söndag 18 december 2016

Lite blandat från gårdagen...

Hmmm...  snacka om säkerhet på nätet. Hade klantat till mitt lösenord hit till bloggen och jisses vilket strul med att få ett nytt. Men nu är jag här i alla fall....

Tänkte berätta lite om gårdagen. Vi tränade nosework ihop med ett gäng andra hundar och det gick bra... för alla doggsen. Och det är ju kul eftersom alla har gått kurs hos oss på klubben.

För min del var det Salza o Jippie som fick jobba, och Salza är ju stjärnan av mina två hundar när det gäller det här. Hon jobbar självständigt, lugnt och metodiskt och hittar bombsäkert doften. Att hon sedan inte har nån markering (annat än att hon stannar upp och tittar på mig och sedan försöker komma åt att äta upp doftkällan) är ju helt och hållet mitt fel som inte jobbat med den biten.

Hon imponerade på mig när vi sökte på en bil. Hon jobbade sig runt bilen jättesnyggt. Letade spontant noga i hjulhusen och vid navkapslarna, sniffade längs hela sidan på bilen, kollade av bakänden och sedan andra sidan på bilen lika noggrant. På fronten satt doftkällan bakom ett av extraljusen och den hittade hon utan problem...



Jippie hittade också doften utan några större problem, men han är inte lika metodisk och noga. Han hann nosa av omgivningen lite också...



När vi tränat klart bar det iväg ut i skogen, Ibsen hade fått vänta i bilen medan de andra två jobbade och nu fick dom alltihop rusa av sig lite energi. Men när vi gått en rejäl runda och var på väg mot bilen igen så närmade vi oss en skymd sväng på stigen där vi gick, och jag skulle precis ropa in Ibsen, som sin vana trogen var lite före oss andra, när det plötsligt dök upp en schäfer runt den där svängen.

En hysteriskt skällande schäfer som direkt riktade in sig på Ibsen där han stod. Ibsen gör så, han fryser till en staty när det oväntat kommer en främmande hund alltför nära honom.

Ibsen stod där, blickstilla, och schäfern rusade runt honom och fortsatte att stormskälla. Runt, runt, runt... i en rasande fart, och Salza och Jippie tittade med stort intresse på det där som försiggick 30 meter framför oss. STANNA!!! sa jag till dom och dom stod blickstilla hos mig.

Men...   Nä nu jäklar... sa Salza plötsligt och drog iväg för att tillrättavisa den där stökiga schäfern. Hon är ju lite av polis när det är stökiga hundar i närheten. Matte ropade STANNA och Salza stannade och kom tillbaka. Jippie såg då ut ungefär som att Ok då, då tar väl jag hand om det där då... så honom kopplade jag snabbt.

Jag ropade på Ibsen men han kom förstås inte. Han hade ju en schäfer som storskällande ringade in honom där han stod. Jag ropade igen, och han började trava mot oss, då fick han istället en skällande schäfer efter sig som nafsade honom i hasorna.

Tack gode gud att Ibsen är som han är, tänkte jag då... vilket jäkla slagsmål det skulle kunna bli. Ibsen travade på mot oss, med schäfern nafsande i hasorna, fortfarande storskällande.

Men plötsligt så upptäckte väl Ibsen att det faktiskt var en tjej som hängde honom i hasorna, Han stannade och började flirta med den där vidriga schäfern, inte visste jag att han hade så dålig smak när det gäller kvinnor ...  😉

Jag ropade igen, men nu var kurtisören Ibsen igång så nu lyssnade han inte. Schäfern hade i alla fall blivit tyst och bara det var ju en välsignelse...


Jag stod kvar där jag var och höll koll på de andra två hundarna och tänkte att det väl måste finnas en ägare till den där eländes hunden nånstans. Och så småningom kom det en karl runt kröken, han gick fram till sin hund, tog henne i halsbandet och drog henne därifrån, och i och med det så sprang Ibsen tillbaka till oss.

Inte ett ljud sa schäferns husse, och inte en blick åt vårt håll. Han bara tog sin hund och drog iväg med henne. Jag gick efter, vi var ju på väg åt samma håll nu då, och såg att han vek in i skogen en bit bort...

Tänk vad folk är vårdslösa med sina hundar. 2-3 minuter är en lång tid, men det tog säkert minst det innan han dök upp på stigen. Och om man har sin hund lös utan kontroll på den så riskerar man ju förstås att möta nån annan som också har sin hund lös utan nån som helst kontroll.

Så som hans hund uppförde sig så tiggde hon stryk av en annan hund. Det var inte precis något lugnt och fint hundspråk hon använde när hon tog kontakt.Hon kan tacka sin lyckliga stjärna för att det var Ibsen hon sprang på och att han lät henne hållas utan att säga ifrån. Hade jag inte haft ordning på Salza så hade hon gett sig in i det där och då hade det blivit lajbans värre, hon tål inte hundar som bär sig åt på det där viset.

Och hade jag inte haft ordning på Jippie så hade det blivit katastrof. Den killen går inte av för hackor, han backar inte för nånting när adrenalinet slår till.

Men man kan ju inte bara släppa lös sin olydiga hund och hoppas på att alla andra har kontroll på sina hundar. Även om man struntar i andras hundar så borde man väl i alla fall vara rädd om sin egen hund?

Jaja...  ännu en gång hade vi tur och det avlöpte lyckligt, undrar när vår tur tar slut?





torsdag 8 december 2016

Så länge sedan....

Ja det är ungefär som vanligt nu för tiden.... låååååångt mellan inläggen här. Men nu är det dags...



Och det som föranleder det här inlägget är några funderingar om det där med ideellt arbete i klubbar och föreningar.

Det blir svårare och svårare att få tag på folk som vill lägga en del av sin fritid på ideellt arbete. Och det gäller även när det är arbete som innefattar deras egna fritidsintresse, så nu kommer jag att hålla mig till vad som händer i hundvärlden eftersom hundar är mitt stora intresse.

Jag som gick en hård skola på 70-talet har rent av lite dåligt samvete varje gång jag säger nej till att hjälpa till med något. På den tiden var det ingen som fick betalt för att man hade kurser eller ställde upp på tävlingar eller utställningar eller prov av olika sorter och slag. Jag tror inte ens att tanken fanns hos någon att man skulle kräva ersättning för att man gjorde något som man tyckte var roligt....

Och det fanns inga privata aktörer på marknaden då... jo det fanns det, men ingen som försörjde sig på att hjälpa hundägare att få ordning på sin hund. De som gjorde sånt privat, de gjorde det utan ersättning och ingen såg något konstigt i det.

Men som ni alla vet så är läget helt annorlunda nu...  Det kryllar av privata aktörer, och tyvärr så är det nog så att inte så många av dom är värda de dyra pengar de tar för sin hjälp till hundägarna. Men det var inte det jag skulle ventilera här....

Jag tror däremot att alla de privata aktörer som dykt upp på marknaden är en av orsakerna till att folk numera inte vill jobba ideellt. Kan den ena få betalt för att den gör en sak så ska den andra ha samma betalning för samma sak.

Och där kommer ju klubbar och föreningar i kläm. De har ingen affärsdrivande verksamhet, och har dessutom fastställda avgifter att hålla sig till när det gäller prov och tävlingar och medlemsavgifter, vilket gör att de har en begränsad budget när det gäller att ersätta funktionärer av olika slag.

Fast det finns förstås vissa funktionärer som alltid får ersättning, men det är då funktionärer där man kräver någon form av utbildning och auktorisation.

Det i sin tur kan slå tillbaka på möjligheten att få ideellt jobbande funktionärer... varför ska han/hon få betalt för sin arbetsinsats när jag jobbar lika länge och inte får nåt annat än lite fika och lunch?

Nu finns det som tur är alltid några ensamma eldsjälar som gärna gör en arbetsinsats utan tanke på ersättning, men dom blir färre och färre....

Och i  och med att dom blir färre och färre så måste kanske klubbar och föreningar dra ner på verksamheten, vilket gör att färre och färre människor kommer in i verksamheten och sedan kanske vill engagera sig på olika sätt.

Sen finns det ju en annan aspekt på det här också...  och det gäller alla dem som på något sätt fått en utbildning av sin klubb/förening. I min värld så är man då skyldig att "betala tillbaka" för den utbildningen, dvs ha kurser eller ställa upp som funktionär i de sammanhang där man fått sin utbildning.

Men så tänker minsann inte alla.... man tar sin utbildning och försvinner bort i fjärran, tacksam för kunskaper som man själv kan dra nytta av på olika sätt, men inte en tanke på att betala tillbaka till den klubb som stått för kostnader i samband med utbildningen.

Man pratar just nu väldigt mycket om att lydnaden gräver sin egen grav genom alla förändringar i samband med regelrevideringen, men det tror jag inte alls. Så har man sagt varje gång reglerna ändrats, inte minst då elitklassen en gång i tiden infördes. Då skulle lydnaden dö ut, det var väl ungefär universums absolut dummaste idé... att inför den där elitklassen. Och med facit i hand vet vi ju hur det har utvecklats...  och tänk så fel alla olyckskorpar hade.

Däremot så tror jag att alla olyckskorpar som nu pratar om att ideella föreningar går mot sin undergång har rätt. Det kommer, inom en snar framtid, inte att finns tillräckligt många människor som vill jobba utan lön eller annan ersättning, och då försvinner begreppet ideell verksamhet.

Det kanske inte är nåt fel i det, men det blir en väldig apparat att ha anställda vars löner ska redovisas på olika sätt, för att inte tala om vad ett arbetsgivaransvar innebär. Fast visst... det finns andra, enklare, lösningar på det, men faktum kvarstår.... ideell verksamhet är en företeelse som snart är ett minne blott.

Och de här tankarna fäster jag på papper just för att jag (och alla andra medlemmar) i dagarna fick ett brev från SSRK Västernorrland. Där avgår hela styrelsen i samband med verksamhetsårets slut och valberedningen hittar inte tillräckligt många kandidater till de tomma posterna.

Löser man inte det problemet så försvinner också avdelningens sektioner, vilket innebär att verksamheten i Sundsvalls- och Örnsköldsvikssektionen också upphör.

Nu har ju inte just spanielverksamheten varit så blomstrande i Sundsvallssektionen så personligen kan jag kanske tycka att det inte gör nån större skillnad, men det finns annat som berör mig mer.

Springerklubben har ju en liten avdelning som heter Springerklubben Nedre Norra som omfattar hela området från Hudiksvall och vidare upp mot Sollefteå. Verksamheten har legat ner i många år men för några år sedan var det några entusiaster som återupplivade verksamheten och det var ju jätteroligt.

Vi har erbjudits kurser av allahanda slag och medlemsmöten med diverse roliga aktiviteter och det har varit lite extra kul eftersom det enbart har varit springerspaniels på aktiviteterna och deltagandet har varit stort.

Men när nu en del av styrelsen anser att de bidragit tillräckligt och att annat i deras liv kräver mer tid och engagemang, då finns det ingen som vill ställa upp och axla deras poster.

Det i sin tur innebär att avdelningen återigen läggs ner och att de som bor i de här trakterna är hänvisade till Gävle-Dala-avdelningen, som är den närmaste avdelningen. Om nu den finns kvar efter nästa årsmöte... ryktet säger att även där är det svårt att hitta några som vill axla styrelseposterna.

Vet ni... jag är övertygad om att om man fick betalt för att göra sånt här arbete, då skulle det plötsligt finnas folk som är villiga att ställa upp. Kanske inte det "rätta" folket, men i alla fall folk som helt plötsligt har tid och lust i förhoppning om att kassan får lite påfyllning.

Jaja...  alltihop är i fas med tidens anda så det är nog inte så mycket att göra åt det, men tråkigt är det. Och jo då, jag vet att det finns annat som man måste ta hänsyn till här i livet också och att man kanske måste prioritera vad man lägger sin tid på. Men det är anmärkningsvärt att så många, precis vid samma tidpunkt, har så mycket annat att ta hänsyn till.




söndag 30 oktober 2016

Lydnadsfunderingar....

Så var det dags igen då....  mitt eviga tjat om lydnadstävlingar och och de tankar det väcker.

Jag var ju skrivare till sju klass 3-hundar i lördags, och hann dessutom se ett antal klass 1-hundar innan jag var tvungen att åka hem, och det är helt totalt omöjligt att inte göra vissa reflektioner när man står och tittar på.

Fast det är bara när man står och skriver som man verkligen ser och hör vad som händer på planen, som åskådare många meter därifrån ser man inte alls detsamma som domaren ser. Det är viktigt att inte glömma det när man har åsikter om de betyg som ges.

