lördag 31 januari 2015

Då har vi börjat då...

Koncentrationsträning och framför allt att lära sig att det finns två bakben/tassar också.....   det är målet med just den här träningen. Sen är det säkert också så att en hel del småmuskler i tassar och ben tränas eftersom grejorna inte är helt stadiga att stå på.


Paw Pods kallas dom, taggiga och luftfyllda så att det är en liten aning vingligt att stå på dom. Min tanke är att Jippie så småningom på egen hand ska kunna placera en tass på varje och sedan stå stilla så.

Men dom är såpass stora att han med lite god vilja kan trycka ihop två tassar på en pod, och det är ju inte riktigt meningen. Men det slår ganska så snart slint i lilla Jippiehjärnan när man gör sånt här.

När jag plockar fram grejorna försöker han först med en tass på en pod, eller att krafsa på den, när det inte lönar sig så kommer han på att ... visst ja, en tass på varje var det.... och så ställer han sig så.

Men efter 3-4 repetitioner slår det slint i skallen på honom....  då funkar det inte längre, då blir det antingen två tassar på en, eller lite krafs istället för att stå på den. Så då får det bli en liten, liten paus och sedan kan vi göra ett par tre repetitioner igen. Sen får det vila några timmar innan nästa omgång, det får ju inte bli för mycket fel eller för mycket slarv, det är ju de lyckade gångerna de lär sig mest på.

Sen har vi börjat lite med att sätta en baktass på en pod också, men det är svårt. Målet är ju som sagt att han sakta (hmmm) och omsorgsfullt ska sätta en tass i taget på en pod, men dit har vi lång väg att gå.

Framtassarna är inget problem, men sen måste han lära sig att hantera baktassarna också, en i taget på en pod... och sedan ska det kombineras med framtassarna.... hoppas mitt tålamod räcker till.


Salza ska få lära sig färgerna... om det går. I alla fall ska hon definitivt lära sig att skilja på två färger. Vi har börjat med den röda, sedan ska vi ta den gula... och sedan får vi se. Där är kriteriet att hon ska sätta tassen på den med den färgen som jag säger. Vi får se om det går, hon är ju duktig på att hålla isär saker som ser olika ut, men här är det samma utseende men olika färg, vi får se om det går. Men jag tror att Salza fixar det...   jag har höga tankar om henne som ni vet. 

Filmen här nedan är några år gammal, jag har slarvat med såna här aktiviteter på det senaste, men hon gillar sånt här. Hon har lätt för att lära sig vad olika saker heter... och vad gör man inte för en ... eller två... godisar.  Ska bli kul att se hur det funkar med olika färger...



Godiset i Paw Pods-sammanhanget är också en sak för sig. Alltför gott godis får Jippie att tappa fokus på det han gör, så då tänkte jag byta till lite mindre gott godis, men så tänkte jag till lite...

Om det nu bl.a. är en övning för att han ska lära sig att koncentrera sig på det han gör och samla ihop sin livliga hjärna och göra det som förväntas av honom, då är det väl lika bra att ha kvar den retningen då... lite för gott godis?

Så nu kör vi bara på...  och man kan redan se att han börjat fatta grejen.... prestera först, godis sedan... även om det är smaskigt godis som får snålvattnet att rinna.
.

tisdag 27 januari 2015

Visst är det löjligt...

Men jag tycker det är så mysigt när jag ser Salza ta initiativ till att leka med nån av de vilda pojkarna. Förut var det alltid Ibsen hon lekte med, men han är hårdhänt och gjorde henne illa ibland, så nu har hon plötsligt börjat bjuda upp Jippie till en lekstund i stället.

Nån gång under vår morgonpromenad så sätter hon fart och visar Jippie att "nu leker vi!!" och Jippie kan faktiskt leka med henne utan att trycka ner henne i första bästa snödriva. Fast det beror nog på att när hon är på det humöret då är hon lite dominant och visar att det är hon som bestämmer hur man ska leka... kanonbra tycker hennes matte och Jippie fogar sig utan vidare.

