Jag öppnade garageporten och hundarna stannade mitt i portöppningen medan jag gick in och låste upp bilen och hämtade plånboken.
Medan jag återigen låste bilen så ser jag hur det kommer in en bil på parkeringen där garagen ligger, och så stannar den precis utanför mitt garage, fast några meter bort, alltså några meter bakom hundarna som fortfarande stod och väntade i garageporten.
Jag stannade där jag stod bredvid bilen, för så länge jag stod där så visste jag att hundarna skulle stå stilla och vänta, antingen på att jag skulle öppna och släppa in dom i bilen eller också på att jag skulle gå tillbaka till dom.
Men bilen utanför stod där den stod... och hundarna stod där dom stod och fixerade mig där jag i min tur stod stilla bredvid bilen inne i garaget.
Till slut öppnar människan i bilen dörren och ropar: Ska du ta vara på dina hundar så att jag kan köra förbi?
Då var det alltså 5-6 meter mellan de stillastående hundarna och hennes bil, och ingen av hundarna hade slängt en enda blick på henne och hennes bil.
Men herregud, säger jag då, kommer du inte förbi där när du har flera meter på dig?
Ja men jag kan ju köra på dom, svarar människan då.
Hur.. hmhm (censur)... skulle hon kunna köra på dom när dom står mitt i garageporten in till mitt garage? Jag sa inget mer utan gick fram till hundarna och stod där medan hon körde förbi.
Men hela episoden fick mig att tänka på den gamla goda tiden... då i mitt förrförra liv.... när vi bodde på landet och hade 4 vilda boxrar.
Min dåvarande man och jag var unga och entusiastiska och hade köpt ett ställe på landet som vi delvis rev ner och byggde om (han var byggmästare) till ett stort fint hus med en stooor sjötomt, en stor lada och lite annat sånt där som hör till en gård på landet.
Runt vår fastighet fanns några småhus vars tomter var avstyckade från vår gård innan vi köpte den, och alla hus utom ett användes endast som sommarbostäder.
I det där huset som var året-runt-bostad bodde förstås den enda grannen som inte tyckte om hundar. Han tyckte inte om oss heller för den delen...
Han var en riktig pösmunk som när han presenterade sig första gången höll en lång utläggning om att han minsann var chef på Volvo i Göteborg (fast såna går det väl 13 på dussinet av?), och det var då underförstått att det var nåt väldigt fint. Såna som han skulle man hysa aktning för...
Vi i vår tur var ju bara två osnutna barnungar som skulle veta vår plats. Och så var det väl på sätt och vis också... vi var bara drygt 20 år gamla... men ingen av oss blev speciellt imponerade av den där mannen och det märktes nog.
Så.... varje gång han passerade vår tomt, och det gjorde han minst 2 ggr/dag så stannade han utanför grinden så att alla hundarna trodde att det kom besök till oss, och då rusade dom förstås fram till grinden där dom sedan stod i vild förväntan på att nån skulle kliva ur den där bilen som stod utanför.
Ni kan tänka er... 4 boxrar i vild förväntan.... jisses.....
Men dom stod innanför grinden och han satt i bilen utanför.... ända tills jag gick ut för att samla ihop hundarna och ta dom bort från grinden, då öppnade han bildörren och talade om för mig att jag fick se till att hålla ordning på mina hundar annars kanske han körde på dom.
Väluppfostrad som jag var på den tiden så sa jag först inget utan gick bara därifrån med hundarna, men så småningom sa jag lite försiktigt att "dom står ju innanför grinden, bakom staketet" och fick då till svar att det spelade väl ingen roll, jag skulle hålla reda på dom i alla fall.
Min man var ju sällan hemma vid de här tillfällena, men till slut hände det i alla fall en gång att han var det. Jag hade ju berättat om det här eländet så han kände till det... men han var en mycket lugn och stillsam man som sällan blev arg eller tappade humöret så han hade inte så många kommentarer till det. Men nu var han som sagt hemma vid ett sånt här tillfälle, och var den som gick ut för att lugna ner hundarna.
Grannen trodde väl kanske att det gick att köra med honom lika bra som med mig, men där fick han tji. Deras diskussion om vår rätt att ha våra egna hundar lösa på vår egen inhägnade tomt hördes vida omkring... om det nu hade varit så att vi hade haft några fler grannar som kunde höra det.
Och ni vet väl att man ska inte väcka den björn som sover.... det var ett stort misstag att reta upp min man så som grannen gjorde. Det var faktiskt vår väg som grannarna hade servitut på att få använda, och det hela slutade så småningom med att vi sa upp just den grannens servitut. Han fick bygga sig en annan väg till och från sitt hus... ibland ska man akta sig för vem man retar upp.
Tänk vilka minnen som kan ploppa upp så där oförhappandes.... Boxern Berry, på bilden här nedan, var unghund på den tiden, här är han många år senare när vi flyttat in till stan och sonen Robert gjort entré.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar