Alltså...

Även om man inget gör så rullar det ju på i hjärnan ändå, massor av funderingar som man kanske inte riktigt har tid för annars när tillvaron är fullbokad med sånt som ska göras. Nu försöker jag hålla mig i stillhet och då surrar tankarna på väldeliga där uppe i knoppen.

Och just nu är det mina nw-funderingar som ni ska få ta del av, så klicka snabbt bort mig om ni inte är intresserade.

Även om ni inte lusläst reglerna så har ni kanske hört att många (de flesta) använder sig av först-till-kvarn-metoden när det gäller att ta emot anmälningar. Man kan som arrangör välja, antingen gör man så eller också så lottar man när anm.tiden gått ut.... men de flesta väljer alltså den första metoden. 

Om det kan man tycka vad man vill, det är klart enklast för arrangören men mest orättvist för de tävlande, så för vems skull arrangeras tävlingar egentligen? 

Strunt samma, nu är det som det är.... min fundering är då följande:

Om tävlingen öppnar för anmälan kl 12 på natten, eller kl 10 för middagen (klockslaget spelar ingen roll) vad är det då som avgör vilka mail (anmälningar) som kommit in först?

Är det den tid då avsändaren skrivit/skickat mailet? eller är det den tid då mottagaren har mailet i sin inkorg?

Det kan skilja flera minuter mellan de två klockslagen.Vissa mailservrar tar flera minuter på sig att leverera mailen till mottagaren medan andra servrar går blixtsnabbt. Och eftersom det bara tar några minuter tills tävlingarna är fullbokade så är minuterna och sekunderna viktiga... eller borde vara i alla fall. 

Jag gissar att de allra flesta väljer ut deltagare i den ordning anmälningarna ploppat upp i inkorgen  istället för att kolla när mailet skrevs/sändes, och då blir det ju jätteviktigt vilken mailserver man använder, kanske till och med vilken bredbandsleverantör man har. Tänk så det kan bli när det enda man vill är att tävla med sin hund...     

Vi tävlade ju både lördag o söndag för nån vecka sedan och där hade jag jättetur. Det var en tävling där de 15 (tror det var 15) första hade en given plats och resten av platserna (35 st) lottades bland övriga anmälda. Jag anmälde bara några dagar innan anmälningstiden gick ut och kom med i lottningen på lördagen och som reserv på söndagen. Men jag kom ju med även på söndagen sedan...

Nu är det anmälningsförfarandet inte tillåtet längre och det är väl lite synd tycker jag. På det sättet kan man tillfredsställa både de som anmäler den första sekunden och de som är lite sena i starten. 

Och så kommer vi då till nästa fundering... eller reflextion.

En tävling består ju alltid av fyra delmoment och en segrare koras i varje delmoment förutom att man utser en totalsegrare där man räknar in alla moment. Som en liten parentes kan man ju notera att det inte tillhör vanligheterna att det står i reglerna vilka av deltagarna som ska ha priser, men så gör det i nw-reglerna

Ja, det var som sagt en parentes.... snabbaste hund med minst fel vinner, lätt som en plätt. Och ni som känner mig vet att jag har lite svårt för det där, men jag måste ju erkänna att jag inte förstår hur man annars ska kunna skilja ekipagen åt heller. 

Det som förvånar mig lite (eller mycket rättare sagt) är att det tydligen är allra mesta eftersträvansvärt att placera sig topp 3 i de olika momenten, istället för att eftersträva diplomet som man får om man klarar alla fyra söken inom utsatt tid och inte har mer än 3 fel totalt. 

För att vinna ett moment ska det gå fort, och då får man chansa och lita på sin hund, men då är ju alltid risken att det är en felmarkering. Men överlag verkar det som att man gärna tar den risken för att få chansen att vinna (eller placera sig topp 3) i momentet. 

För mig har det aldrig varit viktigt att vinna, oavsett vad vi tävlat i. Det viktiga (om det nu finns något "viktigt" i samband med hundtävlingar) är att uppnå det resultat jag satt som mål, men nu är det ju så att mina hundar är ganska så suveräna så vi har faktiskt ofta vunnit när vi tävlat   men det kommer vi inte att göra i nw eftersom jag nu har den inställningen jag har.

Jag är ju ganska så nöjd med Jippies två diplom den helgen vi deltog i vår första tävling. Nu är det ju så att efter tre diplom får man inte tävla i den klassen längre, då måste man kliva upp till den svårare klassen. Nu vet jag ju inte om vi någonsin mer kommer med på någon tävling, men om vi skulle lyckas med det så kan det ju bli så att Jippie lyckas med ett diplom till och då får vi, efter enbart 3 tävlingar, inte tävla i den klassen mer. Eller också kanske jag ska skippa det där med safety och lita blint på Jippie..  då är chansen/risken stor för att vi i alla fall missar något moment eftersom hans matte är liiiite lättlurad.  Men det är ju bara bra i så fall, då får vi hållas längre i lättaste klassen

Det är kanske det som får folk att satsa mest på att vinna något moment, det gör inget om ett moment misslyckas,  diplomet är ändå inte viktigt och kanske inte ens eftersträvansvärt? 

