Fler Nosework-funderingar

Det ploppade upp ett inlägg på fejjan som handlade om svårigheten att anmäla till nosework-tävlingar. Och svårigheten bestod bl.a. i att när man väl kunde anmäla så var tävlingen redan fulltecknad.

SNWK använder sig av först-till-kvarn-metoden när det gäller anmälningar till officiella tävlingar, och det är dom ju ensamma om när det gäller officiella tävlingar inom hunderiet.

Det innebär alltså att de som har kontakter med arrangören till en viss tävling sitter på språng vid datorn kl 00.01 den dagen tävlingen öppnas för anmälan. När andra senare under dagen, eller... hemska tanke... några dagar senare hittar på tävlingen och vill anmäla sig, då är den redan fulltecknad.
'
Och det gäller liksom inte bara tävlingar inom den närmaste tiden, det kan gälla tävlingar många månader framöver. Så snart SNWK godkänt tävlingen och lagt in den i sin kalender så kan arrangören ta emot anmälningar.

Detta innebär alltså att en tävling i t.ex. augusti-september-oktober månad redan kan vara fulltecknad i februari månad. Och anmälningsavgifterna är höga så för den som vill tävla kanske en eller flera gånger/månad under året, så är det många pengar man ligger ute med långt i förväg.

Inträffar det sedan något som gör att man inte kan åka på den där tävlingen i augusti-september-oktober, som man anmälde till i januari/februari, då är pengarna borta. Jovisst man får tillbaka pengarna vid sjukdom och så där, och antagligen också vid dödsfall  men det är ju massor av andra saker som hinner inträffa under så lång tid.

Nu säger SNWK att man inte har något bra system för att hantera en lottning av deltagare. Hmmm... måste allting ske via dator och dyra datorsystem nu för tiden? Jaja...

Men nyfiken som jag är så läser jag förstås på i regelhäftet och arrangörsmanualen... 

"Anmälan till prov och tävling i Nose Work görs enligt SNWKs instruktioner."  Så står det i reglerna,

I arrangörsmanualen (som väl får betraktas som SNWK:s instruktioner) står det så här betr. detta:

Inbjudan till tävling:
 I inbjudan till tävlande informerar arrangören lämpligtvis om följande:
• datum, plats och tider
• tävlingsavgifter, sista anmälningsdag samt inbetalningsinformation
• klasser och moment som ingår
• maximalt antal ekipage i varje klass
osv...

Tja...  det där med först-till-kvarn har faktiskt ingen grund i SNWK:s regelverk. Men eftersom representanter för deras styrelse anser att det är ett helt godkänt förfarande, och dessutom verkar tycka att det är en bra lösning, så är det så här det går till. Lite märkligt, i alla fall för mig som är en tråkig regelnörd.

Men det är klart, det står heller ingenstans att man inte får tillämpa först-till-kvarn-anmälan och då väljer arrangören att göra det lätt för sig..

Fast med facit i hand så har det ju alltid varit lite struligt och lite turbulens när det har dykt upp en ny sport i hundvärlden. Inte så mycket nu för tiden som det var förr kanske...

Men den del av "problemet" här är naturligtvis att det är en klubb (SNWK) helt utan anslutning till SBK som är huvudman för noseworken. Vi (läs: jag) är van vid att tävlingar och prov följer SBK:s riktlinjer och så är det inte nu då...  och med facit i hand om några år så kanske det är bra, inte vet jag.

Just nu är det i alla fall en källa till irritation på många håll.... jag tävlar ju inte själv så jag borde inte bry mig....  men, men...

Facebook har verkligen gjort skillnad....

Och då tänker jag på alla råd man kan hitta där, inom alla tänkbara och otänkbara områden. Där finns massor av förståsigpåare som gärna sprider sina goda råd och sina kunskaper till dem som vill lyssna. Och naturligtvis tänker jag i första hand på hundar och hundhållning och hundträning nu... som vanligt.

När någon "förr i tiden" (läs: före facebook) hade funderingar och problem så frågade man goda vänner och grannar, och kanske någon på närmsta hundklubb.

Nu slänger man ut en fråga på fejjan och får snabbt 100 svar. Och sen gäller det att gallra... problemet är väl bara att det säkert finns många som inte har kunskap nog för att gallra bland alla svar. För visst är det så att många svar inte är speciellt varken genomtänkta eller bra.

Uppenbarligen är det många som snabbt skriver ett svar trots att dom själva inte har speciellt mycket erfarenhet eller kunskap. De tycker en massa, och har åsikter om allting... men det är inte riktigt sak samma som att kunna och veta.

Ibland är det ju förstås bara bra att man får höra en massa olika åsikter om ett ämne, men då ska man ha förmågan att gallra bland allt det där också så att man kan plocka ut det som är bra och relevant för mig och min hund. Men har man inga erfarenheter att luta sig emot där så kan det vara svårt.

