I väntan på tvättmaskinen...

Sitter här och väntar på att första omgången ska bli klar i tvättstugan, och ska fördriva tiden med att berätta om vår lilla utflykt förra helgen.

Springerklubbens Fullmäktige var vårt mål när vi drog iväg på fredag förmiddag. Vi skulle till Upplands Väsby och det är några mil dit, så vi åkte dagen innan själva Fullmäktige.

Och vet ni...  när jag åkt i flera timmar och parkerar utanför hotellet och går ur bilen, så ser jag en bekant som jag inte sett på bortåt 15 år. Så himla roligt att träffas så där helt apropå, hans rasklubb hade också årsmöte den helgen.

Men nu skulle det bli en kväll och en natt på hotell och det blev faktiskt första gången på hotell för både hundarna och mig. Ja, mina hundar var förstås med...  och det var förstås inte första gången på hotell för mig, men första gången jag hade hundar med. Annars har det alltid varit vandrarhem eller campingstugor som gäller när hundarna och jag är ute på vift, men den här gången blev det hotell.

Och det gick bra...  en filt fanns som skulle läggas på sängen om hundarna skulle få vara där. Men... en filt och två sängar...??    och Salza hann upp i sängen innan jag ens hunnit se den där filten.

Nu var väl inte det nån katastrof direkt, men ibland är hon snabbare än blixten.

Inga problem att åka upp till rummet i en ganska så liten och trång hiss, vi bodde på fjärde våningen och jag var för lat för att gå i trapporna. Vi hade sällskap av andra människor vid några tillfällen och då blev det riktigt trångt, men det var inga som helst problem.

Och hundarna fick vara med i allmänna utrymmen på hotellet, utom i matsalen. Så när vi satt och pratade och väntade på middagen så var doggsen med. låg vid mina fötter och brydde sig inte alls om vad som hände runt omkring. Jag fick väcka dom för att ta den här bilden...

Det var fyra rasklubbar som hade sina årsmöten på det där hotellet den helgen, så det var mycket folk och många hundar där. Och det blev lite pinsamt när en av hundvärldens mesta kändisar kommer fram och ska hälsa på mina hundar och blir totalt nonchalerad.

Där låg hundarna som två paddor och brydde sig inte alls, trots en vänlig "kom och hälsa-inbjudan"... Jippie lyfte lite på huvudet, slängde en blick på mig som fortfarande satt kvar i soffan och så la han ner huvudet igen.

Strax därefter passerar det en helt främmande människa, ser hundarna och utbrister "åh så fina hundar!"  varvid båda hundarna flyger upp och hälsar mycket hjärtligt på personen i fråga som tacksamt tog emot deras hälsningar.

Jaja...  det blev middagsdags och hundarna skulle vara på rummet. Jag var lite tveksam, funderade på att sätta dom i bilen, men det började bli kvällen och bilen skulle vara kall.

Men ni vet... middag på ett sånt ställe... det tar sin lilla tid det. När jag käkat färdigt gick jag upp på rummet och när hissdörren öppnades hörde jag dom..... '

Och med dom menar jag Salza och några till...  deras klagorop ljöd i hela korridoren, från minst tre olika rum ljöd klagoropen, men från mitt rum hörde jag ändå bara ett.... men det var desto intensivare.

Stackars Salza trodde nog att matte övergivet henne för alltid...  hon betedde sig som om vi inte setts på minst en månad...  så resten av kvällen stannade jag på rummet tillsammans med hundarna.

Nästa morgon tog vi en lång promenad, ljuvligt att slippa snö och is och vi var tidigt ute så vi var ganska så ensamma. När hundarna fått sin frukost fick dom vänta i bilen medan jag åt min, jag tyckte att gårdagens serenad på rummet var fullt tillräcklig.

Sen var det mötesdags och hundarna fick en fäll att ligga på och där låg dom tyst och stilla medan mötet pågick. Jippie reste sig några gånger och bytte plats, men annars var det helt lugnt. Det är ju skönt att dom sköter sig så bra i såna sammanhang. Bara jag finns inom synhåll så är det inga som helst problem, då kopplar dom av fullständigt.

Efter lunchen bar det iväg hemåt igen....  lika många mil hem som bort...  men i bilen varken ser eller hör man hundarna. Ibland kan jag få för mig att jag glömt hundarna nånstans där vi stannat och rastat, men som väl är så är det ju inte så, dom ligger där bak och snusar och sover hela tiden.

Vi träffade även Jippies människo-"farmor" som har både Jippies pappa och Jippies bror. Kul att ses, det händer minsann inte så ofta...  och så hände det där som är så genant...  nån säger "men hej Barbro, för visst är det väl Barbro.."  och jag har inte en aning om vem det är. Förvirringen klarnade så småningom, det visade sig vara en cockermänniska som jag en gång i tiden suttit i Cockerklubbens HS tillsammans med. Kul att träffa människor som man inte sett på många år.

Mitt liv inom SBK... :)

Allt har sin tid....   och allt roligt har ett slut....  det finns massor av talesätt med ungefär samma mening. Och i den här åldern har man hunnit inse att det är våldsamt sant...  allt har en ände... utom korven ni vet 

För min del är det mitt engagemang som instruktör  inom Brukshundklubben som närmar sig sitt slut. Nån gång i mitten på 70-talet (ja, på 1900-talet alltså) genomgick jag en gedigen instruktörsutbildning som sträckte sig över ett par årsskiften med flera omgångar praktik förutom ett mastigt teoripaket, och det var himla roligt.
                                                                                  

Och det har alltid varit roligt att ha kurser, och många kurser har det blivit på alla dessa år. Periodvis kunde jag ha 2-3 kurser i veckan likaväl som det under en period när sonen var riktigt liten inte blev några kurser alls.

Men det blir i runda tal 40 års gärning som instruktör, förutom veckoslutskurser och läger av olika slag. Mååånga kurser blir det....  och måååånga hundar och hundförare har jag träffat under årens lopp.

På den tiden jag blev instruktör fanns det bara en sorts instruktörer inom SBK. Det fanns inga valpkurser och det fanns ingen agility och det fanns inga lydnadsprov och definitivt ingen rallylydnad eller freestyle eller nosework m.m.

Det som fanns var allmänlydnadskurser och tävlingskurser inriktade på bruksproven.Min klubb på den tiden var Alingsås Bhk och vi var då en av de första klubbarna i landet som vågade oss på att ha valpkurser.

Den allmänna meningen inom SBK var då att hundar skull vara uppemot året innan man började jobba med dom. Som väl är har det ändrats nu, men nu kan det nog ibland gå åt överdrift åt andra hållet istället... men strunt samma, det var inte det jag skulle skriva om nu.

Lydnadsproven dök upp så småningom, nåt som enbart var till för de som inte klarade av att jobba med brukset... enligt många gamla SBK-rävar i alla fall. Jag gillade direkt lydnaden, hade många kurser och tävlade mycket med min duktiga cocker Lurvas som blev lydnadschampiom vid unga år.

Kravet på auktoriserade tävlingssekreterare kom så småningom, så jag utbildade mig till det och höll dessutom ett antal utbildningar då jag utbildade andra sekreterare. Jag har varit ansvarig för sekris på ett oändligt antal tävlingar under de här åren, och det är ett jätteroligt jobb tycker jag.

Agilityn dök också upp och jag utbildade mig till agilityinstruktör och var en av dem som fick igång agilityn på klubben. Vi snickrade och målade hindren själva...  jättekul hade vi.

Och styrelsearbete har jag också alltid gillat, satt som sekreterare i styrelsen i ett par omgångar, fast det har ju inte så mycket med mitt instruktörsjobb att göra kanske.


Men så småningom, på gamla dar, flyttade jag norröver och Timrå Bhk blev min hemmaklubb. Hade kurser där också och utbildade ett gäng tävlingssekreterare, men vid ett medlemsmöte fick jag rejält på pälsen för att jag gått lite för hårt åt den då sittande ordföranden och trampat på hans ömma tår så jag låg lågt några år sedan.

Det blev ju ett uppehåll i kursandet då, men har man varit SBK trogen i så många år så är det svårt att bryta helt. Jag började ha kurser igen, utbildade mig till rallyinstruktör och tävlingssekreterare i rallyn och var med och startade upp rallyverksamheten i klubben. Himla roligt var det....

Och sen dök det här med specialsök upp. SBK skulle börja utbilda specialsöksinstruktörer och jag ingick i den allra första gruppen som utbildades.

Och även om lydnaden fortfarande är det som ligger mig allra varmast om hjärtat, även om rallyn är himla rolig så är nog specialsöket det som är, om inte roligast kanske, men i alla fall det som är intressantast och mest utmanande för mig som instruktör.