  

Nu blir det ett låååångt inlägg ;)

Under den gångna helgen deltog vi för första gången i en NW-tävling och det gav förstås massor av erfarenheter och de i sin tur gav upphov till en hel del funderingar och frågeställningar. Men vi börjar med det bästa och roligaste först....

Vi startade både lördag och söndag och lilla yrvädret Jippie klarade alla fyra söken båda dagarna och erövrade alltså två diplom. Diplomen i sig är ju inget värda, men det innebär att när vi fått ytterligare ett diplom så får/måste vi starta i klass 2 sedan.

Och min första spontana tanke nu då är faktiskt  "bra om vi får hållas i klass 1 ett tag till så vi får lite mer erfarenheter" och det får vi säkert också för det finns inte en tävling i sikte på hela långa vintern. 

Å andra sidan är det ju inget som säger att han fixar alla söken nästa gång heller, men han har en jäkla kapacitet den där Jippie. Och nu kommer vi då in på min låååånga utläggning om helgens tävlingar. 

Lördagens sökområden såg ut så här

På hästtransporten satt doften vid den där grejen som sitter bakom högra bakljuset. Den tog Jippie direkt från startlinjen, men matte var tvungen att fråga honom om han verkligen var säker??? och det sa han att han var så då sa jag Markerat!.... efter att först ha diskuterat frågan med mig själv en liten stund. 

  

På inomhussöket satt doften på vänstra gaveln på hyllan som syns på bilden, ett par dm över golvet. Jippie rundade "hästen" och gick sedan direkt på doften, men matte var tvivlande förstås och inledde återigen en diskussion med Jippie innan hon sa Markerat!

 

Utomhussöket var denna plåtväggen.  Jippie är bra på väggar, han letar fint där och det gjorde han i lördags också. Han undersökte stuprören väldigt nog men jag klev tillbaka och lät honom jobba i sin egen takt. Han jobbade noga och vid den tredje breda vita brädan, räknat från första stupröret. satt doften i underkanten och den hittade han utan problem. Nu litade matte på honom så hon hojtade Markerat! utan att diskutera nåt med den stackars hunden. Att jag litade på honom där berodde på att han jobbade en stund, noggrant och ordentligt och då är det lättare att lita på att han har rätt. 

Sen kom vi till lördagens sista sök... behållarsöket...  12 kartonger, alla syns inte på bilden. 

Men ni ser springan där borta vid porten? Den såg jag och tänkte att här drar vinden rakt igenom så här kan doften flytta sig lite....  men man ska inte tänka i såna här lägen, bättre att överlåta det åt hunden som kan det här. 

Jippie drog iväg direkt till en låda på vänstersidan och sa "här är den matte!"   

Haha, tänkte jag... nu luras han rejält, så jag sa åt honom att Leta vidare. Han letade och letade och letade, kom tillbaka till den första lådan, stannade till och sa sedan "det luktar här matte, men du sa ju att det var fel..."   och så travade han vidare. 

Men han återvände ganska snabbt till den första lådan, slängde sig ner i en liggmarkering och gav ifrån sig ett skall.... HÄR MATTE!  HÄR ÄR DEN JU.... FATTAR DU INGET ALLS??!!!!  och det var förstås rätt låda.

Håhåjaja...  stackars hund som har en sån matte  domaren var inte jätteglad på mig

Men första diplomet var bärgat på vår allra första tävling ever...  

På söndagen började vi med utomhussök och fordonsök.

Utomhussöket ser ni markerat här, konerna närmast är början, startlinjen är hela biten mellan väggarna och sedan slutar området där asfalten slutar. Trappan var inte med i söket....  

Det blåste och regnade den dagen.... och det drog lite mellan väggarna så jag försökte tänka till. Och när ska jag lära mig att inte bry mig om att försöka tänka????  

Jag är ju lite rädd för att Jippie ska ta doften på vindvittringen och markera innan han vet exakt var doften är så jag lät honom börja söka på vänstra väggen... vinden blåste från vänster men snodde runt lite där inne mellan väggarna.

Han jobbade bra men på den väggen fanns ingen doft. Betonghindren som stod vid asfaltkanten var däremot våldigt intressanta, men mest på ovansidan och där kunde det ju inte sitta nån doft så han fick jobba i lugn och ro där tills han var färdig och sedan gick han vidare längs den högra väggen. På väggen fanns inget, men på baksidan av trappan, i nederkant vid väggfästet, satt doften. Baksidan från det håll vi kom, men på framsidan när man ser bilden.  Hade vi börjat på höger sida hade han gått på den direkt, men då hade jag å andra sidan inte litat på honom så det var väl lika bra att han fick jobba sig fram dit den långa vägen. 

Men jag är lite impad av att han, när han kände doften, rundade trappan och gick ända inpå doften. 

Fordonssöket var två släpvagnar, startlinjen låg till höger om närmaste släpvagnen, in mot väggen. 

Nu var det öppet på vänster sida varifrån vinden kom, så för att Jippie inte skulle ta vindvittring om nu doften satt på vänster sida, så lät jag honom för säkerhets skull börja på vänster sida. 

Och snabbt som ögat markerade han doften alldeles före det vänstra hjulet på första släpvagnen. Och när det går så där fort då blir matte osäker....  vi tog återigen en liten diskussion där, Jippie och jag... men han stod på sig så jag hojtade Markerat!  och det var ju rätt. 

Sen var det låååååång väntan innan vi fick göra inomhussöket och behållarsöket, och dom glömde jag att fotografera, men jag kan rita och berätta.

Nu var vi i ett gammal tomt hus... vi fick vänta på en loge vägg i vägg med sökområdet och där fanns det mängder av grejor lagrade och Jippie förstod inte att han inte skulle söka där... han var jättetaggad.   

Men inomhussöket var ett kök, ett litet kök där det inte fanns några möbler, men en spis, en diskbänk, ett skåp och ett element under fönstret. Mina talanger som konstnär är obefintliga men ungefär så här såg det ut.

Jippie var som sagt jättetaggad sedan länge, från startlinjen gick han direkt till spisen, sniffade runt ugnsluckan lite och sedan hittade han nåt intressant längst ner på nederkanten av spisen. 

Tjohooo... markerat!  hojtade matte....  

Näe, det gjorde hon inte alls... hon tittade återigen med tvivel på sin stackars hund och sa än en gång till sig själv "det här gick för snabbt" och så bad hon honom leta ordentligt. Och den stackars hunden letade runt hela köket för att sedan återgå till spisen... där han gjorde en snygg liggmarkering med skall vid det ställe där han började.

Nu sa matte Markerat!   och domaren frågade vad jag hade väntat på?? 

Lite skämdes jag då, men ändå inte tillräckligt mycket... 

Behållarsöket var i rummet intill... startlinjen var i dörröppningen som finns på min fantastiska ritning. 

Ett ganska litet rum, fyllt med kartonger... 20 kartonger, fem rader med fyra kartonger i varje och dom fyllde hela rummet. 

Ja...  hela historien upprepade sig... Jag stod kvar vid startlinjen och släppte ut flexikopplet allteftersom Jippie rusade iväg. Han höll vänster med en gång, nosade på några kartonger och stannade sedan upp vid en av dom.

Där tittade han på mig och sa ungefär så här : " I går sa du att jag hade fel när jag hittat rätt kartong så idag är det väl ingen idé att jag säger att "här är den!"??  jag letar vidare direkt nu då...."

Han röjde över alla kartongerna i en himla fart.... kom åter till kartongen som han stannat till vid tidigare, stannade till nu också, slängde en blick på mig och skuttade vidare. 

Efter en runda till alla kartonger återgick han till den där första kartongen, slängde sig på golvet och såg nu anklagande på mig...  HÄR ÄR DEN!!!!!! FATTA NÅT NU TANTEN!!!!! 

Markerat!  sa tanten och domaren sa Rätt!

Sen skrev hon så här på protokollet:

Ni kan ju tänka er vilken hund jag har där domaren kommenterar "Härligt vilken glädje i söket!" efter det att han varit utsatt för sin skeptiska matte i två dagar vid sammanlagt åtta sök....

En lite mer normal hund skulle gett matte fingret och slutat jobba för länge sedan... 

Och sen var diplom nummer två bärgat...  full pott på våra premiärtävlingar kan man väl säga. 

Ni vet, det var ju det där med "snabbast vinner" också i NW. Är man inte bland de snabbaste så räknas man inte när det gäller NW, men jag har ju lite svårt för det tankesättet så jag är så himla glad och nöjd med min lilla arbetsmaskin och hans fina resultat.  

Och nu kommer jag då in på lite andra funderingar från helgen. 

Prisutdelning var det förstås.... i NW är det ju så att de tre snabbaste (och med minst fel) i varje sök  får pris plus att man korar de tre bästa totalt sett. 

Det blir alltså 15 pristagare vid varje tävling, och i sedvanlig ordning får de förstås applåder och visslingar och hejarop tillsammans med sina priser. 

MEN.... varför nämns det aldrig en enda gång ett hundnamn i samband med prisutdelningen??? 

Ni vet...  segrare är Kalle Karlsson med Plutten...    

Näe.... inte ett hundnamn så långt örat hör... och på diplomen man får står mitt namn men inte hundens.

Ingen av alla dessa vinnare skulle ju vara vinnare om inte deras hund gjort ett kanonjobb under dagen.  Ära den som äras bör.... tycker jag. 

Ni vet, jag är ju gammal hundföreningsmänniska och har varit med och arrangerat hur många tävlingar och event som helst under alla år, men det är inte ofta jag upplevt att en tävling tar hela långa dagen i anspråk....  anmälan från klockan sju på morgonen och sedan är prisutdelningen klar  vid sex-tiden på kvällen.

Roligt och trevligt var det, många trevliga människor att prata med.... men oj så långdraget. Men så kanske det är i den världen, jag har ju ingen erfarenhet av det. 

Och nej, man behöver inte stanna om man inte har något pris att hämta. Men nu är det ju så att man får ingen kopia på protokollen, så vill man veta vad domaren skrivit för kommentarer så får man vänta till prisutdelningen då man får chansen att  läsa/fotografera sina protokoll.... och dom vill man ju gärna se så då väntar man.... och väntar... och väntar.... 

Och när jag ändå är inne på prisutdelningen...   jag tror att det var rekordmånga som fick diplom de här två dagarna, nästan allihop verkade det som.  Och när pristagarna fått sina bucklor och andra priser så ropades alla "diplomare" fram och fick hämta sitt lilla papper..

MEN... och nu kommer det ett STORT MEN.... gissa hur många av alla dessa tävlande som tackade domarna i samband med att de hämtade priser eller diplom????   Domarna som stod bredvid prisutdelaren, och som stått och dömt alla dessa hundar och deras sök i två dagar....

Inte många alls...  tänk så många ouppfostrade hundförare det finns 

Ja, det var vår nw-premiär-helg det....  med facit i hand så ger det förstås mersmak, jag har ju en fantastiskt duktig hund. Men nu är det dåligt med tävlingar inom räckhåll så det lär dröja innan vi provar lyckan igen. 

Men många erfarenheter av allehanda slag gav det... och jag inser ju att Jippie har en kapacitet för det här som jag inte riktigt insett tidigare. Han var superfokuserad på uppgiften trots allt runt omkring, och han var ju bombsäker på att snabbt lokalisera doften även om hans matte klantade sig. 

Nu får han vila sig i form till nästa gång.... fast... vila är det minsta Jippie vill. 

   

Kan man få ändra sig?

Nej, jag kommer nog aldrig att tävla i nosework.... Nej, den typen av tävlingar är inget för mig.... Nej, det upplägget gillar jag inte, kommer aldrig att tävla....

Jodå, så har jag sagt i över 2 år nu, och anledningen till att jag sagt så är att jag inte gillar att den som hittar doften på kortast tid är den som vinner. Även om jag inser att det måste finnas något sätt att skilja på alla som klarar att hitta doften inom utsatt tid så tilltalar inte det upplägget mig.

Fast... hur ska man då skilja ut en vinnare? Inte vet jag... man kan ju dra på sig ett antal fel under söket också, eller inte hitta doften inom utsatt tid... men frånsett det så kan jag ju förstå att det är svårt att kora en vinnare på annat sätt än att snabbast vinner i och med att det är många som klarar söket inom utsatt tid.

Men det är ju med detta som med allt annat inom hunderiet... passar reglerna inte, så låt bli att delta... lätt som en plätt.

Fast nu är det ju så att jag faktiskt har två hundar som är hyfsat duktiga på det här med att använda nosen. Och att träna nosework är ju så himla enkelt... i alla fall på det viset att det behövs minimalt med material och att man kan träna det var som helst... även om man aldrig någonsin tänker tävla.

Men i morgon ska vi tävla Jippie och jag. Men jag såg ju en massa duktiga, rutinerade hundar på klubbens hemmatävling i somras så jag inser ju att det där med att "tävla" inte är rätta uttrycket för oss...  vi ska delta i en tävling, så ska det heta.

Och min målsättning är som alltid när det gäller att delta i tävlingar.... att vi ska klara det hela med godkänt resultat. Och godkänt resultat på en nw-tävling måste ju vara att hitta samtliga dofter inom den utsatta tiden.

Och samtidigt som jag skriver det så inser jag ju att det är att sätta ribban våldsamt högt i och med att det är debut för både Jippie och mig. Det är 4 olika sökområden det gäller, kanske ska man sätta ribban nånstans vid 2 godkända sök... fast...  nja...

Jag vet att jag alltid har höga krav på mina hundar, men det beror säkert på att de alltid klarat av att leva upp till de där kraven. Och jag vet ju vad Jippie kan.....  men jag vet naturligtvis inte vad han kan i morgon. det är ny miljö, nya människor, nya dofter (en ridanläggning) och inte minst betydelsefullt...  många timmars väntan i bilen mellan söken.

Men det ska bli spännande... oavsett hur det går så lär jag mig säkert massor... både om mig själv och om Jippie. Och sen har vi en ny chans på söndag igen.... då "tävlar" vi på en idrottsplats.

Ja, vi ska iväg två dagar i rad, men det är inte så långt att åka och när jag anmälde mig så tänkte jag att "kommer vi med så är det Ok, kommer vi inte med så är det nån mening med det också"... men nu kom vi med båda dagarna, så nu kör vi.

Klockan ringer 5 i morgon... och på söndag....  ska ju hinna rasta alla doggsen innan jag åker och sedan är det samling redan kl 7....   gäääsp. 

 

Hundar är ju ganska fantastiska...

I går hade jag förmånen att få tillbringa dagen ihop med ett gäng springervalpar och deras familjer och det är så oerhört fascinerande att se med vilken lätthet unga hundar suger åt sig "kunskap" som man delger dom.

Och det jag tänker orda om nu är de första övningarna i nosework. Busenkelt med så unga hundar som inte har hunnit få huvudet fullt med en massa annat jox som vi förare har lurat i dom.

Jag vet inte om det rätta ordet här egentligen är "kunskap" för kunskapen att använda nosen har de ju redan, det gäller ju bara att styra upp det hela så att de i det här fallet hanterar kunskapen på just det vis som vi människor vill.Valparna var väl egentligen på gränsen till unghundar, de var 6 månader gamla och en del av dem på väg in i könsmognaden, men de har ju ändå en lång bit kvar tills de kan kallas vuxna.

Jag brukar ju alltid jobba med en urvalsbana i de första övningarna då hunden ska lära sig att doften är något lönsamt och något positivt att hitta, men nu hade vi redan ägnat förmiddagen åt att prata och prova på rallylydnad, och unga oerfarna hundhjärnor orkar inte fokusera och koncentrera sig hur mycket som helst, så jag gjorde den varianten med kartonger och godis istället.

Fast jag gick en liten medelväg och använde mig i alla fall av en smeller för att väcka intresse för doften, och det verkade gå hem hos allihop.

Och när vi sedan började övningarna med kartongerna så gick det hur smidigt och lätt som helst. Hundarna var som sagt lite trötta i huvudet redan när vi började, och för att de inte skulle hinna få ett totalt hjärnsläpp av alla intryck vi gav dem, så forcerade jag övningarna lite och tog ganska så stora kliv framåt i stegring av svårighetsgraden.

Tänkte som så att "går det så går det" och går det inte, så får vi backa lite och göra om. Men det gick bra.... med alla hundarna.

Vi började på känt nw-manér med att lägga godis i kartongerna för att väcka intresse för kartongerna och för att få hundarna att tycka att det var lönsamt att undersöka dom, och det funkade bra.

Nu var ju hundarna väldigt unga, och redan lite trötta i huvudet när vi började, så jag chansade som sagt, och forcerade övningarna lite för att gardera mig så att de inte helt enkelt skulle få hjärnsläpp på grund av all träning och alla nyheter som vi presenterade för dem.

Och redan vid tredje omgången fick de en kartong med en doftgömma i, placerad på rad med en hoper andra kartonger... och det är helt fascinerande att se att hundarna efter så lite träning klart och tydligt visade ett intensivt intresse för "doftkartongen" medan de ganska snabbt passerade övriga tomma kartonger.

Jag har ju alltid hävdat att vi undervärderar våra hundar och deras förmågor, och jag stärks i min uppfattning varenda gång jag är med och tränar hundar. Och i all synnerhet unga, orutinerade hundar verkar helt enkelt bara suga åt sig nya saker man vill lära dom, speciellt när det rör sig om olika typer av nosarbeten där det är de själva som styr och vi förare liksom bara är bihanget.

Det går kanske inte riktigt lika lätt att lära in fotgående och liknande övningar  men där jobbar vi ju inte med hundens naturliga förutsättningar för att lösa uppgiften.

Och det blir så väldigt tydligt att det där med nosarbeten det är världens bästa sätt att aktivera och trötta ut en hund. Från att ha varit ett gäng syskon som mest bara ville busa och leka med varandra, och som verkade ha ett outtömligt förråd av energi, så såg vi sedan efter nw-övningarna ett gäng hundar som låg lugnt och stilla vid sin familjs fötter och mest såg ut som att dom bara ville ta en tupplur i lugn o ro.

Jag hade Salza o Jippie med mig i nån sorts beredskap för att kunna visa resultatet av de övningar vi gick igenom, och de skötte sig som vanligt helt Ok. Salza har det senaste året blivit lite otålig när hon får sitta uppbunden nånstans en längre tid, då kan hon beklaga sig lite, och så gjorde hon aldrig förr. Men vi blir väl alla lite gnälligare på äldre dar tror jag ...  men det var roligt att se att trots att de stod bundna på ett ställe medan matte var i rummet bredvid, så var det helt Ok att främmande barn plötsligt klappade och kramade om dom. Matte fick liiiite hjärtat i halsgropen när hon såg det på håll, men hundarnas kroppsspråk sa OK så då slank hjärtat ner på rätt plats igen.

Salza protesterade ju lite och visade att hon tyckte att hon var lite försummad som fick sitta bunden vid sidan av, när alla andra skuttade omkring, men trots det så fixade hon ett snyggt sök inomhus när vi skulle visa vad målbilden för nw-övningarna var. Hennes förmåga att omedelbart fokusera på uppgiften har inte förändrats med åldern, hon är suverän på den biten. Jippie fixade också sitt sök, fast där får man lite slams och skutt på köpet när man tar honom från lång passivitet direkt  till en aktivitet som han gillar. Men det var ju bara bra att de som var med fick se två så olika hundar jobba, och att de löste uppgiften ungefär lika snabbt men på helt olika sätt.

Och jag fick sedan frågan, lite på skämt, vad jag skulle syssla med nu när jag nu inte ska ha några hundkurser längre...  och jag måste ju erkänna att jag kommer att sakna det där med kurser. Det är så himla kul och fascinerande att se hundarna jobba och att se vilka framsteg de (förhoppningsvis) gör. Och just i den här typen av nosarbeten så är det speciellt fascinerande att se hur hundarna utvecklas, och att se vilken enorm kapacitet de har.

Men nu behöver jag ta tag i "lilla" Jippie lite tror jag. Har sett tendenser till det förut, men igår syntes det tydligt....  han tycker att han har gjort sitt när han hittar doften utan att han går helt in på doftkällan. Han nöjer sig med att vara några cm, eller kanske till och med en dm, från doftkällan, där markerar han att han hittat, men då är det lite svårt för matte att veta exakt var doften finns. Där får vi skärpa till oss lite tror jag...

Inte ofta jag grips av panik, men idag var det nära....

Var ute och tränade lite och det var gassande varmt, så jag åkte ner till älven för att hundarna skulle få svalka sig.

Ni vet... stora mäktiga Indalsälven, bred och djup och med våldsamt strömmande vatten så nära utflödet i havet.

Och hundarna plaskade och drack och hade det lite skönt. Matletaren Salza gick lite sina egna vägar och uppenbarade sig plötsligt med något i munnen, hon tänkte byta till sig en godis.

Fyndet idag var det här, riktigt smaskigt och illaluktande....  en stor laxstjärt.

Hon fick sin godis, och där stod jag med en stinkande laxstjärt.... hundarna var våldsamt intresserade och jag förstod att någon av dom säkert skulle sno åt sig den igen om vi gick därifrån och lämnade den. 

Så jag passade på i ett obevakat ögonblick och kastade ut den i den strömmande älven. Fast obevakat ögonblick... så löjligt att tro det när Jippie är med.

Laxstjärten hamnade i vattnet och sekunden efter dök även Jippie i. Och det är lite läskigt med älven just nu. Den är strid och strömmen är som sagt stark, och bara nån meter från land är det många meter djupt. 

Laxstjärten sjönk naturligtvis, men Jippie skulle ha tag i den.....

Ni ser att jag tappar fattningen lite där...  han ser nåt vid ena bropelaren som han antagligen fått för sig är laxstjärten, och jag förstår ju att kommer han så långt ut i strömfåran så tar han sig inte tillbaka till stranden sedan.

Allt oväsen omkring är semestertrafiken på E4:an som går över bron där vi är... och det gör ju inte mig lugnare när jag inte vet hur väl jag hörs ut över vattnet. Det försiggår en hel del hojtande och tjoande mellan filmsnuttarna...  han var ute i vattnet länge, och man kan se på filmerna att han simmar och simmar och simmar, men han kommer inte direkt nånstans.

Han kom ju upp på land till slut, men han tittade långt efter det där, vad det nu var, som syntes i vattnet långt borta vid en av bropelarna.

Usch...   det var faktiskt lite otäckt. Tänk om lilla Jippie hade följt med strömmen, han hade aldrig haft krafter att ta sig i land om han hamnat mitt ute i strömfåran....

Förbannade kartonger!!!!

Nu får jag sota för min ovilja att jobba med kartonger när det gäller nosework-sök. Tycker ju inte att det är nåt kul alls med kartonger, så vi har ju mest jobbat med annat, rumssök, utomhussök, fordonssök och allt man kan tänka sig... men inga kartonger.

Och ni som orkat läsa mina inlägg vet att vi misslyckats på två doftprov, och det beror på att Jippie lurar mig. Jag kan inte avgöra om han menar allvar eller ej med sina markeringar. Han gör snygga, till synes bergsäkra markeringar vid en kartong.... och det är fel.

Och det är så jäkla irriterande, för när det gäller alla andra typer av sök så är det inga problem alls att förstå när han hittat det han söker. Han är, i alla för mig, väldig tydlig när han hittat doften i andra sammanhang, men med kartonger är det totalkört. 


Igår hade vi en trevlig dag tillsammans med en hel hög hundvänner. Vi träffades på Norra Berget här i stan, ett stort och populärt utflyktsmål på sommaren, massor av störning, folk, hundar, lösspringande höns och så bilar på alla håll och kanter....    men sånt störs ju inte mina hundar av.

De olika sök som vi fixade till gick så bra så... men när det var doftprovsträning då funkade ingenting. Jippie markerar glatt både den ena och den andra kartongen,  och hur ska då hans matte veta när han så småningom faktiskt markerar den rätta kartongen??

Snygga liggmarkeringar... vid fel kartong. Vet ni att jag blir lite galen på det här.....

Jag är ju inte dummare än att jag inser att det hela är mitt eget fel, men hur sjuttan har då hunden lärt sig att markera rätt doftställe i alla andra typer av sök???? Det är de där jäkla kartongerna som spökar...

Och som ni vet så AVSKYR jag att ge upp....  så nu har jag anmält till ett doftprov igen. Och igår fungerade, som vanligt, ingenting som hade med kartonger att göra.

Än så länge finns det ju inget tak för hur många gånger man får göra det där doftprovet så med lite tur så kanske vi lyckas innan både jag och hunden är för gamla för att orka stappla fram längs kartongraden.

Och det är ju så att trägen nästan alltid vinner... försöker man tillräckligt många gånger så lyckas man med lite tur till slut. När jag tänker så, så tänker jag alltid på när jag åkte runt på jaktprov med min Samson. Där fanns en annan deltagare som alltid var på samma prov, och ofta ytterligare fler där vi inte var med. Hunden hade noll jaktlust, men var vacker och väntade bara på sitt pris på jaktprov för att bli utställningschampion. På den tiden måste man ha en merit från jaktprov för att få titeln....

Som sagt... många prov var dom på och prov efter prov nollades...  ända tills det provet dök upp där hunden råkade trampa upp en fågel som låg och tryckte i gräset. Hunden jagade som sagt inte, så den var bara nån meter från matte när fågeln "stöttes"... och med bristande jaktlust så försökte ju inte heller hunden att gå efter fågeln när den lyfte. Fågeln sköts, landade 15 m från hunden som faktiskt lyckades apportera in fågeln till föraren.... och priset och championatstiteln var i hamn.

Så sensmoralen i det här är att man aldrig ska ge upp...  är man tillräckligt enträgen (och har stor plånbok) så har man förr eller senare turen på sin sida och lyckas....  kanske  

Fast min plånbok är våldsamt liten, och mitt tålamod är nästan ännu mindre...  men som sagt, jag AVSKYR verkligen att ge upp.

Nya erfarenheter

I lördags gjorde jag något som jag aldrig gjort förut... och det är ganska så kul att vara i den här åldern och hitta saker att göra som man aldrig tidigare gjort. Man är aldrig för gammal att lära sägs det ju, och det ligger nog någon liten sanning i det. 😃

Jag var i alla fall tidtagare vid Timråklubbens allra första nosework-tävling och eftersom jag inte tävlat nw själv, eller ens sett en tävling tidigare, så var alltihop en alldeles ny erfarenhet. Och eftersom jag tycker det är så himla intressant att se hur hundarna löser sin uppgift så hade jag rena julafton, 50 ekipage passerade under dagen.

För er som kanske inte vet...  det finns en dold doftgömma i ett begränsat område (där doften är en droppe eukalyptushydrolat), och hunden hade i det här fallet 2 minuter på sig att hitta doften och tala om för sin förare att den hade hittat det de letade efter. Och det finns fyra sökområden, utomhussök, inomhussök, behållarsök och fordonsök.

