Lite funderingar inför momentet sändande till rutan

Det är ett roligt moment tycker jag... sändande till rutan. Och det gäller oavsett klass...  fast jag har ju en viss förkärlek för klass 3 förstås.

Vi tränade lite idag efter vår morgonpromenad, och det är ganska så kul (eller intressant snarare) att kunna konstatera att jag har precis samma "problem" med Jippie som jag hade med Salza en gång i tiden.

Han drar sig mot den högra främre konen hela tiden, och riskerar ofta att hamna i riskzonen för att trampa över linjen på höger sida... höger sida sett från mig alltså. Likadant gjorde Salza i början...
Och då kan man alltså dra slutsatsen att det är jag som påverkar dom på något vis. Fast jag vet ju inte hur...

Dom är båda två "högersvängda"... dom vänder alltså alltid upp mot höger när dom ska stanna i rutan, men det gör ju inte så mycket bara dom springer in i rutan i mitten av den främre linjen... men det gör inte Jippie. Han håller till höger redan där...

Fast vi kommer nog tillrätta med det så småningom tror jag, Salza gjorde likadant och det blev bra till slut i alla fall.

Men det är ganska så charmigt att se honom när han hamnar "fel" d.v.s. precis utanför linjen istället för innanför. Då står han där och väntar på belöningen och när den inte kommer så tittar han sig omkring och tar sedan ett stort tydligt steg in i rutan och hamnar på rätt sida linjen och så säger hela hans kropp så här: " NU matte, nu är jag väl rätt i alla fall!" .

Supercharmigt som sagt, men livsfarligt för han lär sig antagligen att det är så det ska gå till. Först stannar man precis utanför linjen, sedan kliver man över linjen och får då beröm. Inte helt lätt att lägga band på sig och inte berömma där....  men som sagt... han lär sig säkert alldeles fel om jag berömmer det där.

Jag tycker som sagt att just det här momentet är skitroligt att träna, och kanske just därför brukar mina hundar vara duktiga på det momentet, vi får väl se hur det blir med Jippie. Men när jag funderar lite hit och dit betr. inlärningen så undrar jag om folk verkligen delar upp det momentet i smådelar som man annars gör med de allra flesta moment?

Många förordar ju att man ska träna på fullt avstånd från början så att hunden lär sig "rätt" från början, och det är säkert ett bra sätt även om jag inte anammat det.

Andra kör med shaping, och även om just shaping egentligen inte är min grej så föredrar jag nog det framför det där med fullt avstånd från början.

Fast min grej är ju att vara tydlig och tala om för hunden att "braaa!... nu gör du rätt, duktig hund!" eller "nej.. fel..  så ska du inte göra!"

Ja, jag vet.... stenålders och gammalmodigt och omodernt...  men vet ni en sak? Jag kan ge mig sjuttan på att det funkar även på Jippie, likväl som på alla andra hundar jag haft.  Men enligt många andra är det helt fel att träna hund på det viset, men var och en får bli salig på sitt vis.

Men jodå... vissa "nya" sätt att lära in moment har jag tagit till mig, men jag har ju den bestämda uppfattningen att bara för att något är nytt så är det inte alltid bästa sättet. Sen finns det ju en annan aspekt på vilken metod man ska välja också... det måste passa både mig och min hund, annars blir det ändå inte bra, oavsett hur nytt och modernt det är.

Men för att återgå till rutan...   Det momentet består ju också av massor av små delar, Inte bara att springa in i rutan och sedan lägga sig där, och så sedan avsluta med inkallningen.

För oss börjar det redan när vi ställer upp inför momentet. Min signal till hundarna är då att jag rätar på ryggen och stint tittar fram mot rutan. OK då, säger Jippie, då sticker jag till rutan nu då.... och så drar han.

Där har vi första grejen... att sitta kvar, redo att springa, men vänta på kommandot.

Sen är det ju det där med placeringen i rutan. Jag vill ha hunden så mitt i rutan det går, och som ni förstår har jag ett litet problem där eftersom Jippie drar mot högersidan av rutan. Men det tränar vi från nära håll...  för hur ska han annars förstå?

Tänk om han sitter fint och väntar på kommandot, springer i full fart till rutan, men hamnar fel i rutan... ska han då inte ha beröm för att han inväntade kommandot och sprang i full fart? Lite det samma som när man tränar inkallning... full fart men dålig ingång, vad berömmer man då??