De där två killarna har annars en viss förmåga att vara lite "elak" mot henne... springer hellre omkull henne än väjer för henne, och såna saker. Och Jippie har ju som sitt favoritnöje att anfalla henne, knuffa omkull henne och sedan använda ett av hennes öron som kamptrasa. Och Salza låter dom hållas, säger i stort sett aldrig ifrån, bara nån enstaka gång när dom gör henne riktigt illa, då blir hon förbannad och fräser ifrån. Men vem bryr sig???  

Därför är det så roligt att se att hon, när hon vill, är den som bestämmer. Fast hennes matte skulle gärna se att hon ville bestämma lite oftare.

Skönt i alla fall att se att hon är piggelin och verkar må bra. Hon är ju 9 år i april och får väl snart räknas som en gammal hund... usch... så fort tiden går.

Känns som att det bara är nåt enda år sedan den dagen då vi hämtade henne och sedan drog iväg direkt till ett rottisläger.

En alldeles utomordentlig start för en liten vildhjärna som Salza, bilden är från en av vilopauserna i bilen.


söndag 11 januari 2015

En outtröttlig motor



Ja en sådan är det i Jippie, en outtröttlig motor alltså. Och det är jag ju våldsamt tacksam för, fast ibland så misstänker jag att hans liv är ganska så tråkigt... med tanke på vad han orkar och förmår alltså. Men hans matte måste ju orka och förmå också...

I lördags var vi i alla fall iväg och tränade i en inomhushall, och då i sällskap med lilla springerfröken Stella som han gillar skarpt. Och Stella är så duktig på det där med hundkommunikation så det funkar kanonbra även med Salza, som inte alltid godtar andra hundar. Hennes urvalskriterier är att om hundarna är stökiga på minsta lilla vis, då blir hon sur på dom, men Stella är det inga som helst problem med, Salza godtar henne helt och fullt, och det är Stellas förtjänst... 

Vi var i alla fall i hallen och tränade i nästan 2 timmar. Vi turades om förstås, en i taget, men jag är ju en så krävande matte så jag kräver att den av mina hundar som inte jobbar ska ligga stilla, okopplad, och nöja sig med att titta på, och det är ju träning det också. 

Faktiskt så tror jag att det är träning av det svårare slaget... att se matte dela ut godis och inte få vara med, eller att se matte och kompisen kampa med en leksak och inte få delta... det är förmodligen ganska så höga krav, i alla fall för ynglingen Jippie. Men han överraskade mig och skötte det där hur bra som helst.

Med Salza tränade jag lite högerhandling, men det är svårt. Antagligen svårare för mig än för henne tror jag nu... det är inte lätt att lära gamla lydnadstanter att tänka om. 

Och det är inte lätt för gamla tanter att hålla reda på sig själv, alla skyltar och så att hunden håller sig på höger sida. Rally är en sport för alla säger man ju, men då får man i alla fall inte vara gammal och förvirrad för då knorkar det ihop sig rejält.

Jippie fick träna lite rally, men där är problemet detsamma som i lydnaden.... jag har inte tränat kontakt tillräckligt mycket. Med koppel på så går det kanonbra, men så snart kopplet tas bort så tror han att det är fritt fram för att nosa och syssla med lite av varje.  Enbart mitt eget fel, men det blir ju inte roligare för att jag inser det.


Vi tränade lite på läggande under gång och ställande under gång också, och till min häpnad så funkade ställandet kanonbra. Däremot så funkade inte läggandet.....  och om han la sig, så la han inte ner armbågarna ordentligt i golvet. Och jag förstår inte riktigt varför han gör så, jag har inte belönat med bollar eller nåt sånt i det läget. Men, men....  svårigheter är ju till för att övervinnas sägs det.

Och på slutet la jag honom och Salza plats, och frestade dom med älsklingsskinnet.


Det där skinnet älskar dom att kampa med. Salza visste ju av erfarenhet vad som förväntades av henne så när jag satte mig på huk och började rycka i det där skinnet så tittade hon bort. Jippie däremot gick i fällan direkt, men han gjorde det bara en gång. Sedan låg han, trots att jag lät skinnet hoppa och skutta omkring några dm framför nosen på honom. Fast det ryckte i kroppen på honom, men han låg kvar i alla fall. 

Och han låg faktiskt kvar även när Stella och matte lekte med en boll bara nån meter därifrån... duktig kille den där Jippie. 