Så nu har jag varit med och dragit igång specialsöket i klubben, haft ett antal kurser och träningsarrangemang och haft jätteroligt. Kurserna är i dagens läge mest inriktade på nosework-träning, men det är det folket vill  ha och då är det det folket fåroch nosework är ju en variant av specialsök.

Men nu är det alltså slut...  ja, inte riktigt. jag ska vara delaktig i en sista nosework-kurs nu på senvintern, men sedan är det slutkursat på Brukshundklubben för min del.

Det blåser nya vindar när det gäller utbildning och för att jag ska kunna fortsätta som instruktör så förväntas jag gå en 2-dagarsutbildning som numera ingår i grundutbildningen för alla nya instruktörer. Och jag känner inte för det....

Det är inte det att jag på något vis tycker att jag står över en sån utbildning, utbildning behöver man alltid. Och det är inte alls fel att fräscha upp kunskaper och få nya infallsvinklar och idéer till hur man på bästa sätt jobbar med sina kursekipage.

Det är helt enkelt så att jag känner att jag suttit på skolbänken tillräckligt många timmar i mitt liv nu. Och jag känner också att jag, genom de kurser jag haft, med råge betalat tillbaka det klubben investerat i mig i form av utbildning.

Så i början av maj är det avslutat.... då har jag haft min sista SBK-kurs.

Känns nästan som slutet på en hel livsgärning. Hundar har alltid varit mitt stora överskuggande intresse, och jisses så mycket roligt det gett tillbaka. Intresset finns ju kvar, men kraften och orken är ju inte densamma som för 30-40 år sedan så det är verkligen blandade känslor bakom det här beslutet. Men nu är beslutet taget och så får det bli...

Kan ju hända att mina egna hundar tycker att det är enbart positivt...  dom har fått ligga vid sidan av och titta på måååånga gånger i sitt liv. 

Snacka om bolltokig...

Jippie får alltså ett totalt hjärnsläpp så fort det kommer en boll med i bilden... avsett vad vi gör. Och jag har ändå varit ganska så försiktig med att belöna med boll. När jag använt bollen som belöning så har jag kastat den så att han fått jaga ikapp den och sedan springa med den en stund innan jag bett att få tillbaka den.

Jag har försökt använda den som extern belöning nån gång.... Hehe... Jippie hinner göra precis allt han lärt sig innan jag ens hunnit komma med första kommandot...  allt i sin iver att få springa och ta bollen.

Enda gången det funkar med bollen i träning är vid störningsträning i samband med stadgeträning. Ligga plats eller sitta stilla funkar även om jag frestar genom att kasta bollen hit och dit, men att utföra något när bollen väntar, det funkar inte alls.

Nu har jag fått för mig att jag ska lära honom namnet på några prylar/leksaker så att han sedan kan hämta just den grejen jag ber om och där klantade jag mig ju ganska så snabbt.

Hämta mattes sko kan han redan, så jag la till något lätt... hämta vovven. Ganska stor och lurvig, lätt att urskilja. Använde bara skon och vovven till att börja med och det gick hyfsat bra. Såpass bra att hon, den där galna matten som älskar att komplicera saker och ting, tog fram bollen för att använda både som störning och snabb belöning.

YES!!!  sa Jippie när han såg bollen,och innan jag ens hann dra efter andan visade han att han minsann kunde både sitt och ligg och stå och hämta skon och diverse andra leksaker...

Men att lyssna för att höra vad matte faktiskt sa att han skulle göra, det funkade inte alls. Han blir totalt blockerad av en ynka liten smutsig tennisboll...

Och sånt där ser jag ju naturligtvis som en utmaning. Känns som att jag skulle vilja ha en tennisboll framför ögonen på honom oavsett vad han ska göra, bara för att få honom att förstå att han måste koppla in hjärnkontoret även om han ser en boll.

Nu är det svårt i det här huset eftersom Ibsen är om möjligt ännu mer bolltokig än Jippie, och Salza kommer inte långt efter hon heller. Men Salza har alltid kunnat fokusera även om hon också måste hänföras till den bolltokiga kategorin. Det har alltid varit lite unikt med Salza det... hennes förmåga till koncentration och fokusering trots allehanda störningar, det fanns där redan från födseln tror jag.

Men som sagt... för mig är det en utmaning när det gäller Jippie. För honom är det urjobbigt.... han sover tungt nu efter bara en kort stunds krav på fokusering trots att bollen låg på golvet framför honom.

