Funderingar om ditten o datten...

Såg en tiggare i köpcentrat idag. Hemlös svensk stod det på hans skylt.

Jag tycker verkligen att det är vidrigt med alla stackars människor som måste fly sitt hemland och som riskerar livet för att ta sig därifrån. Och det är hemskt med alla människor som måste lämna sin familj för att åka runt till olika främmande länder och tigga ihop pengar till familjens uppehälle.

Men det är lätt att falla i fällan att "gradera" lidandet som människor utsätts för. Vilket är värst? Vem är det mest synd om?

Den som flyr från krig och elände? Den som riskerar livet i dåliga båtar på havet? Att inte ha mat till barnen utan vara tvungen att lämna dom och sitta på marken utanför en affär i ett främmande land och tigga? Den som trots allt är "hemma" men som inte har en säng att sova i utan sover i portgångar eller under broar eller på en parkbänk med en kartong som täcke? Den som inte har nånstans att gå inomhus och värma sig? Den som inte har några varma kläder när vintern kommer?

Det är farligt att gradera lidande...  i all synnerhet om det görs av oss som sitter i våra varma hus, som har mat på bordet och kläder att ta på oss. Jag tror inte att någon av oss, som t.ex. har möjlighet att läsa det här, kan komma ens i närheten av att föreställa oss hur alla dessa olika stackars människor upplever sin situation.

Ja, det är svårt det där....  många människor har ett helvete här på jorden, av många olika anledningar. Och så lär det nog tyvärr alltid vara...  kan kanske vara bra att då och då tänka till lite och vara lite tacksam för att man inte är en av alla dem som drabbas.

Så visst är det väl lyxigt att kunna gå ut i skogen tillsammans med hundarna och bara njuta av naturen, och sedan åka hem och stoppa i sig en smaskig frukost. Eller att packa ryggsäcken med träningsgrejor, ta med hunden och ge sig ut och ägna nån timma åt att träna in "cirkuskonster" inför kommande tävlingar.

Det gjorde vi i går. Ja vi ägnade inte nån timma åt det, men ryggsäcken med koner var med och vi tränade en stund i alla fall.

Vi tragglar med rutan. Den där främre högra konen, den är jobbig den. Den står tydligen där och ropar på Jippie så fort jag skickar iväg honom, för till den konen ska han.... varje gång.

Fast nu har jag börjat bli lite besvärlig med honom, så nu syns det tydligt att det snurrar runt i hans lilla skalle när vi tränar det här. Inte snurrar runt så att han blir virrig, utan snurrar runt på ett bra sätt.... att han försöker lista ut vad han ska göra som gör matte nöjd. Så 10-öringen ramlar nog snart ner... hoppas jag.

Vi skojade lite igår också.... Salza var ju med och fick göra sitt älsklingsmoment några gånger, och så tänkte jag skicka dom båda två samtidigt till rutan. Men det gick inte det....

I den situationen, när de om sitter vid min sida och jag har sagt Sitt!, då är Salza van att sitta kvar tills jag säger hennes namn före kommandot. Så när jag sa kommandot Rutan! då stack Jippie iväg, men Salza väntade på att jag skulle säga Salza, Rutan! När jag väl gjorde det då stack hon också.....

Jaja, det blir lite slarvigt alltihop, men det bjuder jag på... och som vanligt är det Ibsen som hörs i bakgrunden. Hans upphetsning tar sig alltid såna ljudliga uttryck.


Men Salza har en så fantastiskt fin stadga så det är bara inte sant. I lördags la jag ner henne på kommando Stanna! när Jippie skulle söka eukalyptusdoft bland en massa däck, och där låg hon lugnt och stilla hela tiden. Så lugnt och stilla att jag nästan glömde bort henne när vi sen var klara....

Och igår fixade hon utan vidare att sitta en bit från rutan när vi tränade, trots att det momentet är ett av hennes favoritmoment. Och jag belönade med kampleksak som vi dels kampade med dels kastade så att Jippie fick utlopp för sitt jagande.... men Salza satt där hon satt.

Det händer nån enda gång att hon sätter sig upp från liggande när Jippie och jag har våldsamt roligt med belöningarna, men hon stannar alltid kvar på platsen. Hon är verkligen en stjärna den där Salzan....