Föraren vet naturligtvis inte var doften finns, men för oss som visste det så var det ganska så tydligt att många hundar hittade doften, men de markerade inte tillräckligt tydligt så att förarna förstod, utan de bad istället sina hundar att leta vidare, och misslyckades då eftersom tiden hann gå ut.

Grejen är alltså att hunden ska leta, och sedan markera så tydligt att föraren säkert kan säga var doftgömman finns. Tiden stannas då föraren säger "Markerat!" och i slutänden är det den hund som snabbast, utan några fel på vägen, lyckas hitta gömman.

Det var inte så många som lyckades vid de två sökområden där jag tog tiden. Det var ett utomhussök och ett fordonsök och det var inte jättelätt, men som sagt.... många hundar nosade på rätt ställe utan att "säga till" och eftersom det är föraren som skall avgöra om hunden hittat rätt eller ej så hjälpte det ju inte när inte föraren förstod sin hund.

Jag lärde mig massor bara genom att titta på de olika ekipagen. Jag fick massor av tips om hur man INTE ska göra.... och även om jag säkert är fullt kapabel att göra om alla felen själv, så var det intressant att se och  klura på hur förarna skulle gjort istället.

Och jag fick bekräftat vikten av att:

* lärahunden att leta riktigt lågt. Båda gömmorna var placerade bara nån cm över marken, och de flesta hundar var aldrig så långt nere med nosen. De kände vittringen, letade runt omkring, men gick aldrig riktigt långt ner.

* lära hunden att gå riktigt tätt inpå doftkällan, frysmarkering måste vara det allra säkraste markeringssättet.  En hund gjorde en snygg liggmarkering vid ena doften, men fick inte godkänt eftersom matte inte kunde säga tillräckligt exakt var doften fanns.

* lära hunden att jobba självständigt. I de fall där föraren engagerade sig för mycket såg man tydligt att hunden drog ner på sitt engagemang i samma takt som föraren ökade sin aktivitet.

* vänja hunden vid att jobba där andra hundar rört sig... och då utan att den bryr sig om andras dofter. Ganska så många hundar ägnade sig åt att undersöka ovidkommande dofter mycket noga, och tiden rann iväg så att de inte hann finna doften. Som åskådare ser man väldigt tydligt när hunden gör över från ett nw-sök till att kolla av andra hundars dofter och spår. Men allting är ju lättare när man står vid sidan om och tittar på

* planera söket. Kolla in sökområdet och gör upp en plan....  följ planen till att börja med, men var vaksam på hundens reaktioner och anpassa söket därefter.

* bry dig inte om att försöka gissa vart doftkällan finns, fokusera på hunden eftersom han/hon är den enda av er två som har minsta lilla chans att hitta doften.

Ja det fanns mycket att se och lära, och inte minst fanns det mycket att klura på och fundera över. Något som slog mig redan vid första ekipaget var något som jag fick lära mig under min utbildning till specialsöksinstruktör....  hunden kopplar ofta inte på nosen förrän en bit in i sökområdet och missar därför den allra första biten. Just vid fordonsöket var det väldigt tydligt, doften satt långt fram på det första fordonet och många hundar missade att söka där, och när sedan resten av fordonet + det andra fordonet var genomsökt, då var tiden ute så den missade första delen hann aldrig bli undersökt.
Det fanns som sagt mycket att klura på och himla intressant var det.

Och det var en hel del som fick en gammal lydnadsnörd att hoppa till då och då... ni vet det där med belöningar och godis och leksaker och så. Allt sånt är ju tillåtet i nw, men i början av dagen kändes det lite ovant att t.ex. se hur föraren tog fram belöningen innan söket, lockade med den och stoppade ner den i fickan igen med ett löfte om att "du får den sen". Eller hur kamptrasorna hängde ut ur fickan medan söket pågick. Allt sånt är som sagt tillåtet och säkert också bra... men för en gammal lydnadsnörd, som jag är, tog det ett antal hundar innan jag vande mig.  

Man blir ju lite inspirerad av att stå och bara titta på, förhoppningsvis kan det jag såg inspirera till lite träning med mina egna hundar. Jag stod och funderade på hur t.ex. Salza skulle löst uppgiften, hon är ju bombsäker och ganska så snabb på att hitta rätt ställe. Och hon är noll störd  av omgivningen, oavsett vad som händer runt omkring. skulle varit kul att testa, men nu vet jag ju var gömmorna fanns så man kan kanske rekonstruera det vid tillfälle, vi får se.

I alla fall så är det våldsamt intressant att se hundar och förare jobba...  rent av lyxigt att få se 50 ekipage som har samma uppgift att utföra och alla löste det på sitt eget lilla vis... eller löste det inte alls, men då gjorde dom ju ändå på sitt egna lilla vis.

Och nej, vi var ju inte med så det här är ingen bild från tävlingen....