Det finns ju en risk med att pressa honom för hårt när det gäller just det här... han kan tycka att det är så jobbigt att han inte alls vill vara med. Och när Jippie inte vill, då vill han inte... då kan inte ens en spann full med tennisbollar eller en hink med godis få honom att agera.

Han har en mycket hög retningströskel är det gäller sånt, men kliver man över den då är det kört. Innan jag lärt mig det där så hände det ett par gånger att jag gjorde det alltför svårt för honom, och då får man sedan snällt ta mössan i vacker hand och buga och fjäska en lång stund innan man blir tagen till nåder igen.

Men det är kul med hundträning... just deras olika sätt att bemöta det man gör är intressant att se. Sen vet jag ju att jag är oerhört bortskämd som haft Salza att jobba med, hon är unik på många sätt, men Jippie är så oerhört lättlärd och samarbetsvillig så han kompenserar sin ibland bristande koncentration med annat.

Men nu sover han

NoseWork-funderingar.... igen ;)

Om nu någon lyckats missa det så hade vi ett NW-evenemang på klubben igår. En träningsdag med en träningstävling och en doftprovsträning och dessutom några utomhussök inklusive ett fordonssök.

Jättekul tyckte vi som arrangerade, och många som deltog sa sig tycka detsamma. De som var mindre nöjda hade vänligheten att inget säga allsfast det menar jag inte riktigt, vi tar gärna emot synpunkter på sånt vi kunde gjort bättre.

Vi vet redan en del saker vi hade kunnat göra bättre, men det var första gången vi gjorde nåt sånt här och man lär av misstagen. Fast på det stora hela gick det himla bra... 

Men personligen har jag gjort några reflektioner som jag kan ta med mig i min egen träning i alla fall. Och tanken var ju att även de som deltog skulle få sig några tankeställare när det gäller träning utifrån det som deras hund presterade.

Mina egna hundar fick ju inte göra så mycket nosarbete just då, men de fick söka en liten stund när alla andra åkt hem och det var ju lärorikt att se hur de hanterade det hela. Och i och med att jag såg resultaten och hörde dagens domare kommentera hur det gått för dem som deltog i "tävlingen" så kan man dra en del slutsatser... tror jag.

Det var väldigt blandade erfarenheter hos dem som deltog... allt ifrån nästintill nybörjare till erfarna tävlingsekipage, och det var intressant att se att resultaten inte alls speglade det.

Nu var ju detta ett väldigt specifikt upplägg, med massor av doftgömmor utpytsade högt och lågt,  och i och på en massa pryttlar, hela rummet doftade säkert väldigt mycket eukalyptus för en hundnos.

Och det är bland annat där man lär sig.... hur hanterar hunden uppgiften när doften inte serveras bland en massa nästintill "sterila" saker?

Naturligt förekommande förledningsdofter finns det ju överallt, men hur klarar hunden av att lokalisera och gå in på den specifika (starkare) doftkällan när den kanske störs av att det doftar lite överallt?

Kan den fokusera på en sak i taget och beta av området bit för bit? Klarar den av att gå in på en specifik doftkälla, trots närliggande doftkällor, och markera så att föraren verkligen ser att "här är det"?

Och kan den strunta i nyfikenheten på alla spännande föremål och utföra uppgiften utan att behöva svassa runt och kika på alla prylar först?

Efter vad jag förstår så var det det största kruxet... hundarna blev lite överväldigade av alla prylar och ville nyfiket kolla runt först.... och sedan var det inte så mycket kvar av tiden när de väl började söka.

Och då kan man ju som förare fråga sig några saker...  hur motiverad att söka är hunden egentligen? kommer nyfikenheten på miljön före viljan att söka doften? eller har man som förare kanske inte ett tillräckligt tydligt kommando för uppgiften?

Hos mig väcker såna här övningar en massa frågeställningar... men jag är ju sån att jag älskar att klura på såna här saker. Det är själva finessen med hundträning tycker jag... att förstå VARFÖR hunden gör si eller så.. och så hitta en lösning. Jättekul att klura på....

Fast jag inser att jag nog tänker mer åt specialsökshållet än åt noseworkhållet när det gäller såna här uppgifter.

Jag ser liksom framför mig den där langarkvarten där man nyss suttit och slappat och rökt narkotika av nån sort. Plötsligt blir det en razzia och polis stormar in med sina narkotikahundar som ska söka efter gömd narkotika... mitt uppe i den där röken som cirkulerar i hela lägenheten.

