Och nu tänker jag främst på alla dessa människor som så förtvivlat gärna vill tävla med sin hund att de bara har tävlingslydnad i huvudet.
Läste ett inlägg på fb häromdagen där en blivande hundägare hade en fundering. Hon hade beställt en valp (hennes första hund) som hon skulle få i april... den är alltså inte ens född ännu... och nu ville hon ha tips på hur man bäst lärde in en snygg linförighet.
Tänk vad jag önskar att folk som skaffar en valp i första hand ställde någon... eller alla... av dessa frågor istället:
- hur gör jag för att få en riktigt god relation till min hund?
- hur lär man hunden att alltid komma på inkallning?
- hur gör man för att slippa få en hund som drar i kopplet på promenaderna?
- hur ska jag göra för att hunden ska strunta i andra hundar vi möter?
- hur lär jag hunden att vara ensam hemma?
- osv osv osv
Förstår inte folk att tävlar, det gör man då och då, i övrigt lever man med sin hund dygnet runt, veckan runt, året runt.
Jag tycker också att det är jätteroligt att träna tävlingslydnad (inte lika roligt att tävla dock ) men för mig har det alltid varit självklart att, inte minst för hundens bästa, allra först grundlägga en ordentligt vardagslydnad.
Har jag en hund som kan gå snyggt i koppel och som inte bryr sig om andra hundar, då kan den hunden få möjlighet till en massa roligheter där man annars kanske drar sig för att ta med en oregerlig hund. Hur många hundar lämnas inte i bilen vid olika evenemang just bara för att dom är så jobbiga att ha med?
Och har jag en hund som alltid kommer på inkallning så kan ju den hunden få en hel del frihet under ansvar, istället för att under hela sitt liv vara tvungen att gå i koppel så fort man är i närheten av andra människor och hundar.
Hur många hundägare känner ni till som har en framgångsrik tävlingskarriär, och vars hund är jättelydig.... på tävlingsplanen? Men när hunden kommer utanför tävlingsplanen och inte är under kommando, då är det helt plötsligt en helt annan hund som dessvärre ofta bär sig illa åt på olika sätt.
Nej då, det gäller förstås inte alla, många (de flesta hoppas jag) som tävlar framgångsrikt har förstås en lika lydig hund utanför tävlingsplanen. Men om man redan innan valpen är född funderar mest på hur man ska fixa till olika tävlingsmoment istället för att göra upp planer för att få till en bra och trevlig vardagslydnad, då tycker jag att det gått snett nånstans.
Jag misstänker att det är bl.a. facebooks "fel" att det blir så här. Man matas där med videosnuttar och blogginlägg i massor, och där är den ena hunden duktigare än den andra.... och tyvärr också ofta väldigt ung.
Antagligen skapar det en press på folk.... jisses den där hunden är bara 6 månader gammal och kan redan allt det där... och så blir man ännu mer energisk med att träna olika moment med tanke på tävling.
Sen är det ju också så att det är jättelätt att lydnadsträna en valp. De bara suger åt sig allt man försöker lära dom och är superlyckliga för uppmärksamheten från matte/husse, och i bästa fall så fortsätter det så. Men ett annat scenario är att det fortsätter så tills könsmognaden kommer... och trotsåldern... och två-årskrisen.... och då kanske matte/husse inte är lika intressanta längre.
Då kanske det hade varit bra att ha grundlagt en bra relation och en bra vardagslydnad istället för en fin tävlingslydnad.
Jag var vid ett tillfälle tillsammans med ett gäng hundförare som alla tävlar framgångsrikt med sina hundar. Mitt upp i alltihop skulle jag gå till bilen för att hämta en sak, så jag sätter min hund ner, säger Stanna! och går till bilen och hämtar det jag ska ha.
