Vi har tränat idag...

Och det är liksom bara att konstatera att Jippies matte får ta sig i kragen och börja göra saker och ting på rätt sätt om det ska bli något resultat av det här.

Jag är liksom inte så mycket för det här med detaljer och sånt tjafs... fort och lätt ska det gå, och det blev ju inte bättre av att Salza var en hund som klarade av det där. Hon lärde sig allting fort och lätt... och rätt... trots sin klantiga matte, och vi vet ju alla att sånt är livet egentligen inte.

Slarvig matte ger slarvig hund...    det är en odiskutabel sanning.

Jippie kan t.ex. momentet "rutan" jättebra.... full fart ut och in i rutan, stannar och lägger sig ner på kommando... vad mer kan man då begära?? Jo man kan begära att han inte vid 50% av gångerna lägger sig så att benen hamnar på/utanför kantbandet. Han ska ju ligga mitt i rutan....
Så varför i all världens dar inte hans matte lärt honom att just där är den rätta platsen???

Han är lättlärd som sjuttan så det hade inte alls varit några problem att lära honom att det är just mitten av rutan som gäller, och inte något annat. Men får han belöning även när han lägger sig nära, nära kanten så tror han förstås att det ska vara så.

Det är precis lika enkelt att lära honom att stanna mitt i rutan som att godta att han svänger upp och hamnar nära kanten...  fy på sig lata matte.

Fort och lätt var det.....

Apportering med dirigering.... tja, hade jag nåt vett i skallen så skulle jag skämmas öronen av mig.

Salza tränades i apportering med dirigering i alla tänkbara situationer, med dummies, med fågel, med apportbockar, med vittringspinnar osv..  och vi jobbade efter konstens alla regler, Just i det momentet var Salzas matte konstigt nog väldigt noggrann och ordentlig och resultatet blev förstås kanonbra.

Så vad gör denna matte när det är dags för Jippies träning då??   Fort och lätt var det som sagt... dessutom har hon mage att bli liiiite irriterad när han inte fixar uppgiften utan gör fel. Alltså... man MÅSTE träna för att hunden ska kunna förstå vad som förväntas av den, tänk att det är så jäkla svårt att förstå det. 

Och en så enkel sak som rätt fotposition vid halter och avlämningar och ingångar av olika slag. Gissa vem som nöjt sig med att han sitter nånstans i närheten av mitt vänsterben, och oftast några dm snett bakåt dessutom..  

Jisses.... jag har belönat honom massor av gånger när han suttit icke-perfekt. Varför i all världens dar gör jag det?????

Jag har ju alltid hävdat att mina stackars hundar alltid haft en belastning i sin matte, men när det gäller just Jippie är det ju mer än sant...  mycket märkligt att vi trots allt har lyckats åstadkomma det vi ändå har. 

Tänk om han hade haft turen att få en matte som varit både noggrann och ambitiös, jisses så framgångsrik han skulle varit då. Han har ju en motor som få och är otroligt lättlärd...  han förtjänar faktiskt en bättre matte än vad han har. 

Medan tvättmaskinen jobbar...

Tar en paus medan tvättmaskinen jobbar och sliter, och funderar lite över allt och inget.....

Häromkvällen var vi ute och tränade nw, och jag blev lite besviken på mina hundar. Visst hittade de doften, men det fanns även annat som var intressant och så vill man ju helst inte att det ska vara.

Men lite kul är det att gammeltanten Salza är den som är snabbast att ta sig in, och upp, i skrymslen och vrår för att leta. Jippie är inte svårbedd han heller,  men när det gäller Salza så ser man att hon tycker det är kul bara att klättra omkring på en massa krångliga ställen.

På bilden är det Jippie... men Salza klängde omkring i de där möblerna som en liten apa...

Båda hundarna är nyfikna och det har man nytta av när dom ska leta, fast ibland så är dom (läs: Salza) lite för nyfikna och förlorar sig i nåt klurigt ställe som hon absolut måste undersöka. Men det är så himla kul att hon fortfarande har den där nyfikenheten, och viljan att undersöka allting, kvar.


Och apropå nyfikenhet på gamla dar så läste jag nyss boken som 104-åriga Dagny Carlsson har gett ut. Ja hon är 105 år nu, men 104 när boken gavs ut. Där får man en liten påminnelse om att nyfikenhet, det är bra det.