Inte börjar en sån hund kika runt i lägenheten för att kolla av miljön, den börjar omedelbart utföra sin uppgift utan att bli störd av den förledande doften som svävar över alltihop eller strulet runt omkring..

Fast OK då...en sån hund har en liten annan utbildning än vad våra hundar har, men det hindrar ju inte att man kan ha en liknande målbild.

Utan att på något vis veta vad jag pratar om nu, så misstänker jag ibland att många som tränar nw stannar upp lite i utvecklingen. Eller i alla fall går väldigt försiktigt fram...   att man helt enkelt inte tänker på vilken fantastisk nos hundarna har och därför inte utmanar sin hund i olika situationer.

Salza är ju världens mest nyfikna hund och när hon fick leta lite inne i "prylrummet" så syntes förstås det. Men... hon markerade också dofter på väg till den där grejen hon ville kika på. Inte jättetydligt, men jag såg i alla fall att hon stannade till blixtsnabbt och gjorde reflektionen "oj, här doftar det sånt som man får en godis för" samtidigt som hon kastade en snabb blick på mig. Men vi har ju inte alls jobbat på markeringarna så dom är urdåliga... helt och hållet mitt fel.

Jippie är inte riktigt lika nyfiken som Salza, lite mer lagom, så han jobbade på direkt. Sen hade han lite svårt att exakt lokalisera doften vid några doftgömmor, det tog en stund, men han jobbade på och fann det han skulle till slut. Han var inte nåt störd av miljön eller alla prylar.... inte förrän han kom till bollkastaren med en boll i... då flippade den bolltokiga grabben ur. 

Jaja.... lärorikt tycker jag... och så himla intressant. Hoppas att det var någon mer än jag som fick nån sorts behållning av det hela.

Fler Nosework-funderingar

Det ploppade upp ett inlägg på fejjan som handlade om svårigheten att anmäla till nosework-tävlingar. Och svårigheten bestod bl.a. i att när man väl kunde anmäla så var tävlingen redan fulltecknad.

SNWK använder sig av först-till-kvarn-metoden när det gäller anmälningar till officiella tävlingar, och det är dom ju ensamma om när det gäller officiella tävlingar inom hunderiet.

Det innebär alltså att de som har kontakter med arrangören till en viss tävling sitter på språng vid datorn kl 00.01 den dagen tävlingen öppnas för anmälan. När andra senare under dagen, eller... hemska tanke... några dagar senare hittar på tävlingen och vill anmäla sig, då är den redan fulltecknad.
'
Och det gäller liksom inte bara tävlingar inom den närmaste tiden, det kan gälla tävlingar många månader framöver. Så snart SNWK godkänt tävlingen och lagt in den i sin kalender så kan arrangören ta emot anmälningar.

Detta innebär alltså att en tävling i t.ex. augusti-september-oktober månad redan kan vara fulltecknad i februari månad. Och anmälningsavgifterna är höga så för den som vill tävla kanske en eller flera gånger/månad under året, så är det många pengar man ligger ute med långt i förväg.

Inträffar det sedan något som gör att man inte kan åka på den där tävlingen i augusti-september-oktober, som man anmälde till i januari/februari, då är pengarna borta. Jovisst man får tillbaka pengarna vid sjukdom och så där, och antagligen också vid dödsfall  men det är ju massor av andra saker som hinner inträffa under så lång tid.

Nu säger SNWK att man inte har något bra system för att hantera en lottning av deltagare. Hmmm... måste allting ske via dator och dyra datorsystem nu för tiden? Jaja...

Men nyfiken som jag är så läser jag förstås på i regelhäftet och arrangörsmanualen... 

"Anmälan till prov och tävling i Nose Work görs enligt SNWKs instruktioner."  Så står det i reglerna,

I arrangörsmanualen (som väl får betraktas som SNWK:s instruktioner) står det så här betr. detta:

Inbjudan till tävling:
 I inbjudan till tävlande informerar arrangören lämpligtvis om följande:
• datum, plats och tider
• tävlingsavgifter, sista anmälningsdag samt inbetalningsinformation
• klasser och moment som ingår
• maximalt antal ekipage i varje klass
osv...

Tja...  det där med först-till-kvarn har faktiskt ingen grund i SNWK:s regelverk. Men eftersom representanter för deras styrelse anser att det är ett helt godkänt förfarande, och dessutom verkar tycka att det är en bra lösning, så är det så här det går till. Lite märkligt, i alla fall för mig som är en tråkig regelnörd.