Jag läser inläggen i några hundgrupper mest som förströelse, jag lägger mig aldrig i diskussioner utan tillhör den tysta skaran som bara är åskådare. Men det är svårt att låta bli att tycka något 


Det är ju vissa frågor som är ständigt återkommande och där svaren med goda råd ofta är våldsamt många, och det tror jag kan ge problem... eller i alla fall så kan det vara orsaken till att problemet inte får sin lösning, trots alla svar.

Hundar som drar i kopplet på promenader är ett av de vanligaste problemen som folk vill ha hjälp med. Och hjälp får dom.... massor av goda råd och tips om hur dom ska göra. Och jag tror att risken är att man lätt tror att de där goda råden och tipsen uträttar mirakel. Man väljer en metod man tycker låter bra, testar några gånger, i bästa flesta en vecka och det funkar förstås inte. Då väljer man en annan metod och så testar man den några gånger, med samma dåliga resultat. Och så kan man hålla på länge eftersom man fått så många olika råd.

Det som sällan påpekas är att det tar tid att förändra såna ovanor. Ibland kan man se att nån skriver att det har tagit lång tid men nu, äntligen, funkar det. Men jag tror ändå att de som har problem gärna har för bråttom, testar massor av olika metoder och misslyckas med alla just för att de har för bråttom. Det finns ingen som ser vad de gör, eller hur de gör, och kan råda dem utifrån det....  de har bara ett inlägg på fejjan att gå efter.

Ett annat stort problem som ofta förekommer i de här grupperna är hundar som gör oprovocerade utfall mot mötande hundar. Och där finns också mängder av goda råd och tips om hur man går tillväga. Man funderar på om hunden råkat ut för något "trauma" tidigare i sitt liv som orsakar det här? Man funderar över om hunden har ont nånstans? Man funderar på om hunden är rädd? Man funderar på om den vill skydda sin förare? Osv, osv, osv....

Och i min värld så är allt det där totalt ointressant. Hunden må vara rädd, eller ha ont (och då ska den till veterinären snarast), den må ha upplevt vad sjuttan som helst tidigare eller den  kan inbilla sig att den ska skydda sin förare.....  det är ändå ALDRIG tillåtet för en hund att göra oprovocerade utfall mot andra hundar.

Och det är en ren uppfostringssak.  Är man hund så uppför man sig inte så mot andra hundar, punkt - slut. Det finns ingen som helst anledning till det, sen må man ha vad sjuttan som helst i bagaget, man gör bara inte så.

Vad man VILL göra är en sak, men man gör det inte. Det gäller inte bara oss människor, det gäller hundar också, och det är förarens sak att se till att den egna hunden förstår det.

Och då är det förstås läge att ta hänsyn till vad som ligger bakom utfallen, hur man ska jobba för att få bort det där ouppfostrade beteendet, men det finns aldrig någon som helst ursäkt för att en hund oprovocerat bär sig illa åt i såna sammanhang.

Och det är så himla enkelt att åtgärda sånt där om man bara börjar när hunden är liten valp. Precis som att allt annat också är så himla enkelt om man tar tag i det redan från början när valpen är liten.

I morse mötte vi två hysteriskt skällande BC-tikar som bor här i området. Den ena av de där tikarna har utsett Salza till sin dödsfiende, och det är ömsesidigt. Salza skulle våldsamt gärna vilja ruska om den där hunden.... och i morse överraskades vi av att vi mötte dom precis i en vägkrök och Salza gick lös.

De andra två tikarna var kopplade, men jag såg på Salza att hon laddade....   Yes... nu tar jag er!!   NEJ! hojtade jag... och Salza slängde en blick på mig där jag gick ca 10 m bakom henne och så vände hon bort huvudet från de där, i hennes ögon, hemska tikarna och tassade vidare åt det håll vi var på väg, och lämnade dödsfienden bakom sig.

Och det där grundlade jag innan Salza ens var halvåret gammal eftersom jag visste att jag ville ha en hund som skulle kunna vara lös och inte bryr sig om andra hundar, och skulle hon bli frestad att trots det söka kontakt så lyssnar hon på mitt NEJ.

Det är inga märkvärdigheter alls att lära in det där... det borde inte finnas en bråkdel så många hundar som är utåtagerande mot andra hundar som vad det finns idag. Och man behöver inte piska och slå sin hund för att uppnå det heller... det räcker så gott med lite enkla regler (uppfostran ) och bra belöningar.

Och att jag skriver det här hjälper förstås inte någon som missade det här under valptiden och nu har en vuxen hund som tror att den har rätt att sätta alla andra hundar på plats. Men det finns ju hyfsat enkla sätt att åtgärda problemet i alla fall.

Jag måste ju erkänna att jag har, och använder, ett sånt där förhatligt förbudsord ni vet..  NEJ.. ett ord som förolämpar hunden och gör den ledsen, rent av kränker hunden.... det har jag på henne. Det funkar till 100% och det ger henne massor av frihet som hon inte skulle fått annars.

Men så trevligt och bra det vore om en bråkdel av alla inlägg på fejjan, som handlar om hur man lär in diverse lydnadsmoment på sin valp/unghund, istället tog upp frågan om hur man får sin hund att uppföra sig snyggt och trevligt mot andra människor och andra hundar i olika vardagssituationer.

Det ena utesluter inte det andra, båda är i mina ögon viktiga och bra saker, men uppenbarligen prioriterar vi olika när det gäller vad som är viktigast.

NoseWork.... lite funderingar hit och dit.

Ja, det har väl inte undgått någon av er att jag sedan en tid tillbaka är SBK- certifierad specialsöksinstruktör...  skröt en hel del med det när det begav sig  

Nu är det ju så att det just nu är nosework som "alla" pratar om och vill jobba med, och nw är en del av specialsöket kan man väl säga. Man lär hunden att leta efter en specifik doft helt enkelt, om det sedan är sprängämnen, svampar, narkotika, cancerceller, gasläckor eller eukalyptushydrolat spelar egentligen inte så stor roll.

Men det finns en STOR skillnad och det är allvaret i det hela. Om en hund missar en doftkälla med eukalyptus spelar inte så stor roll, missar däremot en hund en gasläcka så kan det bli en stor katastrof.

Och där kommer det där med olika metoder för inlärning in i bilden. Om man ska lära upp en nw-hund så jobbar man mycket med godis och kartonger, och det är ju inte lika vanligt när det gäller hundar som ska bli specialsökshundar. Där jobbar man lite annorlunda....

Jag ska inte gå in på några detaljer, och jag vill absolut inte påstå att det ena är rätt eller fel, eller bättre eller sämre...., jag vill bara peka på olikheterna.

Nu utannonseras ju brukshundsklubbarnas kurser ofta som kurser i Specialsök/Nosework och jag har ingen aning om hur andra klubbar jobbar på sina kurser, jag vet ju bara hur det går till på de kurser där jag deltar som instruktör.  Och jag kan villigt erkänna att trots att jag varit instruktör sedan 70-talet, och alltså har haft enormt många kurser av olika slag, så är det här med specialsök de absolut "svåraste" kurser man kan ha.

Och det beror inte på att det är "märkvardigt" på något sätt, utan det beror på att man inte får lägga sig i och påverka vad hunden gör men ändå ska man få den att göra just det man vill, och inte minst måste man få föraren att kunna läsa sin hund ordentligt.

Och då jobbar jag alltså inte så som nw-instruktörerna gör, med godis och kartonger, utan mer så som när man utbildar specialsökshundar. Det är det sättet jag tror mest på, det som ger snabbast och stabilast resultat, och inte minst är det det sättet som passar mig som instruktör. Men som alltid när man har kurser så finns det ofta en hund där man får göra specialarrangemang för att lyckas, så inget är hugget i sten när det gäller vilken metod man använder. Man måste anpassa sig till vad varje individ behöver för att lyckas..... 

Fast jag har ju hört skräckexempel på instruktörer som verkligen gör det lätt för sig och har kurser som dom egentligen borde skämmas för... men det är ju en annan sak det
 

Men vi ska ha klart för oss att det här (nosework) är enkelt för hundarna. När dom väl fattat vad som förväntas av dem så är det en baggis att hitta en eukalyptusdoft. Har dom bara fått lära sig vinsten med att hitta, doften så är det ganska så enkelt om man är hund. Sen ska dom ju helst markera också, men det är en annan sak det.

Och eftersom det här med nw har blivit så otroligt populärt så finns det ju naturligtvis också tävlingar i nosework. Och där är jag inte alls med....

När jag hoppade på utbildningen till specialsöksinstruktör så lät det lockande med tävlingar, men när jag blev lite mer insatt i just nw så slocknade intresset snabbt.

Och tur är väl det, för det är en dyr sport... inget för fattiga pensionärer... 
men det är förstås inte det som är anledningen till att jag inte är nån fan av nw-tävlingar.

Tävlingarna går nämligen på tid... det gäller att hitta doften (i de högre klasserna är det flera dofter) på så kort tid som möjligt. Det finns en maxtid, t.ex. 2-3 min, och har man inte hittat doften inom den tiden så är det kört.  Men nu är det ju så att det är en ganska så enkel doft för hunden så de flesta klarar ju det, många klarar det på bara en bråkdel av den tillåtna tiden, och då säger reglerna också att man kan få avdrag för diverse olika "fel" som kan inträffa under söket. Vore förmodligen omöjligt att skilja de tävlande åt annars...

Men jag tycker inte om att snabbaste hund vinner...  och nu bortser jag från ev. avdrag då. Jag skulle vilja att noggrannhet och ett systematiskt sök premierades, även om det tar en liten stund längre då.

Det pratas ofta om rutinerade hundar som redan vid startlinjen står och suger in doften i nosen och sedan drar iväg raka vägen dit så snart de får starta. Det är förstås en form av sökarbete, men jag tycker inte att det är speciellt varken imponerande eller kul.

Jag vill se en hund som systematiskt och noggrant letar igenom hela området tills den hittar doftgömman. Och som premieras för att den är noggrann i första hand, inte för att den är snabb. Sen får det ju naturligtvis inte ta alltför lång tid heller.... hunden ska jobba snabbt och effektivt, men det ska inte vara tiden som avgör utan hur hunden jobbar, och inte minst hur föraren jobbar med sin hund.

Surt sa räven.... säger ni nu, men så är det inte heller. Jag har en hund som är oerhört noggrann i sitt sök, men som alltid hittar gömman snabbt ändå. Och jag har en hund som inte är så himla noggrann, men som ändå är snabb att hitta rätt. Så de här tankarna har inget med mina egna hundars förmåga att göra....   det är bara funderingar och tyckanden som växt fram hos mig sedan jag började syssla med det här.

För mig är nw ett ypperligt hjärngympa-pass, roligt för både mig och hundarna, och så lätt att variera. Och det är oerhört spännande och roligt att ha kurser där man får se så många olika hundar och upptäcka hur de på sitt egna sätt löser "problemet".

Inget rätt eller fel på något vis... bara mitt eget tyckande om en ganska ny och oerhört populär hundsport. Må var och en utnyttja det på det sätt dom gillar bäst. 

Många funderingar....

Vet ni att just nu inser jag att det där med kunskap och erfarenhet faktiskt kan vara en belastning. Jag tror att livet ofta skulle vara enklare om man inte hade tidigare erfarenheter att referera till.

Och som alltid tänker jag hundar och hundträning och hundtävlingar nu då.....

Med en stor regelrevidering inom alla grenar så finns det mycket att ta till sig och mycket att fundera på.  Fast egentligen är det inte så mycket att fundera på.... läs reglerna och rätta dig därefter... och passar det inte så ägna dig åt något annat.

Men den värsta turbulensen har förstås lagt sig i alla fall när det gäller regelrevideringen i sig, folk har nog börjat inse att det kanske till och med för något gott med sig med lite nyheter.

Nu är det frågor gällande själva bedömningen som är i fokus, och där förstår jag nada....

Det står mycket utförligt i regelboken hur ett moment ska utföras, ska jag då tävla så lär jag hunden att utföra det momentet just så som reglerna säger. När tävlingsdagen kommer kanske det inte alls funkar så som det brukar på träning, men det är ju ett problem för dagens domare det. Själv kan jag ju inte påverka något just där och då.

Vet inte hur många frågor jag läst där folk frågar: om min hund gör si eller så, hur mycket avdrag får jag då?

Det borde vara en totalt ointressant fråga. Man jobbar väl alltid för att hunden ska göra momentet så perfekt som möjligt, och om man medvetet godkänner vissa missar i momentet så ska man ju veta att det är upp till varje domare att sätta betyg. Det går aldrig att ge ett klart besked om såna saker...  det är domaren som dömer och dom dömer tyvärr inte alltid så lika.

Det är de facto så att det ALDRIG går bättre på tävling än på träning, så om man har vissa missar när man tränar då kan man kallt räkna med att man har samma missar på tävlingen. Och exakt hur många poäng det kostar kan ingen säga... det är dagens domare som avgör det utifrån utförande och situation.

Jag kan ju erkänna att jag ofta har ett eller flera moment där jag vet att vi får avdrag eftersom momentet inte är perfekt, men jag är sån....  tar lite avdrag för att slippa slipa på sånt som jag tycker är tråkigt att jobba med. Och det är ju en bedömning var och en gör....  men man kan inte förvänta sig att nån kan tala om exakt hur stort neddrag det ger betygsmässigt vid varje tävling.

I den nya regelrevideringen ges det oerhört stort utrymme till anvisningar om ditten och datten, och det är ju tyvärr så att skriven text tolkas lite olika beroende på vem som läser den. Ge samma text till 10 personer och be dom sedan redovisa vad de läst så får ni se.....

I arrangörskompendiet till rallytävlingarna står det en våldsamt olycklig text, enligt mitt tyckande alltså.

"Prisutdelning

För att underlätta för de tävlande kan man, när protokollen är nedräknade, kopierade och införda i SBK-tävling, lägga ut dem till de tävlande. Resultaten finns då redan att se i pdf-filen på SBK-tävling. Prisutdelningen blir sedan för de bästa ekipagen i varje klass. Rallylydnad är en tävlingsform där alla ska känna sig välkomna och må bra, då ska vi inte förstöra tävlingsdagen för de ekipage som inte nått de högsta poängen genom att hänga ut den inför alla andra."

Visst, man kan lägga ut protokollen så snart de är färdiga så att var och en kan plocka till sig sitt protokoll och sedan åka hem om dom så vill. Men då ska inte bevekelsegrunderna vara att man gör så för att inte hänga ut den med sämre resultat inför alla andra i samband med prisutdelningen. 