Ni har säkert läst om henne...  99 år gammal gick hon en datakurs och numera bloggar hon flitigt och har massor av följare.

Hennes liv är kanske inte så unikt på alla punkter, men i vissa bitar är det väldigt unikt. Finns nog inte så många gamla människor som lever ett sånt liv som hon gör, och att hon kan göra det kanske beror till en liten del på att hon alltid varit nyfiken och orädd, och inte varit rädd för att ta tag i och forma sitt eget liv. Hon verkar i alla fall vara en beundransvärd, och kanske till och med lite avundsvärd, människa på många sätt...

Ser ni nu... jag pratar om gamla människor som om jag inte själv hörde dit nu för tiden. Men jag har ju trots allt en bit kvar till 100-årsstrecket...  fast dit lär jag aldrig komma.

För att återgå till nyfikna hundar och nw-träning så kan jag återigen konstatera att "sådan herre sådan hund". Jag tycker inte alls att behållarsök är nåt roligt, har aldrig tyckt och kommer aldrig att tycka, och kunde hundarna prata så skulle de säkert säga samma sak eftersom matte lärt dom det.


Det fanns ett behållarsök när vi tränade häromkvällen... mina hundar slängde en hastig blick på lådor och kartonger och burkar och vände sedan snabbt intresset mot omgivningen istället, redo att söka doften bland allt annat som stod uppradat på golvet och efter väggarna.

Inte alls bra naturligtvis, men eftersom jag inte har några tävlingsambitioner så kvittar det egentligen. Fast jag får lite dåligt samvete när jag ser andras hundar riktigt slänga sig på behållarna och leta frenetiskt. Då slår samvetet till.... jag har fuskat och bara gjort det som är roligast, men strunt samma, det är ju meningen att man ska ha roligt när man tränar


Nu får det vara slutpladdrat... hade tänkt pladdra lite om Jippies lydnadsträning också, men tvättmaskinen är nog klar nu så.... mot tvättstugan med raska steg.

Näe, jag ger nog upp..

Jag har visserligen anmält till en lydnadstävling, men jag tror att jag skippar det. Jag har tränat med Jippie idag och mitt tålamod är för närvarande inte skapt för att matcha hans energi.

Nu har vi inte tränat lydnad "på allvar" sedan tidigt i höstas nån gång, men vi har faktiskt tränat några småbitar då och då. Men Jippie har sån jäkla motor, och tycker det är så dunderkul att jobba, så han går i taket när han inser att han ska få träna.

Och den där motorn han har, den har inte jag. Och jag har tyvärr inte heller det tålamod som krävs för att vänta ut honom, fast då fick jag nog vänta till midsommar heller nåt.... med träning tre gånger om dagen fram till dess.

När han kände igen träningsgrejorna och vi drog iväg till områdets leriga fotbollplan för att träna, då gick hans överväxel in.

På tre sidor om den där fotbollsplanen går det gångvägar där det hela tiden rörde sig folk. Men ni vet... mina hundar bryr sig inte om sånt... eller?

Medan jag ställde ut rutan siktade Jippie en lite ulltott som gick på promenad med sin matte och gissa.... han satte iväg tvärs över hela fotbollsplanen... storskällande...  med den där hunden i sikte. Då kanske ni förstår hur uppstressad han var, innan vi ens hunnit börja.

Nu tvärvände han visserligen när jag hojtade till, och kom i racerfart tillbaka, men, men....

Tja... jag hade tänkt kolla igenom momenten i nya lydnadsklass 1, och det gjorde jag.

Rutan t.ex.... som varit nästintill ett paradmoment, där rusade han iväg i racerfart, tvärvände 2 m framför rutan och kom tillbaka till mig i samma racerfart.

Konen som är så kul....   har aldrig gjort nåt sånt här förr, sa han och vimsade runt i nån typ av uppletande.

Apporteringen gick förvånansvärt bra med tanke på hans uppskruvade humör, men det kom i alla fall ett litet morr när han slängde sig in till min sida med apporten i munnen.

Inkallningen gick bra, förutom avslutet där  han hamnade bakom mig.