När jag kommer tillbaka möts jag av ett gäng häpna hundförare som är imponerade av att min hund satt kvar trots att jag gick därifrån. Det säger ju mer om deras hundhållning än om min men deras hundar klarar säkert av tävlingsmomentet där man lämnar hunden i några minuter, men när det sedan kom till vardagliga, inte så vanliga, situationer då brister lydnaden.
Jaja... var och en gör förstås som dom vill, men jag tycker att utvecklingen går åt fel håll när det gäller just det här. Många hundar är oerhört imponerande på tävlingsplanen, men det är inte så ofta man ser hundar man blir imponerad av när det gäller vardagslydnad.
Jag tycker också att det är jätteroligt att träna tävlingslydnad (inte lika roligt att tävla dock ) men för mig har det alltid varit självklart att, inte minst för hundens bästa, allra först grundlägga en ordentligt vardagslydnad.
Har jag en hund som kan gå snyggt i koppel och som inte bryr sig om andra hundar, då kan den hunden få möjlighet till en massa roligheter där man annars kanske drar sig för att ta med en oregerlig hund. Hur många hundar lämnas inte i bilen vid olika evenemang just bara för att dom är så jobbiga att ha med?
Och har jag en hund som alltid kommer på inkallning så kan ju den hunden få en hel del frihet under ansvar, istället för att under hela sitt liv vara tvungen att gå i koppel så fort man är i närheten av andra människor och hundar.
Hur många hundägare känner ni till som har en framgångsrik tävlingskarriär, och vars hund är jättelydig.... på tävlingsplanen? Men när hunden kommer utanför tävlingsplanen och inte är under kommando, då är det helt plötsligt en helt annan hund som dessvärre ofta bär sig illa åt på olika sätt.
Nej då, det gäller förstås inte alla, många (de flesta hoppas jag) som tävlar framgångsrikt har förstås en lika lydig hund utanför tävlingsplanen. Men om man redan innan valpen är född funderar mest på hur man ska fixa till olika tävlingsmoment istället för att göra upp planer för att få till en bra och trevlig vardagslydnad, då tycker jag att det gått snett nånstans.
Jag misstänker att det är bl.a. facebooks "fel" att det blir så här. Man matas där med videosnuttar och blogginlägg i massor, och där är den ena hunden duktigare än den andra.... och tyvärr också ofta väldigt ung.
Antagligen skapar det en press på folk.... jisses den där hunden är bara 6 månader gammal och kan redan allt det där... och så blir man ännu mer energisk med att träna olika moment med tanke på tävling.
Sen är det ju också så att det är jättelätt att lydnadsträna en valp. De bara suger åt sig allt man försöker lära dom och är superlyckliga för uppmärksamheten från matte/husse, och i bästa fall så fortsätter det så. Men ett annat scenario är att det fortsätter så tills könsmognaden kommer... och trotsåldern... och två-årskrisen.... och då kanske matte/husse inte är lika intressanta längre.
Då kanske det hade varit bra att ha grundlagt en bra relation och en bra vardagslydnad istället för en fin tävlingslydnad.
Jag var vid ett tillfälle tillsammans med ett gäng hundförare som alla tävlar framgångsrikt med sina hundar. Mitt upp i alltihop skulle jag gå till bilen för att hämta en sak, så jag sätter min hund ner, säger Stanna! och går till bilen och hämtar det jag ska ha.
När jag kommer tillbaka möts jag av ett gäng häpna hundförare som är imponerade av att min hund satt kvar trots att jag gick därifrån. Det säger ju mer om deras hundhållning än om min
men deras hundar klarar säkert av tävlingsmomentet där man lämnar hunden i några minuter, men när det sedan kom till vardagliga, inte så vanliga, situationer då brister lydnaden.Jaja... var och en gör förstås som dom vill, men jag tycker att utvecklingen går åt fel håll när det gäller just det här. Många hundar är oerhört imponerande på tävlingsplanen, men det är inte så ofta man ser hundar man blir imponerad av när det gäller vardagslydnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar