Andra gången denna veckan...

..... som vi varit "utsatta" för lösspringande hundar.  Och med tre lösa hundar så måste jag ju erkänna att jag i såna lägen håller andan tills jag fått mina hundar under kontroll. Tack och liv så har dom visat att dom kan hundspråket...  

Häromdagen gick vi vår vanliga morgonrunda och alla tre hundarna var lösa. Salza och Ibsen en liten bit före mig, och Jippie hade fastnat vid en luktfläck strax bakom mig.

Plötsligt ser jag på Ibsen att han ser en hund. Det ser man genom att han stelnar, fryser till is kan man nästan säga, och så stirrar han åt det hållet hunden finns. Där var en liten upptrampad stig men jag såg ingen hund. Men Salza hakade ögonblicket därefter på och visade att även hon såg en hund.

Och innan jag hann ropa på dom så ser jag hur de kliver fram ett par steg och samtidigt ser jag en liten främmande svart svanstipp som viftar där ovanför snödrivan.

Där står en liten svart hund och viftar vilt på svansen medan Salza och Ibsen undersöker honom/henne noggrant. Jag ser till att få Jippie under kontroll snabbt som ögat, han hade ännu inte upptäckt vad som var på gång.

Och så står jag där och funderar på hur jag går vidare nu då?  Om jag går fram till hundarna så är ju risken att ett ev. spänt förhållande går överstyr när jag kommer närmare... så jag ropar på dem istället, och efter lite tvekan så kommer de, båda två, och den främmande hunden vänder och springer tillbaka åt det håll han kom ifrån. Han hade nog bara rymt hemifrån en liten stund antagligen för det låg hus där, men det syntes ingen människa i närheten.

Det gick ju bra det där... men det är lite läskigt med de där småhundarna. De är inte mycket större än Ibsens huvud, och tänk om han av någon anledning skulle få för sig att bita... jisses vilka skador det skulle kunna bli. Nu är ju Ibsen an vänlig hund som förmodligen skulle behöva bli väldigt provocerad innan han gick till attack, men vem vet...  det är djur det handlar om.


Och sen idag var det dags igen. Då åkte jag en bit med hundarna och när vi kom fram stod det en bil där. Och jag såg en dam som stod en bra bit bort och stirrade in i en skogsdunge, men jag såg ingen hund.

Jaja, tänkte jag, hennes hund är väl inne i den där dungen då, jag släpper ut mina hundar här och så går vi åt andra hållet.

Sagt och gjort... ut med hundarna som for omkring som galningar, fick håll på hundarna så att de höll sig runt mig, vände mig om för att låsa bilen och när jag vände mig om för att gå iväg så står det en främmande hund där. En liten hanhund av nån sorts terriertyp...  suck...

Snabbt som ögat på med kopplet på Jippie som är den som har det hetaste humöret av våra hanhundar. Under tiden jag gjorde det så hade terriern stegat fram till Salza som såg mycket smickrad ut och inte alls verkade ha något emot att bli uppvaktad.

Ibsen gillade däremot inte läget... En främmande handhund som uppvaktar hans Salza.... han stegade fram på stela ben och med styv upprättstående svans, och ställde sig över den andra hunden. Där stod han och såg ut som att han bara längtade efter att den andra skulle mopsa sig....

Salza fjantade sig och utnyttjade läget med två kavaljerer och gick ner i lekställning och ville busa... och jag höll andan medan jag försökte lugna hetsporren Jippie som fick spader när Ibsen klev fram till den andra hunden.  "Ibsen, jag kommer och hjälper dig bara matte släpper kopplet..." sa han och försökte med alla medel ta sig lös.

Ja, vad gör man...  den andra hundens matte stod fortfarande långt där borta och stirrade in i skogsdungen.... och jag hade i ärlighetens namn fullt upp med att tygla Jippie som visade sin allra sämsta sida.

Att gå fram och koppla Ibsen var inte att tänka på, återstod bara att lita på att han skulle lyssna när jag så åt honom att komma. Och det gjorde han, efter en stund... han lämnade mycket motvilligt den andra hunden och jag satte koppel på honom.

Salza däremot flirtade vilt med den andra hunden som nu, befriad från Ibsens hot, skuttade runt och hade hur kul som helst med Salza. Men så skönt att se att den där främmande hunden reagerade så smart på Ibsens hot... att han förstod hur han skulle agera... d.v.s. att han skulle stå stilla och göra inget alls.

Han matte upptäckte nu att han var hos oss och hon kom sakta gående. Enligt henne hade hunden varit borta i över en halvtimma, och det kan jag tro för han kom inte alls från det hållet hon trodde att han befann sig när han dök upp hos oss.

Det tog en stund för henne att fånga in hunden, och då var jag lite irriterad så jag brydde mig inte om att kalla in Salza heller, tänkte att hon kunde få ha lite kul med den där hunden.  Och så länge Salza gick lös så struntade den andra hunden i sin matte. Under tiden som hon mycket tafatt försökte få tag på sin hund så hann hon berätta sitt livs historia för mig, och så där lite i förbigående sa hon att hunden brukade springa sin väg, men att han alltid kom tillbaka.

Att du vågar släppa honom då, sa jag. Det kan ju hända vad som helst när han springer iväg.

Inte, sa hon,... han klarar sig alltid.

Och han är säkert en hund som inte råkar illa ut med andra hundar. I alla fall inte om han träffar hundar som reagerar normalt på andra hundars signaler.  Nu är det ju tyvärr så att alla hundar gör inte det...  tur att mina är "normalt" funtade i det fallet.

Men vi var vid havet där det var dåligt med is vid stranden och lite längre ut var det isflak med vakar emellan. Sprang han ut där så var det ju risk för att han skulle hamna i det iskalla vattnet och drunkna. Och på andra sidan går det en väg där det ofta åker tungt lastade lastbilar...

Jaja... inte mina problem, men nu vill jag inte att vi ska träffa på några lösspringande hundar på ett tag. Om det tvunget måste komma nån så är det bara att hoppas att dom är duktiga på det där med hundspråk och signaler, för då funkar det utan större problem.

Mardrömmen är ju att bli utsatt för en bråkstake som kommer dundrande utan att bry sig...  jisses vilket slagsmål det skulle kunna bli. Usch... det hoppas vi att vi slipper....