Ställande under gång gick kanonbra, ändå tills jag stannade och vände mig om, då kom han i galopp till mig.

Läggande under gång gjorde han bra, fast med skall.

Fjärren... ja, vad ska man säga.... snyft kanske... eller förbannat också!!  Han vägrar bestämt att sätta sig på första sitt-kommandot. Då gjorde han ju på den senaste lydnadstävlingen förra året också, men här hemma funkar det bra. Det är ju ett vanligt problem som man ofta ser på tävlingar, men jag har alltid lyckats få till det där med mina hundar.... men inte med Jippie.

Han sätter sig inte på första sitt-kommandot, och om jag då (helt felaktigt!) upprepar kommandot, då lägger han sig ner med hakan i marken. OK... han kan inte kommandot Sitt helt enkelt... men varför funkar det hemma då??

Nu försökte jag "köra slut" på honom så att han skulle gå ner i varv lite och börja tycka att det var lite jobbigt.. alternativt började lyssna på vad jag sa och kopplade in hjärnan...  men ni kan säkert gissa vems ork som tog slut först.

Jag tror allvarligt talat att jag skippar tävlandet och ägnar mig åt såna aktiviteter där han kan få flamsa runt i sin egen racerfart utan att det gör något.

Eller också får jag satsa på att tävla i t.ex. Hudiksvall, eller Härnösand, och så får jag ta cykeln dit så han får göra av med lite energi före tävlingen. För er som inte vet så är det ca 5 mil till ena stället och ca 8 mil till det andra.

Jippie är en jätterolig hund med massor av motor och arbetslust, men frågan är väl om precisionslydnad är hans grej... eller min...?  Hur sjuttan lyckades vi få till ett LP 2????

I väntan på tvättmaskinen...

Sitter här och väntar på att första omgången ska bli klar i tvättstugan, och ska fördriva tiden med att berätta om vår lilla utflykt förra helgen.

Springerklubbens Fullmäktige var vårt mål när vi drog iväg på fredag förmiddag. Vi skulle till Upplands Väsby och det är några mil dit, så vi åkte dagen innan själva Fullmäktige.

Och vet ni...  när jag åkt i flera timmar och parkerar utanför hotellet och går ur bilen, så ser jag en bekant som jag inte sett på bortåt 15 år. Så himla roligt att träffas så där helt apropå, hans rasklubb hade också årsmöte den helgen.

Men nu skulle det bli en kväll och en natt på hotell och det blev faktiskt första gången på hotell för både hundarna och mig. Ja, mina hundar var förstås med...  och det var förstås inte första gången på hotell för mig, men första gången jag hade hundar med. Annars har det alltid varit vandrarhem eller campingstugor som gäller när hundarna och jag är ute på vift, men den här gången blev det hotell.

Och det gick bra...  en filt fanns som skulle läggas på sängen om hundarna skulle få vara där. Men... en filt och två sängar...??    och Salza hann upp i sängen innan jag ens hunnit se den där filten.

Nu var väl inte det nån katastrof direkt, men ibland är hon snabbare än blixten.

Inga problem att åka upp till rummet i en ganska så liten och trång hiss, vi bodde på fjärde våningen och jag var för lat för att gå i trapporna. Vi hade sällskap av andra människor vid några tillfällen och då blev det riktigt trångt, men det var inga som helst problem.

Och hundarna fick vara med i allmänna utrymmen på hotellet, utom i matsalen. Så när vi satt och pratade och väntade på middagen så var doggsen med. låg vid mina fötter och brydde sig inte alls om vad som hände runt omkring. Jag fick väcka dom för att ta den här bilden...

Det var fyra rasklubbar som hade sina årsmöten på det där hotellet den helgen, så det var mycket folk och många hundar där. Och det blev lite pinsamt när en av hundvärldens mesta kändisar kommer fram och ska hälsa på mina hundar och blir totalt nonchalerad.

Där låg hundarna som två paddor och brydde sig inte alls, trots en vänlig "kom och hälsa-inbjudan"... Jippie lyfte lite på huvudet, slängde en blick på mig som fortfarande satt kvar i soffan och så la han ner huvudet igen.

Strax därefter passerar det en helt främmande människa, ser hundarna och utbrister "åh så fina hundar!"  varvid båda hundarna flyger upp och hälsar mycket hjärtligt på personen i fråga som tacksamt tog emot deras hälsningar.