Men det är klart, det står heller ingenstans att man inte får tillämpa först-till-kvarn-anmälan och då väljer arrangören att göra det lätt för sig..

Fast med facit i hand så har det ju alltid varit lite struligt och lite turbulens när det har dykt upp en ny sport i hundvärlden. Inte så mycket nu för tiden som det var förr kanske...

Men den del av "problemet" här är naturligtvis att det är en klubb (SNWK) helt utan anslutning till SBK som är huvudman för noseworken. Vi (läs: jag) är van vid att tävlingar och prov följer SBK:s riktlinjer och så är det inte nu då...  och med facit i hand om några år så kanske det är bra, inte vet jag.

Just nu är det i alla fall en källa till irritation på många håll.... jag tävlar ju inte själv så jag borde inte bry mig....  men, men...

Facebook har verkligen gjort skillnad....

Och då tänker jag på alla råd man kan hitta där, inom alla tänkbara och otänkbara områden. Där finns massor av förståsigpåare som gärna sprider sina goda råd och sina kunskaper till dem som vill lyssna. Och naturligtvis tänker jag i första hand på hundar och hundhållning och hundträning nu... som vanligt.

När någon "förr i tiden" (läs: före facebook) hade funderingar och problem så frågade man goda vänner och grannar, och kanske någon på närmsta hundklubb.

Nu slänger man ut en fråga på fejjan och får snabbt 100 svar. Och sen gäller det att gallra... problemet är väl bara att det säkert finns många som inte har kunskap nog för att gallra bland alla svar. För visst är det så att många svar inte är speciellt varken genomtänkta eller bra.

Uppenbarligen är det många som snabbt skriver ett svar trots att dom själva inte har speciellt mycket erfarenhet eller kunskap. De tycker en massa, och har åsikter om allting... men det är inte riktigt sak samma som att kunna och veta.

Ibland är det ju förstås bara bra att man får höra en massa olika åsikter om ett ämne, men då ska man ha förmågan att gallra bland allt det där också så att man kan plocka ut det som är bra och relevant för mig och min hund. Men har man inga erfarenheter att luta sig emot där så kan det vara svårt.

Jag läser inläggen i några hundgrupper mest som förströelse, jag lägger mig aldrig i diskussioner utan tillhör den tysta skaran som bara är åskådare. Men det är svårt att låta bli att tycka något 


Det är ju vissa frågor som är ständigt återkommande och där svaren med goda råd ofta är våldsamt många, och det tror jag kan ge problem... eller i alla fall så kan det vara orsaken till att problemet inte får sin lösning, trots alla svar.

Hundar som drar i kopplet på promenader är ett av de vanligaste problemen som folk vill ha hjälp med. Och hjälp får dom.... massor av goda råd och tips om hur dom ska göra. Och jag tror att risken är att man lätt tror att de där goda råden och tipsen uträttar mirakel. Man väljer en metod man tycker låter bra, testar några gånger, i bästa flesta en vecka och det funkar förstås inte. Då väljer man en annan metod och så testar man den några gånger, med samma dåliga resultat. Och så kan man hålla på länge eftersom man fått så många olika råd.

Det som sällan påpekas är att det tar tid att förändra såna ovanor. Ibland kan man se att nån skriver att det har tagit lång tid men nu, äntligen, funkar det. Men jag tror ändå att de som har problem gärna har för bråttom, testar massor av olika metoder och misslyckas med alla just för att de har för bråttom. Det finns ingen som ser vad de gör, eller hur de gör, och kan råda dem utifrån det....  de har bara ett inlägg på fejjan att gå efter.

Ett annat stort problem som ofta förekommer i de här grupperna är hundar som gör oprovocerade utfall mot mötande hundar. Och där finns också mängder av goda råd och tips om hur man går tillväga. Man funderar på om hunden råkat ut för något "trauma" tidigare i sitt liv som orsakar det här? Man funderar över om hunden har ont nånstans? Man funderar på om hunden är rädd? Man funderar på om den vill skydda sin förare? Osv, osv, osv....

Och i min värld så är allt det där totalt ointressant. Hunden må vara rädd, eller ha ont (och då ska den till veterinären snarast), den må ha upplevt vad sjuttan som helst tidigare eller den  kan inbilla sig att den ska skydda sin förare.....  det är ändå ALDRIG tillåtet för en hund att göra oprovocerade utfall mot andra hundar.

Och det är en ren uppfostringssak.  Är man hund så uppför man sig inte så mot andra hundar, punkt - slut. Det finns ingen som helst anledning till det, sen må man ha vad sjuttan som helst i bagaget, man gör bara inte så.