För mig är det självklart att de som ska tävla tillsammans samlas vid samma tid, genomför tävlingen tillsammans och sedan avslutar den tillsammans med prisutdelning och den avslutning som arrangören planerat. 

Ingen ska behöva smita iväg i förväg för att undvika att bli "uthängd". De är arrangörens skyldighet att se till att prisutdelningen blir trevlig för alla, inte bara för dem som nått höga poäng. 

Och det tillhör väl "god sportsmannaanda" att stanna tills alla gjort sitt och sedan vara med och applådera sina medtävlande, oavsett om de gjort bättre eller sämre resultat än jag själv. 

Snacka om att man vill skapa ett elittänkande....  bara de som nått höga poäng ska vara med på prisutdelningen och applådera varandra, övriga kan försvinna ut bakvägen. 

Man skriver faktiskt så här: "Prisutdelningen blir sedan för de bästa ekipagen i varje klass. Rallylydnad är en tävlingsform där alla ska känna sig välkomna och må bra........   "

Visst... tanken kanske inte är sån med den där texten, men det är faktiskt så det står. Hur ska alla känna sig välkomna och må bra om de inte får vara med till slutet bara för att de inte har tillräckligt höga poäng?  

Tänk om man istället gett några bra råd om hur man undviker att någon känner sig "uthängd" i samband med prisutdelningen, det hade förmodligen många arrangörer behövt. Som jag sa tidigare.... en tävlingsdag inleder man tillsammans, genomför man tillsammans och avslutar man tillsammans. 

Sen är det arrangörens ansvar att se till att det blir en trevlig dag för ALLA deltagare, oavsett resultat. En tävlande med ett dåligt resultat ska kunna få åka hem och tycka att "ok då, det gick inte så bra idag, men det var himla trevligt i alla fall!".

Men ok då... jag är gammal och gaggig och lever väl antagligen kvar i det förflutna, nya vindar blåser både här och där och en del är bra och en del är mindre bra. Fast jag tror egentligen inte att jag har så svårt att anpassa mig till sånt som är nytt och annorlunda, jag har överlevt många regelrevideringar och nya grenar inom hunderiet utan att ta nån skada (tror jag?)  men vissa saker går inte att undvika att reagera på.

Jag kan inte riktigt släppa det här....  "Prisutdelningen blir sedan för de bästa ekipagen i varje klass. Rallylydnad är en tävlingsform där alla ska känna sig välkomna och må bra.....   "

Hur fasiken ska alla kunna känna sig välkomna om det elittänkandet får gälla? 

Lite blandat från gårdagen...

Hmmm...  snacka om säkerhet på nätet. Hade klantat till mitt lösenord hit till bloggen och jisses vilket strul med att få ett nytt. Men nu är jag här i alla fall....

Tänkte berätta lite om gårdagen. Vi tränade nosework ihop med ett gäng andra hundar och det gick bra... för alla doggsen. Och det är ju kul eftersom alla har gått kurs hos oss på klubben.

För min del var det Salza o Jippie som fick jobba, och Salza är ju stjärnan av mina två hundar när det gäller det här. Hon jobbar självständigt, lugnt och metodiskt och hittar bombsäkert doften. Att hon sedan inte har nån markering (annat än att hon stannar upp och tittar på mig och sedan försöker komma åt att äta upp doftkällan) är ju helt och hållet mitt fel som inte jobbat med den biten.

Hon imponerade på mig när vi sökte på en bil. Hon jobbade sig runt bilen jättesnyggt. Letade spontant noga i hjulhusen och vid navkapslarna, sniffade längs hela sidan på bilen, kollade av bakänden och sedan andra sidan på bilen lika noggrant. På fronten satt doftkällan bakom ett av extraljusen och den hittade hon utan problem...

Jippie hittade också doften utan några större problem, men han är inte lika metodisk och noga. Han hann nosa av omgivningen lite också...

När vi tränat klart bar det iväg ut i skogen, Ibsen hade fått vänta i bilen medan de andra två jobbade och nu fick dom alltihop rusa av sig lite energi. Men när vi gått en rejäl runda och var på väg mot bilen igen så närmade vi oss en skymd sväng på stigen där vi gick, och jag skulle precis ropa in Ibsen, som sin vana trogen var lite före oss andra, när det plötsligt dök upp en schäfer runt den där svängen.

En hysteriskt skällande schäfer som direkt riktade in sig på Ibsen där han stod. Ibsen gör så, han fryser till en staty när det oväntat kommer en främmande hund alltför nära honom.

Ibsen stod där, blickstilla, och schäfern rusade runt honom och fortsatte att stormskälla. Runt, runt, runt... i en rasande fart, och Salza och Jippie tittade med stort intresse på det där som försiggick 30 meter framför oss. STANNA!!! sa jag till dom och dom stod blickstilla hos mig.

Men...   Nä nu jäklar... sa Salza plötsligt och drog iväg för att tillrättavisa den där stökiga schäfern. Hon är ju lite av polis när det är stökiga hundar i närheten. Matte ropade STANNA och Salza stannade och kom tillbaka. Jippie såg då ut ungefär som att Ok då, då tar väl jag hand om det där då... så honom kopplade jag snabbt.