Jaja...  det blev middagsdags och hundarna skulle vara på rummet. Jag var lite tveksam, funderade på att sätta dom i bilen, men det började bli kvällen och bilen skulle vara kall.

Men ni vet... middag på ett sånt ställe... det tar sin lilla tid det. När jag käkat färdigt gick jag upp på rummet och när hissdörren öppnades hörde jag dom..... '

Och med dom menar jag Salza och några till...  deras klagorop ljöd i hela korridoren, från minst tre olika rum ljöd klagoropen, men från mitt rum hörde jag ändå bara ett.... men det var desto intensivare.

Stackars Salza trodde nog att matte övergivet henne för alltid...  hon betedde sig som om vi inte setts på minst en månad...  så resten av kvällen stannade jag på rummet tillsammans med hundarna.

Nästa morgon tog vi en lång promenad, ljuvligt att slippa snö och is och vi var tidigt ute så vi var ganska så ensamma. När hundarna fått sin frukost fick dom vänta i bilen medan jag åt min, jag tyckte att gårdagens serenad på rummet var fullt tillräcklig.

Sen var det mötesdags och hundarna fick en fäll att ligga på och där låg dom tyst och stilla medan mötet pågick. Jippie reste sig några gånger och bytte plats, men annars var det helt lugnt. Det är ju skönt att dom sköter sig så bra i såna sammanhang. Bara jag finns inom synhåll så är det inga som helst problem, då kopplar dom av fullständigt.

Efter lunchen bar det iväg hemåt igen....  lika många mil hem som bort...  men i bilen varken ser eller hör man hundarna. Ibland kan jag få för mig att jag glömt hundarna nånstans där vi stannat och rastat, men som väl är så är det ju inte så, dom ligger där bak och snusar och sover hela tiden.

Vi träffade även Jippies människo-"farmor" som har både Jippies pappa och Jippies bror. Kul att ses, det händer minsann inte så ofta...  och så hände det där som är så genant...  nån säger "men hej Barbro, för visst är det väl Barbro.."  och jag har inte en aning om vem det är. Förvirringen klarnade så småningom, det visade sig vara en cockermänniska som jag en gång i tiden suttit i Cockerklubbens HS tillsammans med. Kul att träffa människor som man inte sett på många år.

Mitt liv inom SBK... :)

Allt har sin tid....   och allt roligt har ett slut....  det finns massor av talesätt med ungefär samma mening. Och i den här åldern har man hunnit inse att det är våldsamt sant...  allt har en ände... utom korven ni vet 

För min del är det mitt engagemang som instruktör  inom Brukshundklubben som närmar sig sitt slut. Nån gång i mitten på 70-talet (ja, på 1900-talet alltså) genomgick jag en gedigen instruktörsutbildning som sträckte sig över ett par årsskiften med flera omgångar praktik förutom ett mastigt teoripaket, och det var himla roligt.
                                                                                  

Och det har alltid varit roligt att ha kurser, och många kurser har det blivit på alla dessa år. Periodvis kunde jag ha 2-3 kurser i veckan likaväl som det under en period när sonen var riktigt liten inte blev några kurser alls.

Men det blir i runda tal 40 års gärning som instruktör, förutom veckoslutskurser och läger av olika slag. Mååånga kurser blir det....  och måååånga hundar och hundförare har jag träffat under årens lopp.

På den tiden jag blev instruktör fanns det bara en sorts instruktörer inom SBK. Det fanns inga valpkurser och det fanns ingen agility och det fanns inga lydnadsprov och definitivt ingen rallylydnad eller freestyle eller nosework m.m.

Det som fanns var allmänlydnadskurser och tävlingskurser inriktade på bruksproven.Min klubb på den tiden var Alingsås Bhk och vi var då en av de första klubbarna i landet som vågade oss på att ha valpkurser.

Den allmänna meningen inom SBK var då att hundar skull vara uppemot året innan man började jobba med dom. Som väl är har det ändrats nu, men nu kan det nog ibland gå åt överdrift åt andra hållet istället... men strunt samma, det var inte det jag skulle skriva om nu.

Lydnadsproven dök upp så småningom, nåt som enbart var till för de som inte klarade av att jobba med brukset... enligt många gamla SBK-rävar i alla fall. Jag gillade direkt lydnaden, hade många kurser och tävlade mycket med min duktiga cocker Lurvas som blev lydnadschampiom vid unga år.

Kravet på auktoriserade tävlingssekreterare kom så småningom, så jag utbildade mig till det och höll dessutom ett antal utbildningar då jag utbildade andra sekreterare. Jag har varit ansvarig för sekris på ett oändligt antal tävlingar under de här åren, och det är ett jätteroligt jobb tycker jag.

Agilityn dök också upp och jag utbildade mig till agilityinstruktör och var en av dem som fick igång agilityn på klubben. Vi snickrade och målade hindren själva...  jättekul hade vi.

Och styrelsearbete har jag också alltid gillat, satt som sekreterare i styrelsen i ett par omgångar, fast det har ju inte så mycket med mitt instruktörsjobb att göra kanske.


Men så småningom, på gamla dar, flyttade jag norröver och Timrå Bhk blev min hemmaklubb. Hade kurser där också och utbildade ett gäng tävlingssekreterare, men vid ett medlemsmöte fick jag rejält på pälsen för att jag gått lite för hårt åt den då sittande ordföranden och trampat på hans ömma tår så jag låg lågt några år sedan.

Det blev ju ett uppehåll i kursandet då, men har man varit SBK trogen i så många år så är det svårt att bryta helt. Jag började ha kurser igen, utbildade mig till rallyinstruktör och tävlingssekreterare i rallyn och var med och startade upp rallyverksamheten i klubben. Himla roligt var det....

Och sen dök det här med specialsök upp. SBK skulle börja utbilda specialsöksinstruktörer och jag ingick i den allra första gruppen som utbildades.

Och även om lydnaden fortfarande är det som ligger mig allra varmast om hjärtat, även om rallyn är himla rolig så är nog specialsöket det som är, om inte roligast kanske, men i alla fall det som är intressantast och mest utmanande för mig som instruktör.

Så nu har jag varit med och dragit igång specialsöket i klubben, haft ett antal kurser och träningsarrangemang och haft jätteroligt. Kurserna är i dagens läge mest inriktade på nosework-träning, men det är det folket vill  ha och då är det det folket fåroch nosework är ju en variant av specialsök.

Men nu är det alltså slut...  ja, inte riktigt. jag ska vara delaktig i en sista nosework-kurs nu på senvintern, men sedan är det slutkursat på Brukshundklubben för min del.

Det blåser nya vindar när det gäller utbildning och för att jag ska kunna fortsätta som instruktör så förväntas jag gå en 2-dagarsutbildning som numera ingår i grundutbildningen för alla nya instruktörer. Och jag känner inte för det....

Det är inte det att jag på något vis tycker att jag står över en sån utbildning, utbildning behöver man alltid. Och det är inte alls fel att fräscha upp kunskaper och få nya infallsvinklar och idéer till hur man på bästa sätt jobbar med sina kursekipage.

Det är helt enkelt så att jag känner att jag suttit på skolbänken tillräckligt många timmar i mitt liv nu. Och jag känner också att jag, genom de kurser jag haft, med råge betalat tillbaka det klubben investerat i mig i form av utbildning.

Så i början av maj är det avslutat.... då har jag haft min sista SBK-kurs.

Känns nästan som slutet på en hel livsgärning. Hundar har alltid varit mitt stora överskuggande intresse, och jisses så mycket roligt det gett tillbaka. Intresset finns ju kvar, men kraften och orken är ju inte densamma som för 30-40 år sedan så det är verkligen blandade känslor bakom det här beslutet. Men nu är beslutet taget och så får det bli...

Kan ju hända att mina egna hundar tycker att det är enbart positivt...  dom har fått ligga vid sidan av och titta på måååånga gånger i sitt liv. 

Snacka om bolltokig...

Jippie får alltså ett totalt hjärnsläpp så fort det kommer en boll med i bilden... avsett vad vi gör. Och jag har ändå varit ganska så försiktig med att belöna med boll. När jag använt bollen som belöning så har jag kastat den så att han fått jaga ikapp den och sedan springa med den en stund innan jag bett att få tillbaka den.

Jag har försökt använda den som extern belöning nån gång.... Hehe... Jippie hinner göra precis allt han lärt sig innan jag ens hunnit komma med första kommandot...  allt i sin iver att få springa och ta bollen.

Enda gången det funkar med bollen i träning är vid störningsträning i samband med stadgeträning. Ligga plats eller sitta stilla funkar även om jag frestar genom att kasta bollen hit och dit, men att utföra något när bollen väntar, det funkar inte alls.

Nu har jag fått för mig att jag ska lära honom namnet på några prylar/leksaker så att han sedan kan hämta just den grejen jag ber om och där klantade jag mig ju ganska så snabbt.

Hämta mattes sko kan han redan, så jag la till något lätt... hämta vovven. Ganska stor och lurvig, lätt att urskilja. Använde bara skon och vovven till att börja med och det gick hyfsat bra. Såpass bra att hon, den där galna matten som älskar att komplicera saker och ting, tog fram bollen för att använda både som störning och snabb belöning.

YES!!!  sa Jippie när han såg bollen,och innan jag ens hann dra efter andan visade han att han minsann kunde både sitt och ligg och stå och hämta skon och diverse andra leksaker...

Men att lyssna för att höra vad matte faktiskt sa att han skulle göra, det funkade inte alls. Han blir totalt blockerad av en ynka liten smutsig tennisboll...

Och sånt där ser jag ju naturligtvis som en utmaning. Känns som att jag skulle vilja ha en tennisboll framför ögonen på honom oavsett vad han ska göra, bara för att få honom att förstå att han måste koppla in hjärnkontoret även om han ser en boll.

Nu är det svårt i det här huset eftersom Ibsen är om möjligt ännu mer bolltokig än Jippie, och Salza kommer inte långt efter hon heller. Men Salza har alltid kunnat fokusera även om hon också måste hänföras till den bolltokiga kategorin. Det har alltid varit lite unikt med Salza det... hennes förmåga till koncentration och fokusering trots allehanda störningar, det fanns där redan från födseln tror jag.

Men som sagt... för mig är det en utmaning när det gäller Jippie. För honom är det urjobbigt.... han sover tungt nu efter bara en kort stunds krav på fokusering trots att bollen låg på golvet framför honom.

Det finns ju en risk med att pressa honom för hårt när det gäller just det här... han kan tycka att det är så jobbigt att han inte alls vill vara med. Och när Jippie inte vill, då vill han inte... då kan inte ens en spann full med tennisbollar eller en hink med godis få honom att agera.

Han har en mycket hög retningströskel är det gäller sånt, men kliver man över den då är det kört. Innan jag lärt mig det där så hände det ett par gånger att jag gjorde det alltför svårt för honom, och då får man sedan snällt ta mössan i vacker hand och buga och fjäska en lång stund innan man blir tagen till nåder igen.

Men det är kul med hundträning... just deras olika sätt att bemöta det man gör är intressant att se. Sen vet jag ju att jag är oerhört bortskämd som haft Salza att jobba med, hon är unik på många sätt, men Jippie är så oerhört lättlärd och samarbetsvillig så han kompenserar sin ibland bristande koncentration med annat.

Men nu sover han

NoseWork-funderingar.... igen ;)

Om nu någon lyckats missa det så hade vi ett NW-evenemang på klubben igår. En träningsdag med en träningstävling och en doftprovsträning och dessutom några utomhussök inklusive ett fordonssök.

Jättekul tyckte vi som arrangerade, och många som deltog sa sig tycka detsamma. De som var mindre nöjda hade vänligheten att inget säga allsfast det menar jag inte riktigt, vi tar gärna emot synpunkter på sånt vi kunde gjort bättre.

Vi vet redan en del saker vi hade kunnat göra bättre, men det var första gången vi gjorde nåt sånt här och man lär av misstagen. Fast på det stora hela gick det himla bra... 

Men personligen har jag gjort några reflektioner som jag kan ta med mig i min egen träning i alla fall. Och tanken var ju att även de som deltog skulle få sig några tankeställare när det gäller träning utifrån det som deras hund presterade.

Mina egna hundar fick ju inte göra så mycket nosarbete just då, men de fick söka en liten stund när alla andra åkt hem och det var ju lärorikt att se hur de hanterade det hela. Och i och med att jag såg resultaten och hörde dagens domare kommentera hur det gått för dem som deltog i "tävlingen" så kan man dra en del slutsatser... tror jag.

Det var väldigt blandade erfarenheter hos dem som deltog... allt ifrån nästintill nybörjare till erfarna tävlingsekipage, och det var intressant att se att resultaten inte alls speglade det.

Nu var ju detta ett väldigt specifikt upplägg, med massor av doftgömmor utpytsade högt och lågt,  och i och på en massa pryttlar, hela rummet doftade säkert väldigt mycket eukalyptus för en hundnos.

Och det är bland annat där man lär sig.... hur hanterar hunden uppgiften när doften inte serveras bland en massa nästintill "sterila" saker?

Naturligt förekommande förledningsdofter finns det ju överallt, men hur klarar hunden av att lokalisera och gå in på den specifika (starkare) doftkällan när den kanske störs av att det doftar lite överallt?

Kan den fokusera på en sak i taget och beta av området bit för bit? Klarar den av att gå in på en specifik doftkälla, trots närliggande doftkällor, och markera så att föraren verkligen ser att "här är det"?

Och kan den strunta i nyfikenheten på alla spännande föremål och utföra uppgiften utan att behöva svassa runt och kika på alla prylar först?

Efter vad jag förstår så var det det största kruxet... hundarna blev lite överväldigade av alla prylar och ville nyfiket kolla runt först.... och sedan var det inte så mycket kvar av tiden när de väl började söka.

Och då kan man ju som förare fråga sig några saker...  hur motiverad att söka är hunden egentligen? kommer nyfikenheten på miljön före viljan att söka doften? eller har man som förare kanske inte ett tillräckligt tydligt kommando för uppgiften?

Hos mig väcker såna här övningar en massa frågeställningar... men jag är ju sån att jag älskar att klura på såna här saker. Det är själva finessen med hundträning tycker jag... att förstå VARFÖR hunden gör si eller så.. och så hitta en lösning. Jättekul att klura på....

Fast jag inser att jag nog tänker mer åt specialsökshållet än åt noseworkhållet när det gäller såna här uppgifter.

Jag ser liksom framför mig den där langarkvarten där man nyss suttit och slappat och rökt narkotika av nån sort. Plötsligt blir det en razzia och polis stormar in med sina narkotikahundar som ska söka efter gömd narkotika... mitt uppe i den där röken som cirkulerar i hela lägenheten.

Inte börjar en sån hund kika runt i lägenheten för att kolla av miljön, den börjar omedelbart utföra sin uppgift utan att bli störd av den förledande doften som svävar över alltihop eller strulet runt omkring..

Fast OK då...en sån hund har en liten annan utbildning än vad våra hundar har, men det hindrar ju inte att man kan ha en liknande målbild.

Utan att på något vis veta vad jag pratar om nu, så misstänker jag ibland att många som tränar nw stannar upp lite i utvecklingen. Eller i alla fall går väldigt försiktigt fram...   att man helt enkelt inte tänker på vilken fantastisk nos hundarna har och därför inte utmanar sin hund i olika situationer.

Salza är ju världens mest nyfikna hund och när hon fick leta lite inne i "prylrummet" så syntes förstås det. Men... hon markerade också dofter på väg till den där grejen hon ville kika på. Inte jättetydligt, men jag såg i alla fall att hon stannade till blixtsnabbt och gjorde reflektionen "oj, här doftar det sånt som man får en godis för" samtidigt som hon kastade en snabb blick på mig. Men vi har ju inte alls jobbat på markeringarna så dom är urdåliga... helt och hållet mitt fel.

Jippie är inte riktigt lika nyfiken som Salza, lite mer lagom, så han jobbade på direkt. Sen hade han lite svårt att exakt lokalisera doften vid några doftgömmor, det tog en stund, men han jobbade på och fann det han skulle till slut. Han var inte nåt störd av miljön eller alla prylar.... inte förrän han kom till bollkastaren med en boll i... då flippade den bolltokiga grabben ur. 

Jaja.... lärorikt tycker jag... och så himla intressant. Hoppas att det var någon mer än jag som fick nån sorts behållning av det hela.