Vad man VILL göra är en sak, men man gör det inte. Det gäller inte bara oss människor, det gäller hundar också, och det är förarens sak att se till att den egna hunden förstår det.

Och då är det förstås läge att ta hänsyn till vad som ligger bakom utfallen, hur man ska jobba för att få bort det där ouppfostrade beteendet, men det finns aldrig någon som helst ursäkt för att en hund oprovocerat bär sig illa åt i såna sammanhang.

Och det är så himla enkelt att åtgärda sånt där om man bara börjar när hunden är liten valp. Precis som att allt annat också är så himla enkelt om man tar tag i det redan från början när valpen är liten.

I morse mötte vi två hysteriskt skällande BC-tikar som bor här i området. Den ena av de där tikarna har utsett Salza till sin dödsfiende, och det är ömsesidigt. Salza skulle våldsamt gärna vilja ruska om den där hunden.... och i morse överraskades vi av att vi mötte dom precis i en vägkrök och Salza gick lös.

De andra två tikarna var kopplade, men jag såg på Salza att hon laddade....   Yes... nu tar jag er!!   NEJ! hojtade jag... och Salza slängde en blick på mig där jag gick ca 10 m bakom henne och så vände hon bort huvudet från de där, i hennes ögon, hemska tikarna och tassade vidare åt det håll vi var på väg, och lämnade dödsfienden bakom sig.

Och det där grundlade jag innan Salza ens var halvåret gammal eftersom jag visste att jag ville ha en hund som skulle kunna vara lös och inte bryr sig om andra hundar, och skulle hon bli frestad att trots det söka kontakt så lyssnar hon på mitt NEJ.

Det är inga märkvärdigheter alls att lära in det där... det borde inte finnas en bråkdel så många hundar som är utåtagerande mot andra hundar som vad det finns idag. Och man behöver inte piska och slå sin hund för att uppnå det heller... det räcker så gott med lite enkla regler (uppfostran ) och bra belöningar.

Och att jag skriver det här hjälper förstås inte någon som missade det här under valptiden och nu har en vuxen hund som tror att den har rätt att sätta alla andra hundar på plats. Men det finns ju hyfsat enkla sätt att åtgärda problemet i alla fall.

Jag måste ju erkänna att jag har, och använder, ett sånt där förhatligt förbudsord ni vet..  NEJ.. ett ord som förolämpar hunden och gör den ledsen, rent av kränker hunden.... det har jag på henne. Det funkar till 100% och det ger henne massor av frihet som hon inte skulle fått annars.

Men så trevligt och bra det vore om en bråkdel av alla inlägg på fejjan, som handlar om hur man lär in diverse lydnadsmoment på sin valp/unghund, istället tog upp frågan om hur man får sin hund att uppföra sig snyggt och trevligt mot andra människor och andra hundar i olika vardagssituationer.

Det ena utesluter inte det andra, båda är i mina ögon viktiga och bra saker, men uppenbarligen prioriterar vi olika när det gäller vad som är viktigast.

NoseWork.... lite funderingar hit och dit.

Ja, det har väl inte undgått någon av er att jag sedan en tid tillbaka är SBK- certifierad specialsöksinstruktör...  skröt en hel del med det när det begav sig  

Nu är det ju så att det just nu är nosework som "alla" pratar om och vill jobba med, och nw är en del av specialsöket kan man väl säga. Man lär hunden att leta efter en specifik doft helt enkelt, om det sedan är sprängämnen, svampar, narkotika, cancerceller, gasläckor eller eukalyptushydrolat spelar egentligen inte så stor roll.

Men det finns en STOR skillnad och det är allvaret i det hela. Om en hund missar en doftkälla med eukalyptus spelar inte så stor roll, missar däremot en hund en gasläcka så kan det bli en stor katastrof.

Och där kommer det där med olika metoder för inlärning in i bilden. Om man ska lära upp en nw-hund så jobbar man mycket med godis och kartonger, och det är ju inte lika vanligt när det gäller hundar som ska bli specialsökshundar. Där jobbar man lite annorlunda....

Jag ska inte gå in på några detaljer, och jag vill absolut inte påstå att det ena är rätt eller fel, eller bättre eller sämre...., jag vill bara peka på olikheterna.

Nu utannonseras ju brukshundsklubbarnas kurser ofta som kurser i Specialsök/Nosework och jag har ingen aning om hur andra klubbar jobbar på sina kurser, jag vet ju bara hur det går till på de kurser där jag deltar som instruktör.  Och jag kan villigt erkänna att trots att jag varit instruktör sedan 70-talet, och alltså har haft enormt många kurser av olika slag, så är det här med specialsök de absolut "svåraste" kurser man kan ha.

Och det beror inte på att det är "märkvardigt" på något sätt, utan det beror på att man inte får lägga sig i och påverka vad hunden gör men ändå ska man få den att göra just det man vill, och inte minst måste man få föraren att kunna läsa sin hund ordentligt.

Och då jobbar jag alltså inte så som nw-instruktörerna gör, med godis och kartonger, utan mer så som när man utbildar specialsökshundar. Det är det sättet jag tror mest på, det som ger snabbast och stabilast resultat, och inte minst är det det sättet som passar mig som instruktör. Men som alltid när man har kurser så finns det ofta en hund där man får göra specialarrangemang för att lyckas, så inget är hugget i sten när det gäller vilken metod man använder. Man måste anpassa sig till vad varje individ behöver för att lyckas..... 

Fast jag har ju hört skräckexempel på instruktörer som verkligen gör det lätt för sig och har kurser som dom egentligen borde skämmas för... men det är ju en annan sak det
 

Men vi ska ha klart för oss att det här (nosework) är enkelt för hundarna. När dom väl fattat vad som förväntas av dem så är det en baggis att hitta en eukalyptusdoft. Har dom bara fått lära sig vinsten med att hitta, doften så är det ganska så enkelt om man är hund. Sen ska dom ju helst markera också, men det är en annan sak det.

Och eftersom det här med nw har blivit så otroligt populärt så finns det ju naturligtvis också tävlingar i nosework. Och där är jag inte alls med....

När jag hoppade på utbildningen till specialsöksinstruktör så lät det lockande med tävlingar, men när jag blev lite mer insatt i just nw så slocknade intresset snabbt.

Och tur är väl det, för det är en dyr sport... inget för fattiga pensionärer... 
men det är förstås inte det som är anledningen till att jag inte är nån fan av nw-tävlingar.

Tävlingarna går nämligen på tid... det gäller att hitta doften (i de högre klasserna är det flera dofter) på så kort tid som möjligt. Det finns en maxtid, t.ex. 2-3 min, och har man inte hittat doften inom den tiden så är det kört.  Men nu är det ju så att det är en ganska så enkel doft för hunden så de flesta klarar ju det, många klarar det på bara en bråkdel av den tillåtna tiden, och då säger reglerna också att man kan få avdrag för diverse olika "fel" som kan inträffa under söket. Vore förmodligen omöjligt att skilja de tävlande åt annars...

Men jag tycker inte om att snabbaste hund vinner...  och nu bortser jag från ev. avdrag då. Jag skulle vilja att noggrannhet och ett systematiskt sök premierades, även om det tar en liten stund längre då.

Det pratas ofta om rutinerade hundar som redan vid startlinjen står och suger in doften i nosen och sedan drar iväg raka vägen dit så snart de får starta. Det är förstås en form av sökarbete, men jag tycker inte att det är speciellt varken imponerande eller kul.

Jag vill se en hund som systematiskt och noggrant letar igenom hela området tills den hittar doftgömman. Och som premieras för att den är noggrann i första hand, inte för att den är snabb. Sen får det ju naturligtvis inte ta alltför lång tid heller.... hunden ska jobba snabbt och effektivt, men det ska inte vara tiden som avgör utan hur hunden jobbar, och inte minst hur föraren jobbar med sin hund.

Surt sa räven.... säger ni nu, men så är det inte heller. Jag har en hund som är oerhört noggrann i sitt sök, men som alltid hittar gömman snabbt ändå. Och jag har en hund som inte är så himla noggrann, men som ändå är snabb att hitta rätt. Så de här tankarna har inget med mina egna hundars förmåga att göra....   det är bara funderingar och tyckanden som växt fram hos mig sedan jag började syssla med det här.

För mig är nw ett ypperligt hjärngympa-pass, roligt för både mig och hundarna, och så lätt att variera. Och det är oerhört spännande och roligt att ha kurser där man får se så många olika hundar och upptäcka hur de på sitt egna sätt löser "problemet".

Inget rätt eller fel på något vis... bara mitt eget tyckande om en ganska ny och oerhört populär hundsport. Må var och en utnyttja det på det sätt dom gillar bäst.