "misslyckas" med något moment alls, men om det ändå händer så gäller det att ha lite tur så att man väljer rätt moment att "misslyckas" med.

Eller också kan man vända på det.... det gäller att ha så bra betyg på de moment som funkar så att man har råd med en nolla nånstans i programmet.

Och här är det ju stor skillnad mellan brukslydnaden och vanlig lydnad. I t.ex. appellen har man enkelt råd med ett par nollor utan att riskera uppflyttningen , under förutsättning att specialen gått bra. I den vanliga lydnaden är det nog ovanligt att man fixar 1:a priset trots två nollor i programmet.

Och till och med i lägre klass kan man utan vidare kosta på sig en nolla i lydnadsprogrammet utan att riskera uppflyttningen, under förutsättning att övriga moment går hyfsat bra förstås.

Sen blir det svårare, både i brukslydnaden och den vanliga lydnaden. Ju högre upp i klasserna desto högre krav på att alla  moment sitter som de ska för att man ska få sitt 1:a pris eller sin uppflyttning.

Och vad ville jag med det här svamlet då?  Ingen aning....  fick bara ett litet anfall av skrivklåda.

Och så en nostalgi-bild som avslutning. Här är prispallen från den tävling där Salza tog sitt lydnadschampionat för många år sedan. 

Tre 1:a pris och tre nyblivna champions på prispallen den gången...