När vi sedan packade ihop så trodde ju jag i min enfald att Jippie var åtminstone liiite trött, men när han sedan fick chansen att leka med Stella ute i snödrivorna, då märktes det minsann inte nåt sånt inte. 



När vi sedan kom hem så var det bara att hämta Ibsen och gå ut och rasta alla hundarna. Och som sagt....  trött vet inte Jippie vad det är...





Fast Ok då, han hade ju inte direkt galopperat runt i den där träningshallen, så pigg i benen var väl inte så konstigt kanske. Men när vi kom hem så uppförde han sig som han alltid gör...  lekte med sina leksaker, försökte få igång matte och göra nåt kul, gnagde lite på några gamla ben, och gav till slut upp försöken att få göra något kul, och la sig för att vila. Men hela tiden med ett öga öppet för att se om det kanske trots allt var nåt kul på gång.

Synd att han inte har en mer energisk matte... 


fredag 2 januari 2015

Att krångla till saker och ting...

Glömde min plånbok i bilen när jag var ute några ärenden i förmiddags, så när jag sedan gick ut med hundarna gick jag vägen om garaget för att hämta plånboken.

Jag öppnade garageporten och hundarna stannade mitt i portöppningen medan jag gick in och låste upp bilen och hämtade plånboken.

Medan jag återigen låste bilen så ser jag hur det kommer in en bil på parkeringen där garagen ligger, och så stannar den precis utanför mitt garage, fast några meter bort, alltså några meter bakom hundarna som fortfarande stod och väntade i garageporten.

Jag stannade där jag stod bredvid bilen, för så länge jag stod där så visste jag att hundarna skulle stå stilla och vänta, antingen på att jag skulle öppna och släppa in dom i bilen eller också på att jag skulle gå tillbaka till dom.

Men bilen utanför stod där den stod...  och hundarna stod där dom stod och fixerade mig där jag i min tur stod stilla bredvid bilen inne i garaget.

Till slut öppnar människan i bilen dörren och ropar: Ska du ta vara på dina hundar så att jag kan köra förbi?

Då var det alltså 5-6 meter mellan de stillastående hundarna och hennes bil, och ingen av hundarna hade slängt en enda blick på henne och hennes bil.

Men herregud, säger jag då, kommer du inte förbi där när du har flera meter på dig?

Ja men jag kan ju köra på dom, svarar människan då.

Hur.. hmhm (censur)...  skulle hon kunna köra på dom när dom står mitt i garageporten in till mitt garage? Jag sa inget mer utan gick fram till hundarna och stod där medan hon körde förbi.


Men hela episoden fick mig att tänka på den gamla goda tiden... då i mitt förrförra liv.... när vi bodde på landet och hade 4 vilda boxrar.

Min dåvarande man och jag var unga och entusiastiska och hade köpt ett ställe på landet som vi delvis rev ner och byggde om (han var byggmästare) till ett stort fint hus med en stooor sjötomt, en stor lada och lite annat sånt där som hör till en gård på landet.

Runt vår fastighet fanns några småhus vars tomter var avstyckade från vår gård innan vi köpte den, och alla hus utom ett användes endast som sommarbostäder.

I det där huset som var året-runt-bostad bodde förstås den enda grannen som inte tyckte om hundar. Han tyckte inte om oss heller för den delen...

Han var en riktig pösmunk som när han presenterade sig första gången höll en lång utläggning om att han minsann var chef på Volvo i Göteborg (fast såna går det väl 13 på dussinet av?), och det var då underförstått att det var nåt väldigt fint. Såna som han skulle man hysa aktning för...

Vi i vår tur var ju bara två osnutna barnungar som skulle veta vår plats. Och så var det väl på sätt och vis också... vi var bara drygt 20 år gamla... men ingen av oss blev speciellt imponerade av den där mannen och det märktes nog.

Så.... varje gång han passerade vår tomt, och det gjorde han minst 2 ggr/dag så stannade han utanför grinden så att alla hundarna trodde att det kom besök till oss, och då rusade dom förstås fram till grinden där dom sedan stod i vild förväntan på att nån skulle kliva ur den där bilen som stod utanför.

Ni kan tänka er... 4 boxrar i vild förväntan....  jisses.....

Men dom stod innanför grinden och han satt i bilen utanför.... ända tills jag gick ut för att samla ihop hundarna och ta dom bort från grinden, då öppnade han bildörren och talade om för mig att jag fick se till att hålla ordning på mina hundar annars kanske han körde på dom.

Väluppfostrad som jag var på den tiden så sa jag först  inget utan gick bara därifrån med hundarna, men så småningom sa jag lite försiktigt att "dom står ju innanför grinden, bakom staketet" och fick då till svar att det spelade väl ingen roll, jag skulle hålla reda på dom i alla fall.

Min man var ju sällan hemma vid de här tillfällena, men till slut hände det i alla fall en gång att han var det. Jag hade ju berättat om det här eländet så han kände till det...  men han var en mycket lugn och stillsam man som sällan blev arg eller tappade humöret så han hade inte så många kommentarer till det. Men nu var han som sagt hemma vid ett sånt här tillfälle, och var den som gick ut för att lugna ner hundarna.

Grannen trodde väl kanske att det gick att köra med honom lika bra som med mig, men där fick han tji. Deras diskussion om vår rätt att ha våra egna hundar lösa på vår egen inhägnade tomt hördes vida omkring... om det nu hade varit så att vi hade haft några fler grannar som kunde höra det.

Och ni vet väl att man ska inte väcka den björn som sover....  det var ett stort misstag att reta upp min man så som grannen gjorde. Det var faktiskt vår väg som grannarna hade servitut på att få använda, och det hela slutade så småningom med att vi sa upp just den grannens servitut. Han fick bygga sig en annan väg till och från sitt hus...   ibland ska man akta sig för vem man retar upp.

Tänk vilka minnen som kan ploppa upp så där oförhappandes....   Boxern Berry, på bilden här nedan, var unghund på den tiden, här är han många år senare när vi flyttat in till stan och sonen Robert gjort entré.




torsdag 1 januari 2015

Det blir längre och längre mellan inläggen här tror jag

Men det är så tillvaron är här just nu... det händer inget som är värt att berätta om. Bara sjukdom och sånt elände, och det gör ju tyvärr att man tappar både lusten och orken för allt annat. Oftast känns det mest som att det bara gäller att få dagen att gå så att man när kvällen kommer kan konstatera att man har klarat av ännu en dag.

Fast det är ju en himla deppig början på ett nytt år förstås, men det är ju bara att hoppas att det kommande året för med sig lite mer energi och lite mindre bekymmer.

I går på nyårsaftonen överraskade Salza med att vägra gå ut för att kissa när det smällde runt omkring oss. Det var måttligt med smällare, och tidigt på kvällen, men hon vägrade att gå över tröskeln. Det har aldrig hänt förr, men nån gång ska ju vara den första. Det small rejält några gånger tidigare på dagen när vi var ute, då hoppade hon en halvmeter upp i luften vid första smällen men sedan verkade hon oberörd inför de andra smällarna.  Och inomhus verkade hon inte bry sig... men ut skulle hon inte. Nåväl...  ett par timmar senare tvingade jag ut henne och då kissade hon i alla fall, så helt under isen var hon ju inte.

Ibsen är ju skottberörd, det vet vi sedan tidigare, så han gillande inte smällandet nåt värst, Men han blir inte på något vis panikslagen utan verkar mest bara lite illa till mods.

Och så Jippie då.... det var ju hans andra nyårsafton det här. Förra året var ju Salza helt oberörd och det var ju en bra förebild för Jippie. Jag blev lite fundersam när jag såg hur Salza reagerade nu i år, och blev för något ögonblick rädd att Jippie skulle påverkas av henne, men så blev det som väl är inte.

Han verkade mest bara tycka att det var spännande, han var i vilket fall inte illa berörd varken av smällare eller raketer, och det var ju bra. När det smällde som värst låg både han och Salza och sov lugnt och stilla. Men det var ett jäkla smällande här det här nyåret...  så synd att vi har så många idiotiska grannar. 


Inför det kommande året hoppas jag på friska hundar och energi nog att vara lite mer aktiv med hunderiet. Jag behöver någon aktivitet där jag måste släppa tankarna på sjukdomar och annat elände i tillvaron, och vad kan då vara lämpligare än hundträning?

Jaja, hoppas kan jag ju alltid....  och jag hoppas förstås också att ni alla har ett riktigt underbart och framgångsrikt år framför er!