Ja, sen kommer ett snabbt och direkt läggande (ställande i klass 2) och det tränar man förstås mest i andra sammanhang än i rutan. När det funkar överallt annars så funkar det med all säkerhet i rutan också... 

Ligga kvar (stå kvar) trots att matte rör på sig och kommer närmare för att sedan vända ryggen till och gå bortåt... det tränar man förstås också för sig. Lika väl som man tränar inkallning med ryggen åt hunden i olika sammanhang.

Och när alla bitar funkar, då behöver man bara testa nån enda gång med hela momentet...  och då sitter det som en smäck...   om man gjort rätt i alla bitarna.

Lätt som en plätt.... eller?


Jag vet att ni sett den förut, men den där filmsnutten där han backar in i rutan till rätt position, den tycker jag är ganska så oslagbar... 

Det blir inget av nånting... :(

Nej, nu känns det som att jag rotar i lite för många saker med Jippie, det blir liksom inget av nånting. 

Ok då... vi har tagit LP1 nu i sommar, , och det är ju kul att vi äntligen kommit igång med lydnaden, men ärligt talat så tycker jag att det är ganska så enkelt att få den där titeln, det kräver ingen större arbetsinsats från min sida. Det är ju Jippie som gör jobbet...

Vi tränar på klass 2, men där är stötestenen fjärren. Jippies sätt att lägga sig ställer till det för mig, jag vet inte hur jag ska göra för att få ordning på det 

Sen har vi tävlat rallylydnad, och misslyckats på det grövsta i fortsättningsklassen Just nu känns det väldigt bestämt som att vi lägger rallyn på hyllan ett bra tag framöver.

Vi har nyss gjort ett MH som jag är jättenöjd med  men det är ju mest bara en kul grej, vi har liksom ingen nytta av det i det vi tränar.

Vi tränar NoseWork, och det går jättebra... så länge vi inte tränar på lådor/behållare.... då skiter det sig fullständigt.   Vilket innebär att jag nästan alldeles säkert  kommer att skippa doftprovet (som görs på lådor/behållare) som vi är anmälda till nästa helg, ingen mening att traggla med nåt som inte funkar. Det får "ligga till sig lite" så kommer det väl ett annat tillfälle nån gång framöver antar jag.

Men jag ska göra ett sista försök idag. Fixar han inte lådsöket idag, så blir det alldeles säkert inget doftprov nästa helg... 

Så kontentan av det här bladdret är väl att jag måste bestämma mig för vad vi ska lägga våra krafter på framöver.

Häromdagen blev jag påmind om Salzas appellresultat (som var så himla bra.... 306p!) och det vore ju kul att försöka uppnå samma med Jippie. Lydnadsgrunden har han ju nu, personspår har vi inte tränat alls, men det går ju att ändra på 


Ja, ni ser....  jag bara rör runt i allting och så blir det inget av nånting....  

Jippie ser spöken...

Japp, så är det. Igår gjorde Jippie sitt MH, och det bjöd inte på några jätteöverraskningar för hans matte. Däremot blev nog Jippie själv överraskad av både det ena och det andra. .,

Men han skötte sig bra, i alla fall efter mina mått mätt. Jag tillhör ju inte dem som tränar inför ett MH, så för Jippies del var det första-gången-upplevelser till 100%.

Han reagerar förstås när han blir skrämd, men ingen överdriven reaktion, och han avreagerar snabbt utan någon kvarstående rädsla.

Han godtar andra människor utan att överlyckligt slänga sig över dom, och när det gällde passiviteten fick jag en positiv överraskning.

Jag upplever ju honom som lite rastlös i såna lägen, men där har jag fel. Han klev omkring lite då och då under den första minuten, sedan satte han sig ner och bara väntade...  Och när jag då också tänker på hur han gjorde vid funktionsbeskrivningen när han satt passiv vid sidan av när en annan hund vattenapporterade så var han lugn o sansad även där, så matte har fel och misskänner Jippie där.

Spökena var nog jobbigast för honom, men han löste det också. Han backade efter en stund några meter bakom mig, stod kvar där och skallade hela tiden, och när jag gick fram till spöket så var han med och hälsade överlycklig på det avklädda spöket.

Filmsnutten visar bara första delen av momentet, det hände inte så mycket annat under resten...