Jag ropade på Ibsen men han kom förstås inte. Han hade ju en schäfer som storskällande ringade in honom där han stod. Jag ropade igen, och han började trava mot oss, då fick han istället en skällande schäfer efter sig som nafsade honom i hasorna.

Tack gode gud att Ibsen är som han är, tänkte jag då... vilket jäkla slagsmål det skulle kunna bli. Ibsen travade på mot oss, med schäfern nafsande i hasorna, fortfarande storskällande.

Men plötsligt så upptäckte väl Ibsen att det faktiskt var en tjej som hängde honom i hasorna, Han stannade och började flirta med den där vidriga schäfern, inte visste jag att han hade så dålig smak när det gäller kvinnor ...  😉

Jag ropade igen, men nu var kurtisören Ibsen igång så nu lyssnade han inte. Schäfern hade i alla fall blivit tyst och bara det var ju en välsignelse...


Jag stod kvar där jag var och höll koll på de andra två hundarna och tänkte att det väl måste finnas en ägare till den där eländes hunden nånstans. Och så småningom kom det en karl runt kröken, han gick fram till sin hund, tog henne i halsbandet och drog henne därifrån, och i och med det så sprang Ibsen tillbaka till oss.

Inte ett ljud sa schäferns husse, och inte en blick åt vårt håll. Han bara tog sin hund och drog iväg med henne. Jag gick efter, vi var ju på väg åt samma håll nu då, och såg att han vek in i skogen en bit bort...

Tänk vad folk är vårdslösa med sina hundar. 2-3 minuter är en lång tid, men det tog säkert minst det innan han dök upp på stigen. Och om man har sin hund lös utan kontroll på den så riskerar man ju förstås att möta nån annan som också har sin hund lös utan nån som helst kontroll.

Så som hans hund uppförde sig så tiggde hon stryk av en annan hund. Det var inte precis något lugnt och fint hundspråk hon använde när hon tog kontakt.Hon kan tacka sin lyckliga stjärna för att det var Ibsen hon sprang på och att han lät henne hållas utan att säga ifrån. Hade jag inte haft ordning på Salza så hade hon gett sig in i det där och då hade det blivit lajbans värre, hon tål inte hundar som bär sig åt på det där viset.

Och hade jag inte haft ordning på Jippie så hade det blivit katastrof. Den killen går inte av för hackor, han backar inte för nånting när adrenalinet slår till.

Men man kan ju inte bara släppa lös sin olydiga hund och hoppas på att alla andra har kontroll på sina hundar. Även om man struntar i andras hundar så borde man väl i alla fall vara rädd om sin egen hund?

Jaja...  ännu en gång hade vi tur och det avlöpte lyckligt, undrar när vår tur tar slut?

Så länge sedan....

Ja det är ungefär som vanligt nu för tiden.... låååååångt mellan inläggen här. Men nu är det dags...

Och det som föranleder det här inlägget är några funderingar om det där med ideellt arbete i klubbar och föreningar.

Det blir svårare och svårare att få tag på folk som vill lägga en del av sin fritid på ideellt arbete. Och det gäller även när det är arbete som innefattar deras egna fritidsintresse, så nu kommer jag att hålla mig till vad som händer i hundvärlden eftersom hundar är mitt stora intresse.

Jag som gick en hård skola på 70-talet har rent av lite dåligt samvete varje gång jag säger nej till att hjälpa till med något. På den tiden var det ingen som fick betalt för att man hade kurser eller ställde upp på tävlingar eller utställningar eller prov av olika sorter och slag. Jag tror inte ens att tanken fanns hos någon att man skulle kräva ersättning för att man gjorde något som man tyckte var roligt....

Och det fanns inga privata aktörer på marknaden då... jo det fanns det, men ingen som försörjde sig på att hjälpa hundägare att få ordning på sin hund. De som gjorde sånt privat, de gjorde det utan ersättning och ingen såg något konstigt i det.

Men som ni alla vet så är läget helt annorlunda nu...  Det kryllar av privata aktörer, och tyvärr så är det nog så att inte så många av dom är värda de dyra pengar de tar för sin hjälp till hundägarna. Men det var inte det jag skulle ventilera här....

Jag tror däremot att alla de privata aktörer som dykt upp på marknaden är en av orsakerna till att folk numera inte vill jobba ideellt. Kan den ena få betalt för att den gör en sak så ska den andra ha samma betalning för samma sak.

Och där kommer ju klubbar och föreningar i kläm. De har ingen affärsdrivande verksamhet, och har dessutom fastställda avgifter att hålla sig till när det gäller prov och tävlingar och medlemsavgifter, vilket gör att de har en begränsad budget när det gäller att ersätta funktionärer av olika slag.

Fast det finns förstås vissa funktionärer som alltid får ersättning, men det är då funktionärer där man kräver någon form av utbildning och auktorisation.

Det i sin tur kan slå tillbaka på möjligheten att få ideellt jobbande funktionärer... varför ska han/hon få betalt för sin arbetsinsats när jag jobbar lika länge och inte får nåt annat än lite fika och lunch?

Nu finns det som tur är alltid några ensamma eldsjälar som gärna gör en arbetsinsats utan tanke på ersättning, men dom blir färre och färre....

Och i  och med att dom blir färre och färre så måste kanske klubbar och föreningar dra ner på verksamheten, vilket gör att färre och färre människor kommer in i verksamheten och sedan kanske vill engagera sig på olika sätt.

Sen finns det ju en annan aspekt på det här också...  och det gäller alla dem som på något sätt fått en utbildning av sin klubb/förening. I min värld så är man då skyldig att "betala tillbaka" för den utbildningen, dvs ha kurser eller ställa upp som funktionär i de sammanhang där man fått sin utbildning.

Men så tänker minsann inte alla.... man tar sin utbildning och försvinner bort i fjärran, tacksam för kunskaper som man själv kan dra nytta av på olika sätt, men inte en tanke på att betala tillbaka till den klubb som stått för kostnader i samband med utbildningen.

Man pratar just nu väldigt mycket om att lydnaden gräver sin egen grav genom alla förändringar i samband med regelrevideringen, men det tror jag inte alls. Så har man sagt varje gång reglerna ändrats, inte minst då elitklassen en gång i tiden infördes. Då skulle lydnaden dö ut, det var väl ungefär universums absolut dummaste idé... att inför den där elitklassen. Och med facit i hand vet vi ju hur det har utvecklats...  och tänk så fel alla olyckskorpar hade.

Däremot så tror jag att alla olyckskorpar som nu pratar om att ideella föreningar går mot sin undergång har rätt. Det kommer, inom en snar framtid, inte att finns tillräckligt många människor som vill jobba utan lön eller annan ersättning, och då försvinner begreppet ideell verksamhet.

Det kanske inte är nåt fel i det, men det blir en väldig apparat att ha anställda vars löner ska redovisas på olika sätt, för att inte tala om vad ett arbetsgivaransvar innebär. Fast visst... det finns andra, enklare, lösningar på det, men faktum kvarstår.... ideell verksamhet är en företeelse som snart är ett minne blott.

Och de här tankarna fäster jag på papper just för att jag (och alla andra medlemmar) i dagarna fick ett brev från SSRK Västernorrland. Där avgår hela styrelsen i samband med verksamhetsårets slut och valberedningen hittar inte tillräckligt många kandidater till de tomma posterna.

Löser man inte det problemet så försvinner också avdelningens sektioner, vilket innebär att verksamheten i Sundsvalls- och Örnsköldsvikssektionen också upphör.

Nu har ju inte just spanielverksamheten varit så blomstrande i Sundsvallssektionen så personligen kan jag kanske tycka att det inte gör nån större skillnad, men det finns annat som berör mig mer.

Springerklubben har ju en liten avdelning som heter Springerklubben Nedre Norra som omfattar hela området från Hudiksvall och vidare upp mot Sollefteå. Verksamheten har legat ner i många år men för några år sedan var det några entusiaster som återupplivade verksamheten och det var ju jätteroligt.

Vi har erbjudits kurser av allahanda slag och medlemsmöten med diverse roliga aktiviteter och det har varit lite extra kul eftersom det enbart har varit springerspaniels på aktiviteterna och deltagandet har varit stort.

Men när nu en del av styrelsen anser att de bidragit tillräckligt och att annat i deras liv kräver mer tid och engagemang, då finns det ingen som vill ställa upp och axla deras poster.

Det i sin tur innebär att avdelningen återigen läggs ner och att de som bor i de här trakterna är hänvisade till Gävle-Dala-avdelningen, som är den närmaste avdelningen. Om nu den finns kvar efter nästa årsmöte... ryktet säger att även där är det svårt att hitta några som vill axla styrelseposterna.

Vet ni... jag är övertygad om att om man fick betalt för att göra sånt här arbete, då skulle det plötsligt finnas folk som är villiga att ställa upp. Kanske inte det "rätta" folket, men i alla fall folk som helt plötsligt har tid och lust i förhoppning om att kassan får lite påfyllning.

Jaja...  alltihop är i fas med tidens anda så det är nog inte så mycket att göra åt det, men tråkigt är det. Och jo då, jag vet att det finns annat som man måste ta hänsyn till här i livet också och att man kanske måste prioritera vad man lägger sin tid på. Men det är anmärkningsvärt att så många, precis vid samma tidpunkt, har så mycket annat att ta hänsyn till.

Lydnadsfunderingar....

Så var det dags igen då....  mitt eviga tjat om lydnadstävlingar och och de tankar det väcker.

Jag var ju skrivare till sju klass 3-hundar i lördags, och hann dessutom se ett antal klass 1-hundar innan jag var tvungen att åka hem, och det är helt totalt omöjligt att inte göra vissa reflektioner när man står och tittar på.

Fast det är bara när man står och skriver som man verkligen ser och hör vad som händer på planen, som åskådare många meter därifrån ser man inte alls detsamma som domaren ser. Det är viktigt att inte glömma det när man har åsikter om de betyg som ges.

Å andra sidan så kan man ju se vissa saker, och reagera på att domaren tydligen inte ser det som vi i publiken ser så tydligt många, många meter därifrån. Men så är det ju....  det är domaren som dömer, på både gott och ont.

Fast.... står man som publik långt därifrån och ändå ser saker (hjälper) som egentligen ska ge en nolla i betyg, och domaren slänger upp en ganska hög siffra när momentet är slut... då blir man lite ledsen.

Domaren ska ge poäng efter vad hund och förare presterar, varken mer eller mindre, oavsett vem som dömer och vem som tävlar.


I alla fall så kunde jag konstatera att även denna gången var det ont om snygga fria följ. Ja, snygga efter min måttstock då förstås. Fast högsta betyget på det momentet var en 8:a, så det var nog inte bara jag som tyckte så den dagen, 8 - 7,5 - 7 - 7 - 6,5 - 5 - 5 var betygen på fria följet.

Något som förvånade mig stort var att fyra av sju hundar nollade rutan.  Och att det var så förvånande beror mest på att det momentet finns ju i klass 2 också. Men de här fyra hundarna betedde sig som om de inte hade en aning om vad rutan var. Och ändå hade första hunden klarat det, så det fanns ett vittringsstråk ut till rutan. Jag hade nog förväntat mig nåt annat av klass 3-hundar... men alla kan ju ha en dålig dag förstås. 

Men över lag så tror jag att många förare har alldeles för bråttom upp i klasserna. SBK Tävling är ju en guldgruva när man funderar på sånt och vill forska lite...

Man kan se ekipage som tävlat många gånger i en klass utan att uppnå ett 1:a pris, och så plötsligt är turen med dom och dom slinker precis över gränsen för det där åtråvärda 1:a priset. Och nästa tävling är förstås i klassen över...

Och där krävs det återigen många tävlingar innan 1:a priset erövras...  och så halkar man vidare upp i klasserna på samma sätt.

Vet ni att det är de hundarna man ska vara "rädd" för på tävlingar.... om man nu är rädd för hundar som t.ex. reser sig på platsen eller hundar som går ur hand på planen.

Jag vet att jag generaliserar grovt nu, men det är få hundar som är så vältränade att de är fokuserade och stabila när de tillhör "den sortens" hundar. Och det spelar ingen roll att de tävlat många gånger, det har ändå inte gett den tävlingsrutin de behöver, tvärtom har det gett felaktiga signaler eftersom de inte lyckats göra det de ska på rätt sätt.  De dåliga poängen beror ofta inte enbart på att momenten inte är ordentligt inlärda, en del av problematiken ligger nog på ett annat plan också.

Jaja... nog om det nu då. Kul är det i alla fall, både att skriva åt domaren och att se, och höra, ekipagen på nära håll.

Regelrevideringen är ju klar nu i alla fall. Och om den får man tycka vad man vill, men inte kan då jag se att momenten i sig är så himla svåra. Däremot så är bedömningen våldsamt hård i de högre klasserna, och det gör ju förstås att det hela blir svårt när det gäller att uppnå höga poäng.

Men då är det inte momenten det är fel på tycker jag... det är bedömningsanvisningarna som är lite väl häftiga.

Men det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig. Jag har ju tidigare nån gång klagat på att det finns en enda referensdomare norr om Dalälven... alltså en enda referensdomare för halva Sverige...  och det ska bli intressant att se hur man löser utbildning och information hör uppe.

Mig veterligt har fortfarande inget alls hänt, ingen info till varken domare eller tävlingsledare eller klubbar., och naturligtvis inte heller till oss tävlande...

Norrlänningar klagar ju ofta på att Norrland är satt på undantag i alla möjliga sammanhang, och när det  gäller främst lydnadstävlingar så kan jag skriva under på det. Jag kan ju bara jämföra med vad jag upplevt på andra ställen och i andra sammanhang, och då kan jag skriva under på att Norrland verkligen är missgynnat.

Jag minns de första tävlingarna jag gjorde här i trakten, då kunde jag konstatera att domaren i ett fall hade en regelbok som var helt förlegad. Den nya som kommit nåt år tidigare hade han "ingen aaaaning om"...  visserligen var det väl delvis hans eget ansvar kanske, men å andra sidan så säger det ju en del om hur utbildning och fortbildning sköts i den är delen av landet.

Och om man nu från centralt håll tycker att en enda domare ska kunna utbilda domare och övriga funktionärer, och tävlande, i hela norra Sverige, då är det kanske inte så lätt att vara up-to-date heller.

Som avslutning gör jag som så många andra.... bjuder på en gammal bild....