En Ynk-studie...

 Nu är han snart 3 år, Ynk von Jämmerlund, och han har mognat ordentligt och kan väl snart betraktas som "färdig". Hundarna behöver ju ofta blir runt 3 år innan man vet riktigt säkert vad man har i kopplet.

Han fick en bra start här i livet när han hade Jippie som förebild. Jippie var en trygg och stabil och oerhört lydig hund, och mycket av det såg man att han förde över till Ynk i en massa olika situationer. 

Men Jippie lämnade ju oss ganska så abrupt för ett drygt halvår sedan, och redan då märktes en förändring hos Ynk. Han var ju med hos veterinären när Jippie dog, och han förstod tydligen att Jippie lämnat oss för han letade inte efter honom och han verkade inte heller deppa ihop och sakna honom jättemycket. Han blev plötsligt vuxnare, lite lugnare och vissa "vilda" beteende försvann helt, han var ju ensamhund nu och det verkade påverka honom. Inte negativt direkt, men han blev lite annorlunda. Och det var inte heller negativt, han blev som sagt vuxnare och lite lugnare och stabilare.

När vi gjorde BPH på senhösten tyckte beskrivaren att han var "en trygg och stabil hund" och i stort sett så tycker jag nog att jag kan skriva under på det. 

Han är, liksom Jippie var, oerhört lydig. Under valp- och unghundstiden kunde han gå ur hand ibland när något var tillräckligt lockande, men (peppar, peppar) det händer inte nu för tiden. Han kan vara lös, se andra hundar utan att reagera något speciellt. Han kan möta andra hundar, både lös och i koppel, utan att bry sig om dom. Han springer lös bredvid cykeln när vi möter folk och hundar utan att han försöker sticka iväg. 

Och ibland på helgerna när det är lite biltrafik ute så får han till och med springa lös bredvid cykeln när vi åker en kilometer på en trafikerad väg. Inte en enda gång behöver jag säga till honom att hålla sig där han ska, han ligger snyggt på min högra sida i höjd med cykeltrampan. 

Han går lös på gångvägarna här och om jag någon enstaka gång är lite lat och inte kopplar honom när vi möter folk så bryr han sig ändå inte. Jag tror inte att det hänt en enda gång att han sprungit fram till någon utan att ha fått lov till det.....  ja, det hände då och då när han var valp o unghund, men som sagt, nu händer det inte. 

Mitt NEJ lyder han ovillkorligt, än så länge i alla fall. Har jag sagt ett tydligt NEJ så lyssnar han oavsett vad det är som lockar. Och det får mig att fundera lite på dagens träningsmetoder där det är förbjudet att förolämpa hunden genom att säga NEJ till den. 

Det är lite knivigt för mig det där. Jag är van att använda ordet Nej i olika sammanhang och Ynk är van vid det också. Han tar inte det som något våldsamt negativt när han hör det, utan bara som en fingervisning att "nej, det där ska vi inte bry oss om nu". I nosework-världen får man felpoäng om man säger ordet Nej till sin hund när den jobbar. Ni kan tänka er så svårt det är för mig att avstå från det när Ynk, som är en oerhört nyfiken hund, vill kika på sånt som kanske inte hör till själva sökområdet. 

Nej, kom här!... så säger jag ofta till vardags och för Ynk är det som sagt bara en hänvisning till att vi ska göra något annat eller gå åt ett annat håll. På tävlingar begår jag en dödssynd..... och får felpoäng för det. Min hund upplever inte ordet Nej som en bestraffning och det borde synas på honom för den som kan tolka kroppsspråket hos hundar. 

Jag är ju av den gammalmodiga uppfattningen att det är bra att vara tydlig mot hunden. Visa tydligt vad jag vill och förväntar mig, då underlättar jag för hunden som inte behöver fundera på vad som är tillåtet eller inte tillåtet. Frihet under ansvar kan man kanske översätta det till, det funkar förresten precis lika bra på människobarn som på hundbarn. Och.... om nu någon som inte känner mig läser det här.... nej, jag använder inte våld mot mina hundar för att få dom att lyda. 

Igår tog han ju ett dopp i områdets lilla sjö där han normalt inte får bada, men igår brydde jag mig inte eftersom alla de fåglar man brukar se där lyste med sin frånvaro. Men en gåspappa upptäckte honom och kom i rasande fart och körde upp honom ur vattnet, han vaktade förstås fru och barn som fanns någonstans utom synhåll.  

Ynk tog ett par skutt upp på stranden, men var lite tveksam till om den där pippin verkligen skulle få bestämma, så jag såg på honom att han nog tänkte försöka skrämmas han också. Det hade inte varit så bra, så jag sa snabbt NEJ!!! stanna här! och han hejdade sig direkt och nöjde sig med att stirra på den där dumma gåsen. 

Om ni tittar noga på bilden så kanske ni ser att det står en kvinna med barnvagn på andra sidan sjön. Hon promenerade där, men stannade och tittade när hon hörde vilket oväsen gåsen förde när han kom flygande för att skrämma bort Ynk. 

Tänk er vilken katastrof det hade blivit om Ynk inte varit lydig utan slängt sig i och försökt jaga bort gåsen. En lös olydig hund som jagar häckande fåglar i den lilla fågelsjön...  jisses jag kan se tidningsrubrikerna framför mig. 

Nu blev det inga rubriker eftersom jag har en så lydig hund...  och idag har en granne lagt upp bilder på nyfödda små gässlingar (heter det så?) nere vid sjön, så det var ju inte konstigt att Ynk blev utskälld när han störde. 

Jaja... sammantaget så ville jag bara berätta att Ynk är en liten stjärna. Oerhört lätthanterad och lyhörd och lydig. Det enda som får honom att gå ur hand nu är när han ser favorittjejen Isa, då drar han.... och då är matte tyst för då är det ingen idé att ens försöka få honom att lyda. 

Det är så oerhört lätt att ha honom i huset, och eftersom han faktiskt inte är ett underverk utan en helt normal hund så är det lite svårt att förstå att det finns så oerhört många hundar, även i vårt närområde, som bär sig åt som galningar så fort de t.ex. ser en annan hund. 

Häromdagen mötte vi en hund vars ägare med nöd och näppe orkade hålla hunden som skällde och vrålade och slängde sig handlöst i kopplet.... hur står man ut med att ha en sådan hund? Husse kanske hade läst lite för många böcker om att man inte får förolämpa sin hund genom att säga nej eller fy till den...? Eller också hade han glömt köttbullarna hemma just den dagen... ? 

Nej, nu ska jag inte vara sån... ouppfostrade hundar har det alltid funnits och kommer alltid att finnas. Tråkigt nog får jag väl säga.... det är ju en stor glädje att ha en hund som lyssnar och som med glatt viftande svans gör som jag säger, synd om dom hundägare som aldrig får uppleva det. Och framför allt synd om de hundar som alltid måste gå i koppel och aldrig får lite frihet eftersom deras ägare är för lata att lära dom inkallning och lite vanligt hund-hyfs. 

Ja, det var allt om ingenting det.... bara bladder, men lite tidsfördriv när jag inte hade lust med nåt annat.