Skott har han aldrig varit utsatt för tidigare, men varför skulle han reagera överdrivet på just det? Han är ju van vid ljud av allehanda slag. Och visst lystrade han men kampen som matte erbjöd var mycket intressantare än skotten. 

Vet ni att hundar som inte reagerar under ett MH, dom är antingen så rädda så dom stängt av helt och hållet, eller också tränade till max. Det är helt totalt onormalt för både hundar och människor att inte reagerar när man blir skrämd, det viktiga är ju hur man sedan agerar... efteråt.

Ja, jag är som sagt var nöjd med vad jag såg, och det är lite roligt att Jippies MH är så väldigt likt Salzas MH, och även hans pappas MH. Det skiljer sig åt lite på några moment, men i stort är dom väldigt lika. 

Och det ska bli så kul att se Jippies protokoll i form av spindeldiagram. Salzas är inte speciellt spaniel-typiskt så det lär inte Jippies vara heller.   

Här nedanför ser ni Salzas spindel.... 

Och som ni ser så ligger hon högre än medelvärdet på allt utom socialitet, och det är ju lite kul...

Eller kul och kul....  det är inte förvånande eftersom jag från 8 veckors ålder lär hundarna att de inte ska bry sig om andra människor. Andra, främmande människor ska ha noll värde i mina hundars ögon. Och så tänker jag just för att jag vill ha hundar som inte rusar fram och älskar alla människor dom ser. Dom är artiga och hälsar på den som hälsar på dom, men jag behöver aldrig vara rädd för att de ska springa fram till nån okänd när jag har dom lösa ute. 

Och sen så är det ju också så att.. sådan herre sådan hund.... deras matte är också lite osocial av sig och vi präglar nog omedvetet hundarna mer än vad vi alla gånger är medvetna om tror jag. 

Jaja... det var kul att ha gjort det, men jag tvivlar ju på att jag får nån tävlings-nytta av det. Det är ju bara inom bruksproven det krävs, och även om vi kanske nån gång startar i appellen så lär vi i alla fall inte starta i några högre klasser. Men som sagt, kul att ha nån annans åsikt om vilken liten filur han är 

Vattenprov och sånt...

Näe, vi har inte varit ute på vattenprov. Skulle gärna vilja, men brist på fågel och is på vattnet har gjort att vi inte tränat nåt speciellt. Skämt åsido... bristen på fågel är svårare att åtgärda än isen, den har ju faktiskt smält bort nu.

Men när vi var ute igår morse så fick hundarna bada, och jag tränade lite med Jippie när det gällde att hämta och hålla en dummy.

Det där med att hämta är ju inga problem, han simmar bra och gärna och hämtar utan problem. Och han har finfin stadga, klarar av att sitta kvar på stranden när jag kastar dummyn och Salza får hoppa i och hämta den.... det är bra gjort. 

Men han är ju en smart hund, den där Jippie... så när han hämtat dummyn ute i vattnet så tar han närmaste vägen in till stranden med den, och det innebär oftast att han får springa ganska så långt på stranden innan han är framme hos mig och ska lämna av apporten.

Och då är det ju det där med att stanna, släppa apporten, och skaka sig....  så det var det vi jobbade med igår.  Och det gick bra... snörbollar gör underverk i många sammanhang  

Men det var egentligen inte det jag skulle berätta... när vi höll på med det där igår så tänkte jag på mina duktiga cockrar som jag hade tidigare.

När det gäller snörbollar så löste en sådan ett problem som jag på alldeles egen hand ordnade till med Teddy en gång i tiden. Matte blev irriterad när han släppte måsen för att skaka sig, och då sa lilla Teddy  "hämta du din jäkla mås själv då!"... men som sagt, snörbollar fixar det mesta här i världen. 


Med min duktiga Samson var det sällan några problem alls.... jag minns ett vattenprov (på den tiden fick man göra ett vattenprov varje år) som gick av stapeln vid en tjärn ute i skogen. Måsen kastades i vattnet från den motsatta stranden, in i en vassrugg, och hunden skulle simma över tjärnen, in i vassen för att hämta måsen och sedan simma tillbaka.

Och det var inte lätt att simma där heller. Flera hundar vände eftersom det fanns sjögräs som växte under vattenytan och trasslade in sig i benen på dom när dom simmade.

Men lilla Samson simmade tvärs över tjärnen, försvann in i vassen och sedan var han borta.


Precis när jag började få lite panik och skulle ropa på honom så hörde vi nåt som knakade och brakade en bit bort. Och där kommer Samson släpandes på en stor mås, genom den täta växtlighet som fanns runt tjärnen.

Han hade hämtat måsen, tagit sig upp på land på den motsatta sidan från oss sett, och sedan trängt sig igenom alla buskage och allt ris som fanns vid stranden runt tjärnen.... och måsen hade han med sig.

Dom som stod på andra sidan och kastade måsarna hade sett honom en lång stund, och enligt dom hade han väldigt målmedvetet gett sig iväg upp på  land och vidare runt tjärnen tillbaka till mig... med måsen i ett fast grepp.

Och när han kom så långt att buskagen glesnade och han såg oss så kom han farande i full galopp och lämnade av måsen i handen på mig. Han var ganska så fantastisk, min Samson...

Dagens resultat = LP1

Ja så är det...  dagens tävling resulterade i ännu ett 1:a pris och därmed även titeln LP1 

Men jag måste ju erkänna att jag inte är så jättenöjd med dagens resultat. OK då... att få ett 1:a pris är helt OK resultat, men det retar mig att jag inte kommer på hur jag ska få Jippie att fokusera bättre på det vi gör.

Idag var han fullkmligt trollbunden av något vid sidan av planen. Vad det var vet jag inte.... det som fanns att välja på var två pinnar för avståndsmarkering, en kon och så tjejen som skrev åt domaren.

Vilket av detta som fick honom att totalt tappa fokus på mig och istället fokusera på det där okända där vid sidan av planen, det vet jag inte... men oerhört frustrerande är det i alla fall.

Fast det är ju en bedrift av honom att trots det ändå prestera så det räcker till ett 1;a pris, men, men....  hur bra skulle det inte kunna bli om jag bara kom på knepet för att få hans hela uppmärksamhet när det är tävling på gång.


Denna gången gjorde i alla fall inte hans matte några såna där jättegrodor ute på planen, och det är ju alltid en tröst. Däremot så klantade hon sig tidigare under veckan när vi tränade, och det fick konsekvenser idag på tävlingen. Men innan jag berättar om det så kommer här betygen med kommentarer....

Platsliggande: 10
Tandvisning: 8  Ändrar position (Han reste sig upp när domaren kom fram.)
Linförighet: 8  Tveksam start (Lätt att missa att matte säger Fot! och går sin väg när man stirrar på något helt annat)
Läggande: 8  Lite sent. (Ja, matte trodde inte att han skulle lägga sig alls, men det gjorde han sent omsider)
Inkallande: 7,5  Dålig avslutning (Skuttade iväg ett par meter bakom matte och väntade på en boll som aldrig kom)
Ställande: 7,5  Dålig start, tog steg innan ställande. (Ja, han varken hörde eller såg att jag sa Fot och började gå, sedan var han inte alls med när kommandot Stanna kom)
Apportering: 10
Hopp över hinder: 10
Helhetsintryck: 8,5

Totalt 172 p  och med tanke på hur fascinerad han var av det där "någonting" vid sidan av planen så är jag förvånad över att det räckte till ett 1:a pris, men det gjorde det, och det var ju kul.


Och om jag ska bekänna mina synder från tidigare i veckan nu då, så var det så att jag använde bollen att belöna med när vi tränade inkallning tidigare i veckan. EN ENDA gång kastade jag den bakom mig när han kom... och det mindes han idag på tävlingen, därav det icke-existerande avslutet på det momentet.

Han förväntade sig en boll idag också....  och nån får vara så snäll och slå mig HÅRT i huvudet om jag använder bollen igen för att belöna när vi är ute på appellplanen. Det går inte att göra det när man har en hund som är så bollfixerad och har så gott minne.


Men nu blir det en paus i lydnadstävlandet. Vi måste få ordning på fjärren inför klass 2Han har ju världens knepigaste sätt att lägga sig ner (slänga sig ner) när jag säger Ligg...  ser roligt ut, men är inte lika roligt när det kommer till ett sånt moment som fjärrdirigering.

Vi har en liten bit kvar på inlärningen av rutan också, men övriga moment sitter nog tror jag. Men, som sagt... det blir en liten paus nu, det är dessutom dåligt med tävlingar här i närheten den närmaste tiden, det hjälper till att ta det lite lugnt med tävlandet.  

Och om 3 veckor har vi ett Doftprov i Nosework att klara av. Kan kanske vara läge att träna lite sånt nu då kanske...  

Jag har inte så ofta tur....

Vinner till exempel aldrig på lotter, även om jag faktiskt köper såna, hoppet är ju det sista man förlorar.

Men i ett avseende har jag alltid haft tur.... och det är med mina hundar. Jag har alltid haft turen och lyckan att få bra hundar som jag trivts alldeles förträffligt med. 


Fast... vem vet? Jag kanske skulle trivts med vilken hund som helst men det tror jag inte. Jag har ju trots allt en ganska så bestämd uppfattning om hur en hund "ska vara", och det är tyvärr inte alla hundar som uppfyller dom kraven.

Jaja, jag vet....  nu säger ni att som ägare präglar man hunden så att den blir till det den är, men det är inte helt och hållet sant.

Hunden föds med vissa egenskaper och vissa anlag, och dom kan man eventuellt påverka lite hit och dit, men man kan inte ta bort, eller göra om, anlag och egenskaper. De finns där vilket man vill eller ej, på både gott och ont.....

Och det är väl här som det där med att välja rätt valp, och rätt föräldrar till den valp man ska ha, och inte minst... rätt uppfödare... kommer in i bilden.


Jag minns så väl när jag fick ögonen på den kull som Salza kommer ifrån. Det var väldigt slumpartat, jag kikade på planerade springerkullar och såg en planerad kull efter en tik som hade fötts upp av någon som jag kände, och som jag tränat en hel del jakt tillsammans med på den tiden jag hade cockrar.

Eftersom jag visste att den uppfödaren värdesatte hundar med bra jakt- och arbetsegenskaper så blev ju den väntade kullen helt plötsligt mycket intressant, och jag tog kontakt med uppfödaren som ägde den aktuella tiken.


Och resten är historia....  Salza blev min, och en bättre hund än henne får man leta länge efter. Och hennes uppfödare uppfyller alla krav man kan tänkas ha på en bra uppfödare. Dessutom har vi i mångt och mycket samma uppfattning om hundar och allt som hör ihop med det intresset, och det är ju ingen nackdel direkt.


Nu finns ju Jippie i familjen också, och naturligtvis kommer han från samma uppfödare, även om linjerna inte är desamma i hans stamtavla som i Salzas. Det betyder inte på något vis att han är "sämre" än min fantastiska Salza. Han lever väl upp till mina krav (som nog är ganska så höga)  och mina förväntningar, men han är en helt annan typ av hund än vad Salza är, vilket, som sagt, inte behöver vara negativt.

Och vet ni, det är enbart tack vare Salza som han finns här i vårt hus. Jo så är det....  Salzas lydnadschampionat, som hon så enkelt tävlade sig till vid 3½ års ålder, genererade ett antal år senare en bonusvalp till mig. 



Tänk er... vi tävlade enbart för att det var så himla kul, Salza verkade ha lika roligt som jag, och det gick lekande lätt alltihop.... och för det får vi några år senare en liten underbar valp....  en bonusvalp som inte kostade mig någonting.  En liten Jippie, som numera inte är så våldsamt liten, men som även han visar att han lever upp till sin mattes förväntningar och krav. 


Så sensmoralen i detta inlägg är alltså.... välj uppfödare med omsorg, och välj sedan rätt valp med de rätta föräldrarna dessutom.... då kan det inte bli annat än bra.

Världens bästa tips...

.... på hur man lär in ställande under gång.  Japp... det ska ni få nu


Man tager tre hundar
Kopplar dom, och går ut för en promenad
Utanför gården kopplar man loss en hund, den äldsta, som då får springa lös
De två resterande hundarna får fortsätta i koppel
Efter en stund kopplar man loss den näst äldsta hunden så att den också får springa lös
Den yngsta hunden får fortsätta gå i koppel medan de andra två skuttar omkring i frihet
Efter ytterligare en stund säger man Stanna! till den kopplade hunden, och när han står stilla tar man loss kopplet, men ser till att han fortfarande står stilla
Efter några sekunder i total stillhet kommer det förlösande ordet "varsågod" och han skuttar glatt iväg till de andra  hundarna

Upprepa detta två gånger om dagen i ett par veckor...  och ni har en hund som omedelbart fryser till en stenstod så snart ni säger Stanna! och som står så till nåt annat sägs.