Å andra sidan så kan man ju se vissa saker, och reagera på att domaren tydligen inte ser det som vi i publiken ser så tydligt många, många meter därifrån. Men så är det ju....  det är domaren som dömer, på både gott och ont.

Fast.... står man som publik långt därifrån och ändå ser saker (hjälper) som egentligen ska ge en nolla i betyg, och domaren slänger upp en ganska hög siffra när momentet är slut... då blir man lite ledsen.

Domaren ska ge poäng efter vad hund och förare presterar, varken mer eller mindre, oavsett vem som dömer och vem som tävlar.


I alla fall så kunde jag konstatera att även denna gången var det ont om snygga fria följ. Ja, snygga efter min måttstock då förstås. Fast högsta betyget på det momentet var en 8:a, så det var nog inte bara jag som tyckte så den dagen, 8 - 7,5 - 7 - 7 - 6,5 - 5 - 5 var betygen på fria följet.

Något som förvånade mig stort var att fyra av sju hundar nollade rutan.  Och att det var så förvånande beror mest på att det momentet finns ju i klass 2 också. Men de här fyra hundarna betedde sig som om de inte hade en aning om vad rutan var. Och ändå hade första hunden klarat det, så det fanns ett vittringsstråk ut till rutan. Jag hade nog förväntat mig nåt annat av klass 3-hundar... men alla kan ju ha en dålig dag förstås. 

Men över lag så tror jag att många förare har alldeles för bråttom upp i klasserna. SBK Tävling är ju en guldgruva när man funderar på sånt och vill forska lite...

Man kan se ekipage som tävlat många gånger i en klass utan att uppnå ett 1:a pris, och så plötsligt är turen med dom och dom slinker precis över gränsen för det där åtråvärda 1:a priset. Och nästa tävling är förstås i klassen över...

Och där krävs det återigen många tävlingar innan 1:a priset erövras...  och så halkar man vidare upp i klasserna på samma sätt.

Vet ni att det är de hundarna man ska vara "rädd" för på tävlingar.... om man nu är rädd för hundar som t.ex. reser sig på platsen eller hundar som går ur hand på planen.

Jag vet att jag generaliserar grovt nu, men det är få hundar som är så vältränade att de är fokuserade och stabila när de tillhör "den sortens" hundar. Och det spelar ingen roll att de tävlat många gånger, det har ändå inte gett den tävlingsrutin de behöver, tvärtom har det gett felaktiga signaler eftersom de inte lyckats göra det de ska på rätt sätt.  De dåliga poängen beror ofta inte enbart på att momenten inte är ordentligt inlärda, en del av problematiken ligger nog på ett annat plan också.

Jaja... nog om det nu då. Kul är det i alla fall, både att skriva åt domaren och att se, och höra, ekipagen på nära håll.

Regelrevideringen är ju klar nu i alla fall. Och om den får man tycka vad man vill, men inte kan då jag se att momenten i sig är så himla svåra. Däremot så är bedömningen våldsamt hård i de högre klasserna, och det gör ju förstås att det hela blir svårt när det gäller att uppnå höga poäng.

Men då är det inte momenten det är fel på tycker jag... det är bedömningsanvisningarna som är lite väl häftiga.

Men det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig. Jag har ju tidigare nån gång klagat på att det finns en enda referensdomare norr om Dalälven... alltså en enda referensdomare för halva Sverige...  och det ska bli intressant att se hur man löser utbildning och information hör uppe.

Mig veterligt har fortfarande inget alls hänt, ingen info till varken domare eller tävlingsledare eller klubbar., och naturligtvis inte heller till oss tävlande...

Norrlänningar klagar ju ofta på att Norrland är satt på undantag i alla möjliga sammanhang, och när det  gäller främst lydnadstävlingar så kan jag skriva under på det. Jag kan ju bara jämföra med vad jag upplevt på andra ställen och i andra sammanhang, och då kan jag skriva under på att Norrland verkligen är missgynnat.

Jag minns de första tävlingarna jag gjorde här i trakten, då kunde jag konstatera att domaren i ett fall hade en regelbok som var helt förlegad. Den nya som kommit nåt år tidigare hade han "ingen aaaaning om"...  visserligen var det väl delvis hans eget ansvar kanske, men å andra sidan så säger det ju en del om hur utbildning och fortbildning sköts i den är delen av landet.

Och om man nu från centralt håll tycker att en enda domare ska kunna utbilda domare och övriga funktionärer, och tävlande, i hela norra Sverige, då är det kanske inte så lätt att vara up-to-date heller.

Som avslutning gör jag som så många andra.... bjuder på en gammal bild....




lördag 8 oktober 2016

Några nostalgitankar om att köpa hund...

Har inte skrivit  här på ett tag, och när jag loggade in så var inget sig likt längre. Har letat länge nu innan jag hittade min blogg.... men här är vi nu igen. 

Varje gång jag läser om valpkullar som föds, så slår det mig så slumpartat jag ofta köpt mina hundar.

Det är ju så att ju mer man kan och vet om hundar, desto svårare är det att välja rätt uppfödare och de rätta linjerna på hunden man ska ha. Man blir kräsen och vet dessutom exakt vilka krav man har, svårt att hitta en kull som "duger" då...

Det är ju tyvärr så att det inte så sällan döljer sig en massa sjukdomar och problem i de mest populära linjerna, sånt som man inte måste redovisa och som man därför ofta håller tyst om.

Ja det är klart att det finns i mindre populära och mindre kända linjer också, men eftersom dom är mindre populära och mindre kända så är inte risken så stor att man faller för en valp därifrån.

Och jodå.... jag vet att man aldrig kan förutse alla problem som kan uppstå, och jag vet att det alltid är en chansning att köpa valp...  men som sagt, ju mer man känner till och kan om den ras man är intresserad av desto svårare är det att hitta rätt valpkull. Motsägelsefullt kanske, men så är det.

Men om jag nu tänker tillbaka 11 år i tiden så är det en märklig slump som gjorde att jag fick bli ägare till min fantastiska Salza.


Jag hade beslutat mig för att överge cockerspaniel-rasen och istället skaffa mig en springer. Och att det blev en springer berodde på att jag gillar spaniel-mentaliteten men tyckte att cockern var lite för liten med lite för mycket pälsvård.

Sagt och gjort, jag började leta valpkullar på nätet. Och jag ville ju ha en hund som jag kunde jobba med, jakt, lydnad, spår, sök, viltspår.... ja allt man kan tänka sig helt enkelt.

Men jag upptäckte ju snart att det inte fanns speciellt gott om meriterade springertikar som skulle ha valpar. Många välmeriterade tikar med fina utställningsresultat fanns det ju förstås, men jag ville ha en valp efter föräldrar med arbetsmeriter och det var minsann inte så lätt.

Och mitt dilemma var ju inte att jag kunde "för mycket" om rasen, jag visst inget alls, förutom hur dom såg ut och vad dom borde kunna användas till.

Jag kände heller ingen i springervärlden som kunde råda mig. Det finns ju naturligtvis massor av bra "arbetshundar" som inte har några officiella meriter, men som sagt.... har man inga kontakter så kan man ju inte få reda på sånt och hitta rätt den vägen.


Av en slump så fick jag syn på en kull hos en uppfödare som jag inte visste nåt om, men där jag upptäckte att jag faktiskt kände uppfödaren till tiken som skulle ha valparna.

Vi hade tränat mycket jakt tillsammans när jag bodde nere på västkusten, och jag tyckte om henne och hennes måttstock när det gällde att bedöma hundar.

Aha, tänkte jag.... den kullen är ju jätteintressant. Hon har säkert inte fött upp nån "dum blondin" utan strävar säkert efter att föda upp bra hundar med en mentalitet som stämmer överens med det rasen är ämnad till.


Sagt och gjort, jag tog kontakt med uppfödaren som hade valpkullen..... och resten är nu historia. Jag fick köpa min fina Salza och en bättre hund får man leta länge efter. Hon har precis allt det jag vill ha hos en hund,plus lite till, och hon har verkligen med råge levt upp till alla de förväntningar jag hade på henne.



Men hade jag inte sett vem som var uppfödare till tiken som skulle valpa (Salzas mamma alltså) så hade jag antagligen klickat förbi den kullen i min vilda jakt på en valp med arbetsmeriterade föräldrar.

Och vad vill jag säga med detta då tro?  Ingen aning....  men det var verkligen en slump att jag hittade så rätt. Och jag hittade dessutom rätt när det gällde uppfödare också, min lilla arbetsmaskin Jippie är från samma uppfödare och han gör inte heller sin matte besviken.

Men jag tänker på det då och då, nu när Salza börjar bli gammal och jag inser att hon kanske inte hänger med så många år till. Vilken märklig slump det var som gjorde att hon blev min hund, vilken tur jag hade mitt uppe i min okunnighet om just den rasen.










tisdag 30 augusti 2016

Näe, det är inte lätt...

Idag har vi tränat lydnad igen. Det blir tyvärr långt mellan gångerna eftersom det är så många andra vardagsplikter som måste prioriteras, och då räcker sen inte min ork till att träna hund också.

Men idag hände det...

Vi står ju inför klass 3 nu då, och jag har inte gjort med Jippie som jag brukar med mina hundar. Tidigare har dom i stort sett varit klara för elit när vi startat i klass 1, men så är det inte med Jippie. Och det beror inte på honom, det beror enbart på min ork och min... ibland... bristande träningslust.

Men nu måste vi alltså ta tag i klass 3-momenten "på allvar".

Det fria följt är ju som det är, jag avskyr att träna det momentet så det finns nog inte nån större chans att det blir bättre. Jag får bita i det sura äpplet och nöja mig med de betyg det ger... på både gott och ont.

Sättande... under gång...  det kan han inte. Och det blir exakt samma problem med det som med läggande under gång... han lyssnar för dåligt och missar mitt kommando. Han är lite typiskt karl... kan inte göra två saker på samma gång.  Hålla fokus och gå fot samtidigt... och dessutom lyssna på matte när hon plötsligt säger Sitt!... eller Ligg!... det klarar inte en liten Jippiehjärna... inte just nu i alla fall. Ställande under gång däremot... det gör han suveränt snyggt. Men där behöver han liksom bara stanna... inte krångla med nåt sättande eller läggande.

Inkallande med ställande.... där är vi på gång. Blir kanske inte nåt jättestort problem tror/hoppas jag. Men vi har bara kommit halvvägs eller så. Har inte det rätta avståndet, och ställer honom ganska så nära mig än så länge. En bit kvar innan det är färdigt med andra ord.

Sändande med platsläggande och inkallande.... rutan populärt kallad.  Tja... springa till rutan fixar han, stanna fixar han, lägga sig ner fixar han... men att sedan ligga kvar när matte går mot rutan och sedan vänder ryggen åt honom, det är fortfarande lite svårt. Jag måste dela upp det där momentet lite mer och träna de olika bitarna för sig. I all synnerhet det där med att ligga kvar och vänta på inkallningssignal.

Apportering och hopp över hinder. Det bör inte vara några problem, funkar i alla fall när vi tränar. Och här har han inte lika lätt för den där extrasvängen som han så gärna vill ta för att demonstrera att apporten faktiskt är hans. Men det kanske kommer när han blir ordentligt varm i kläderna.

Apportering av metallföremål bör inte heller vara några problem. Har inte fått några extrasvängar med metallen, men vi har å andra sidan inte tränat det så mycket heller. Finns ännu tid för överraskningar....

Vittringsprov och apportering...


Han börjar fatta vad som förväntas av honom nu, även om pinnarna ligger en bit bort. Men istället har han börjat slarva med avlämningen. Hans klantiga matte belönade med bollen vid något tillfälle och sen är det kört......  nu spottar han ut pinnen så fort han slagit ner sin lilla rumpa vid min sida och så sitter han på språng, redo för att jaga den där förbaskade bollen. 

Bollen gör honom helt blockerad, det räcker med att han vet att den finns i fickan så varken hör eller ser han. Svårt det där... att hitta rätt belöning. Och svårt när dom är så lättlärda att en enda gång räcker, sen har man ett misstag som måste jobbas bort, och då går det minsann inte på en enda gång inte. 

Fjärrdirigering.... ja där har vi lite att jobba med. Han kan alla skiften, men han slarvar ibland och förflyttar sig. Och sen var det ju en bitter erfarenhet på vår sista klass 2-tävling att upptäcka att hans koncentration inte räckte hela programmet ut. Där fick han ju en total black-out inför fjärren och eftersom klass 3-programmet är både längre och svårare så riskerar vi förstås samma sak igen. 

Det gäller för matte att inse att den här hunden måste tränas i uthållighet, mental uthållighet alltså. Han jobbar outtröttligt hur länge som helst, men hans lilla hjärna hänger inte alltid med lika länge. 

Gruppmomenten sittande i grupp och liggande i grupp förutsätter jag att han fixar. Jag har aldrig gått och gömt mig vid platsliggningen, men det hinner vi ju träna på. Han har ju bra stadga i såna här sammanhang så det borde inte vara några problem. Fast han är ju en mattegris förstås... kan kanske bli nyfiken på vart matte tog vägen.  Jaja, vi får träna lite på det också....

Men nu, idag, grämer det mig lite att jag inte satte lite bättre fart på vårt lydnadstävlande från början. Nu hamnar vi i den sitsen att vi måste lära in de nuvarande klass 3-momenten om vi vill tävla klass 3 i år, och sen måste vi dessutom träna in de nya klass 2-momenten (nuvarande klass 3 blir klass 2 efter nyår)  för att få tävla i den klassen efter nyår. 

Naturligtvis kan vi strunta i klass 3 i år och satsa helt på de nya momenten efter nyår, men jag gillar de där gamla klass 3-momenten. Den klassen är den allra roligaste tycker jag.... men nu försvinner den ju.

Jaja, vi får se.... det blir kanske inget alls. Men han är rolig att jobba med, virrpannan Jippie. helt outtröttlig så länge vi håller på, men han har som sagt lite svårt för det där med split-vision.... en sak i taget är det som gäller för honom och det håller inte riktigt i de här sammanhangen.  

Men det är säkert till största delen en träningssak. Om hans matte bara skärper sig lite och blir lite mer strukturerad i träningen, och planlägger saker och ting lite bättre så går det säkert att påverka.

Fast jag måste ju erkänna att jag inte är lika "hungrig" nu för tiden som jag var när t.ex. Salza var ung. Det där med att tävla känns inte så våldsamt angeläget längre, men som sagt.... klass 3 är ganska så kul så vi får väl se vart vi hamnar framöver. 


måndag 22 augusti 2016

Iakttagelser från en rallytävling

Nej, vi tävlade inte... jag var funktionär, vilket ibland innebär att man hinner se många olika ekipage. Men på söndagen var jag (tyvärr) honnörsfunktionär och då ser man inte så mycket annat än det ekipage som står i honnörsrutan, men å andra sidan kan det vara givande det också.

Vid en av tävlingarna skulle honnörshunden stå vid förarens vänstra sidan. Och för er som inte vet så ska alltså hund och förare stå i den ställningen i 1½ minut utan att förflytta sig eller ändra ställning. Det är det som man som honnörsvakt sitter och kollar... med tidtagaruret i hand.

Jag kan ju avslöja att det finns många, många varianter på hur man genomlider de där 90 sekunderna... vissa ger ett kommando och står sedan lugnt och stilla och kikar bara då och då på sin hund.

Andra tjatar precis hela tiden på hunden, som i sin tur stänger öronen efter ca 10 sek och sedan fördriver tiden med att intresserat följa den hund som går rallybanan under tiden dom själva genomför honnören.

En tredje variant är att ge ett kommando och sedan vara hyfsat tyst men ändå hela tiden bevaka hunden så att den inte glömmer sig och ändrar ställning. Ett litet bra! då och då... men man litar uppenbarligen på sin hund och tar sig igenom de där 90 sekunder utan nåt större nervsammanbrott.

En hund imponerade med sitt sätt att lösa problemet med en mygga. En vit hund som fick en stor stygg mygga mitt på nosryggen. Både matte och jag såg att myggan satte sig på nosen på hunden alldeles i början på de där 90 sekunderna. Hunden försökte först skaka bort myggan men det gick ju inte.

Hunden ruskade förstås på huvudet men myggan satt där den satt... då lyfter hunden ena framtassen och föser bort myggan, och det utan att röra på de andra tre benen. När myggan är borta står han återigen lugnt... tills en släkting till den där första myggan kommer och sätter sig på nästan samma ställe. Hunden försöker återigen ruska bort myggan, men får ta till framtassen en gång till och fixar det återigen utan att röra de andra tassarna en enda millimeter. Snacka om att hålla fokus på det man ska göra....

En nervpärs för den hundens förare, men tack vare att hon klarade av att hålla sig lugn så gick det bra. Hade hon själv strukit bort myggan från hundens nos så hade de varit diskade....


Men vissa förare verkar nästan få ett nervsammanbrott innan tiden är ute.... och med vissa hundar kan jag förstå problemet. Till exempel vallhunden som direkt fixerar hunden som går banan alldeles intill och sedan bara blir mer och mer fixerad vid det andra ekipaget när det rör sig runt banan.

I mästarklass är ju hundarna lösa så det kan ju hända incidenter om inte husse/matte är på alerten... men nu i helgen gick det smärtfritt utan några problem.


Jag hann dock se lite annat också, på lördagen var det någon annan som var honnörsvakt, då hade jag möjlighet att kika på lite allt möjligt både här och där.


Den där hunden som väldigt lojt och oinspirerat gick banan med en matte som hade desto roligare. Hon hojtade och applåderade och visslade och skrattade och och tjoade och hade jättekul under tiden de gick banan. Hunden brydde sig däremot inte alls utan gick i maklig takt med en lite ledsen svans som hängde och dinglade där bak.  Ok då, hunden gjorde ju med stor tvekan momenten som skulle göras, men det var våldsamt oinspirerat och ledsamt. Men när de lämnade banan efter fullgjort lopp, då fullkomligt exploderade matte i våldsamma glädjeyttringar.... ungefär som att de nyss gått ett vinnande SM-lopp eller nåt liknande. Hunden var fortfarande måttligt road, viftade liiite på svansen men såg mest bara ut som att "du är pinsam... ska vi inte gå härifrån snart?"...

Mer imponerande var det ekipage som gick banan lugnt och samlat med en förare som var övertydlig i sina hjälper till hunden, men där hunden (antagligen som en följd av förarens insats) gjorde alla moment lugnt och samlat och helt felfritt. Stora, tydliga hjälper och en lågmäld lugn förare resulterade i kanonfina resultat trots att hunden tillhörde den lite sävliga sorten.

Och så min favorit då....  en liten hund som jag blev jätteimpad av. Eller.... jag blev lika imponerad av hundens förare förstås. Mycket små, tystlåtna kommandon och hjälper, mycket lugnt, sansat beröm och en hund som hade kanonfin kontakt precis hela tiden och som lydde alla kommandon på bråkdelen av en sekund, och som, inte minst, kunde alla moment perfekt,... och som såg ut som att det här var det som den allra helst av allting i hela världen ville göra just nu. Så trygg och stabil i det den gjorde, och så fantastiskt fin kontakt...  och alltihop verkade vara helt utan ansträngning.

Jag såg också en hund som jag själv inte skulle stå ut med en halv dag ens. Föraren kanske tyckte att den var duktig på att hålla kontakt, men när det går ut på att hoppa och klänga på föraren i vart och vartannat steg, och att inte kunna gå ordentligt nån enda meter utan att det blir enbart hopp och skutt och våldsamma försök att komma upp i ansiktet på föraren... då ser det inte roligt ut.

Finessen är väl ändå att få hunden att hålla kontakt och ändå kunna fokusera på det den ska göra.... här var det bara hopp och skutt och fläng än hit än dit....


En reflektion jag kan göra efter att ha sett två omgångar mästarklasshundar göra sina lopp, det är att inom rallyn är allting gångbart. Fast det visste vi förstås redan förut...

Tempo och snabbhet har noll betydelse, antalet kommando och hjälper har också en liten betydelse. Man kan förstås inte hålla på hur länge som helst med ett moment, men tydliga hjälper är helt Ok, både med röst och kropp. Och vissa hundar behöver det medan andra (som min lilla favorit) klarar sig med minimala små, nästan osynliga, hjälper och lågröstade kommandon.

Och det var lite extra roligt att tre deltagare som gått kurs hos mig och Gunilla (min rallyinstruktörskompis) var med och tävlade och fixade till finfina resultat. Och en "springervän" som bor en bit bort tävlade också, och även dom fixade finfina resultat.

Sen är det ju så med rallyn att man alltid har, och får, många vänner och bekanta i de leden. Man ses på alla tävlingar och man lär känna varandra även om man kanske inte alls kommer från samma trakter. Det är en trevlig gemenskap och även om det är ett nedrans slit att arrangera tävlingar så är de här helgerna med rallytävlingar alltid roliga.

Och just då blir jag alltid sugen på att själv tävla, men när helgen är över sansar jag mig och inser att vi förmodligen lagt rallyn på hyllan för gott här i huset. Men man ska å andra sidan aldrig säga aldrig.....



söndag 7 augusti 2016

Några funderingar om det där med betyg och uppflyttningspoäng och så...

Nu är vi ju mitt uppe i den mest hektiska tävlingsperioden för oss som tävlar med hundar och det är alltid roligt att ta del av resultaten för vänner och bekanta. Och det är ju lekande lätt nu när SBK Tävling finns....

Jippies och mina resultat är ju tyvärr inte lysande även om han utan några större besvär har tagit LP2 nu i sommar. Men våra tävlingar har en nedåtgående trend som jag önskar att nån orkade analysera åt mig, själv orkar jag inte riktigt ta tag i det. Allt som är över uppflyttningsstrecket (eller 1:a priset) är ju helt godkänt enligt mig, men det är lite irriterande att resultaten inte blir bättre och bättre utan tvärtom...

Fast.... det kan ha en så enkel lösning som att vi tränar intensivt tills jag anser att han är tävlingsfärdig, sedan tränar vi inget mer... och eftersom lydnad är en färskvara så ligger han förstås av sig för varje vecka som sedan går.  Jaja, inte vet jag... och det var inte det jag skulle skriva om heller.

Det som är lite roligt och intressant är att se hur "slumpartade" vissa 1:a pris och uppflyttningar är, både för mig och för andra.

Jippies förrförra tävling resulterade ju i ett 2:a pris (154p) och det berodde nog mest på att han nollade momentet läggande under gång. Visserligen har det momentet bara 1 i koefficient, men en 6:a i betyg där hade gett oss 1.a priset den gången.

På nästa tävling nollade han fjärrdirigeringen, men poängen räckte ändå till ett 1:a pris (161p) trots att fjärren har koefficient 2. Han hade över lag högre momentpoäng på den senaste tävlingen, och slog till med en 10:a på rutan som har koeff 3, och det fyllde ju förstås på poängpotten rejält.

Slutsatsen är ju förstås att om man ska nolla nåt moment så ska man nolla något med låg koefficient... men...  med "rätt" betyg på de övriga momenten så klarar man sig även om man misslyckas med ett moment med lite högre koefficient.

Nu tycker jag förstås inte att man ska "misslyckas" med något moment alls, men om det ändå händer så gäller det att ha lite tur så att man väljer rätt moment att "misslyckas" med.

Eller också kan man vända på det.... det gäller att ha så bra betyg på de moment som funkar så att man har råd med en nolla nånstans i programmet.

Och här är det ju stor skillnad mellan brukslydnaden och vanlig lydnad. I t.ex. appellen har man enkelt råd med ett par nollor utan att riskera uppflyttningen , under förutsättning att specialen gått bra. I den vanliga lydnaden är det nog ovanligt att man fixar 1:a priset trots två nollor i programmet.

Och till och med i lägre klass kan man utan vidare kosta på sig en nolla i lydnadsprogrammet utan att riskera uppflyttningen, under förutsättning att övriga moment går hyfsat bra förstås.

Sen blir det svårare, både i brukslydnaden och den vanliga lydnaden. Ju högre upp i klasserna desto högre krav på att alla  moment sitter som de ska för att man ska få sitt 1:a pris eller sin uppflyttning.

Och vad ville jag med det här svamlet då?  Ingen aning....  fick bara ett litet anfall av skrivklåda.


Och så en nostalgi-bild som avslutning. Här är prispallen från den tävling där Salza tog sitt lydnadschampionat för många år sedan. 
Tre 1:a pris och tre nyblivna champions på prispallen den gången... 










lördag 30 juli 2016

Som en åsna mellan två... eller tre... eller fyra... hötappar....

Tänk att det ska vara så svårt....   och att det är så svårt beror förstås återigen på mitt jäkla kontrollbehov. Och nu syftar jag på hundtävlingar... fast kontrollbehovet finns tyvärr oavsett vad det gäller.

Vi lyckades ju med ett nödrop erövra LP2 härom kvällen (med en 0:a i protokollet så räckte det precis till ett 1:a pris), och då kommer förstås funderingarna på hur.... eller rättare sagt när... vi går vidare.

Jippie är ju inte jättestabil i sitt utförande av momenten, han är en spjuver och ska jag vänta på att han blir "stabil" i alla moment, då får jag vänta länge. Men jag är å andra sidan inte villig att starta i nåt där jag redan innan start misstänker att vi inte uppnår 1:a pris/uppflyttning heller.

Just nu går funderingarna så här:

Ska vi träna in framförgåendet och budföringen och spåret och starta appellen i år? Budföringen är mer än halvvägs inlärd, framförgåendet inte alls, och spår har han aldrig gått.... inte med mig i lina efter i alla fall. Spårar gör han ju annars jämt....

Och det är fullt genomförbart att fixa det bara vi får några veckor på oss....

Eller ska vi göra en satsning och försöka få till klass 3-momenten i år? Där har han en del av dom klara redan, men inte alla förstås. Det finns ju vissa konflikter mellan momenten i klass 2 och klass 3 så vissa moment har jag undvikit så här långt.

Klass 3 kräver mer tid och mer träning än appellen, men är egentligen lite roligare.... för mig i alla fall.

Ska vi kanske rent av försöka få till några godkända resultat i rallylydnadens fortsättningsklass? Men där har ju jag diskat oss vid ett par tidigare tillfällen, och frågan är väl om inte den risken kvarstår. Är liiite tveksam till detta alternativ...  mest beroende på att det ställer störst krav på föraren, och just föraren är vår svaga punkt.

Och så finns förstås det sista, och minst troliga alternativet... B-prov. Det kräver en del jobb för min del, Jippie jagar utan att man behöver be honom om det, men allt ska ju ske på ett visst sätt och på förarens villkor.... och den biten har vi inte direkt jobbat på.  Sannolikheten för en start på B-prov är mycket liten, men det finns hela tiden en liten, liten tanke om det, långt där inne i bakhuvudet.

Ska bli kul att se vd den här vimsiga tanten bestämmer sig för. Det kanske blir som med den där rocken som skräddaren skulle sy... den krympte hela tiden och bidde ingenting till slut.














söndag 24 juli 2016

Solstekt och några erfarenheter rikare....

Vi har varit på vattenapporteringskurs under fredag och lördag, blivit väl genomstekta av en gassande sol och dessutom fått en hel del nya erfarenheter... eller kunskaper kanske jag ska säga. Kunskaper om hur Jippie fungerar i de sammanhangen.

Jippie badar ju gärna, simmar kanonbra och är aldrig påverkad av främmande vatten och främmande stränder och sånt.

Men det visade sig att han tyckte att årorna på båten var lite skumma när vi skulle använda båt för att kasta viltet, så han roddes över till stranden på andra sidan så att han fick vara nära årorna och se att dom inte var något att bry sig om, och därifrån slängde han sig sedan i vattnet och simmade tillbaka till "vår" strand.

Så jättebra att vi fick den chansen nu och slapp göra den erfarenheten på ett prov







Och han apporterar utan problem, även vilt. Vårt lilla dilemma är att han lite för gärna vill äga sitt byte. Han drar inte iväg med apporten, men han gör gärna en liten krok runt mig innan han lämnar av viltet, och hälften av gångerna släpper han bytet alldeles framför min hand istället för i handen.

Nu fick vi bra tips och råd om hur vi ska jobba med det, nu är det bara för matte att ta ett djupt andetag och hitta tålamodet, backa tillbaka och ta det sakta framåt igen. 


Vi började på fredagen med apportering av dummies på land. På eftermiddagen var det apportering i vattnet som gällde... med dummies... och där var det en del av hundarna som hade lite problem med att simma ut i okänt vatten från okänd strand, men Jippie var lite äldre än de andra och har antagligen fler erfarenheter i bagaget, och han hade inga problem med såna saker.

Jippie och jag har ju det problemet med dummies att dom är lite för roliga. Efter några apporteringar blir Jippie lite uppspelt och lite stressad och blir då lite slarvig och lite flamsig. Han fungerar faktiskt bättre när det är vilt inblandat i det hela. Men det är ju, som sagt, inte så att han inte gillar att hämta dummies... tvärtom, det är alldeles för roligt. Men jag fick som sagt råd om hur jag ska jobba vidare med det, nu gäller det bara  att ta sig själv i kragen och verkställa det också. 

Vid 16-tiden var kursdagen slut, då åkte vi till vår lilla campingstuga där vi skulle övernatta.



Måste ju erkänna att jag var ganska så mör då... tidig morgon här hemma, därefter ett par timmar bakom ratten och sedan ute i solskenet hela dagen...  men Salza var också med och hon hade inte gjort jättemycket under dagen så det blev en promenad längs Ljusnans strand trots att hela min arma kropp skrek: VILA!!!






Vi sov i alla fall gott på natten sedan, när Salza väl insett att vi skulle stanna där och att hon var tvungen att sova i den förhatliga campingstugan. Av nån anledning gillar hon inte såna....



På lördagen började vi med en promenad längs älven igen, och sedan frukost i det gröna.




Sedan drog vi iväg till kursstället som var ett alldeles perfekt ställe på alla de vis. Bra vatten att träna i, både med och utan växtlighet, en stor lägda där man kunde träna och rasta hundarna, och bilarna kunde parkeras alldeles intill där vi tränade, och dessutom i skuggan av stora träd, och även om vi själva stundtals nästan kokade så var det svalt och skönt i bilarna när dörrar och fönster stod öppna.




På lördagen kom våra änder till användning. Först testade vi hur det fungerade med vilthanteringen på land, sedan tränade vi i vattnet. Och där fick matte en del överraskningar... eller aha-upplevelser eller hur man ska säga.


Jag hade ju för mig att Jippie inte kopplat ihop skottet med att det faller en fågel. Det är ju väldigt bra om dom gör den kopplingen, då är dom alerta och markerar vart fågeln faller och så där.

Enda gången vi tränat med skott var ju på andjakten i höstas och då var det ju "på riktigt" och ingen träning, och då tyckte jag att han inte riktigt gjorde den där kopplingen trots att han presterade ett par kanonfina apporteringar.  Men nåt har mognat sedan dess.... eller också missbedömde jag honom helt enkelt.... för nog kopplade han ihop skotten med att något skulle hämtas....

Fem  (5!!!) gånger knallade han vid första försöket med båt och skott. Som väl var så hade vi duktiga och erfarna instruktörer och fågeln kastades aldrig i och med att han knallade, så han fick ingen betalning för det han gjorde. Men nog sjuttan kopplade han ihop skottet med att det fanns något att hämta därute.

Han tjyvade inte när fågeln kastades, det var skottet som fick honom att dra iväg.... och jag hade förstås, min vana trogen, skrutit med att han har så bra stadga. Och det har han... men det är något alldeles speciellt med vilt och jakt jämfört med tävlingslydnad.  Han ligger plats utan problem när man skjuter, men då är det inget vilt inblandat och då är det helt andra signaler och miljöer det är frågan om.

Jippie har en enorm jaktlust och när man trycker på de knapparna då är det något helt annat än när man agerar på en lydnadsplan. Ingen ursäkt på något vis, vi har tränat sånt alldeles för lite, svårt att skjuta och föra hund samtidigt... det är ju det dilemmat vi har som oftast tränar ensamma.

Men innan vi sköt något så tränade vi med att bara kasta fågeln ut i vattnet och då var det inga problem med stadgan. Han väntade på kommando, simmade fint ut och tog anden med fint grepp, simmade in och lämnade faktiskt i handen på mig.

Tre gånger gjorde vi om det och sista gången stod jag 7-8 meter upp på land och sedan ytterligare en bit länge upp när han skulle lämna av och det gick kanonfint. Full fart ut i vattnet och full fart upp till matte där han lämnade av i handen.

( Och alla resterande fina bilder som kommer nu har tagits av en av kursdeltagarna, Monica Djerfh.)



Det var skotten som triggade igång honom lite för mycket, men vi tränade på det och till slut så insåg han att det inte var nån idé att rusa iväg före kommandot för det fanns inget att hämta då.

Och när vi sedan egentligen hade tränat färdigt och satt och tittade på de andra och lyssnade på alla skotten som han inte skulle bry sig om, så fick han leta godis i gräset där vi satt.  Och medan han gjorde det så var det en hund som inte hämtade sin apport där ute i vattnet.

Jippie fick chansen trots att han, just när det skottet gick och den fågeln kastades, hade fullt upp med att leta godis bakom ryggen på mig. Men han slängde sig utan tvekan i vattnet på mitt kommando, simmade ut, kopplade på nosen och fann fågeln som han sedan apporterade till mig.

Och det är just det jag vill åstadkomma... att  han hör ett skott, tänker..."aha, en fågel i vattnet nånstans" och sedan simmar ut åt det håll jag ev. pekar. Ibland syns ju fågeln när den kastas, den ska ju göra det egentligen men ofta är det tyvärr så att kastaren inte är så duktig (eller kanske blir trött i kastarmen) så fågeln kommer inte så högt upp så att den syns över vass och andra saker som kanske växer vid stranden och skymmer sikten.

Och jag vill att han litar på mig, att det verkligen finns något att hämta när jag säger apport och pekar ut riktningen ut över vattnet. Och det funkade ju kanonbra denna gången, han lärde sig säkert massor av bara det tillfället.

Bilderna nedan här är när vi kastade från båt, det jag berättade innan var när kastaren stod på stranden en bit bort och kastade ut i vattnet, så Jippie hade ingen båt att ta riktning på heller..
.






Klockan fyra i går eftermiddag avslutade vi kursen och sedan var bara resten kvar....  åka en bit bort och hämta ett par frusna änder för framtida träning, sedan ta en omväg på 6 mil för att lämna medskickade grejor till en bekant, därefter äntligen hemåt.... klockan var åtta när vi klev in genom dörren här hemma. Då hade hundarna vilat i bilen och var piggelin, jag var inte lika pigg.... 


Men 1000 tack till Springerklubben Nedre Norra, med Barbro Collin i spetsen, som arrangerade kursen, och ännu fler tack till Grethe och Mona som jobbade och slet med oss och våra hundar i denna värme. 

Mona gjorde dessutom en liten utflykt och kom tillbaka och överraskade oss med varsin glass som vi kunde njuta av i solskenet... gissa om vi njöt.  



En bra och trevlig kurs, duktiga instruktörer och trevliga medkursare, och så fick jag framför allt se och lära vart min Jippie står när det gäller såna här övningar. Och jag är ju löjligt imponerad av mina hundar så jag tycker ju att han var superduperkanonduktig det som fallerar är helt och hållet mitt fel. 






måndag 4 juli 2016

Det är jäkligt lätt att förstöra min dag...

Dagen började ganska så bra....  skulle skjutsa Kurt till vattenträningen och sedan rasta hundar.

Gjorde så och åkte till ett ställe där hundarna kan bada och snusa på en massa intressanta dofter. När dom badat så fick de sedan leta tennisbollar i gräset så att de skulle springa av sig den värsta vätan.

Och när dom alla tre badar och hämtar pinnar och sånt, då uppnår dom en stressnivå som endast överträffas av vad som händer när dom letar bollar.

Tennisbollar är den absoluta favoriten oavsett allt annat. När det finns såna i närheten så tar varken Ibsen eller Jippie en godisbit, vilket de annars slukar i ett nafs.

Nu fick dom som sagt leta bollar i gräset, och två i taget fick leta, en fick alltså sitta och vänta på sin tur.

När Ibsen och Salza far omkring och frenetiskt letar bollar, och Jippe sitter vid min sida och väntar på sin tur, då kommer det en bil och parkerar alldeles bredvid där vi håller på.

Det är ett populärt hundrastningsställe så det var inte så konstigt. Men herrn i den där bilen öppnar luckan bak och ut hoppar en liten pinscher som direkt rusar fram till Jippie och mig där vi står en bit bort..

Jippie är så fixerad av de andra som letar bollar så han märker inte ens hunden, men jag ropar till ägaren att " Det här är ingen bra idé, kalla in din hund!" varvid han gör så. Sen kopplar han hunden och går iväg en bit.

När Jippie sedan fått leta efter den sista bollen och vi ska gå till bilen så kommer han tillbaka med sin hund, fortfarande kopplad.

"Så det är bara den som är här först som får ha sin hund lös?" fräser han till mig.

"Nej inte alls", svara jag, "men du kan inte låta din hund springa fram på det där viset. Man vet ju aldrig vad som kan hända då..."

"Om du har så farliga hundar så är det du som ska ha dom kopplade... men jag ska åka nu så du får vara ifred" säger han och slänger in både sig och hunden i framsätet på bilen, öser ur sig diverse andra otrevligheter genom sin öppna bilruta och drar sedan därifrån med en rivstart.

Jisses....  jag blir så frustrerad av sånt där....  hela dan är som sagt förstörd för jag kan inte bara släppa sånt.

Stressnivån hos hundarna är som sagt på topp, och lite däröver också, när dom letar bollar. Alla tre har hyfsat stor bytesmedvetenhet, och Ibsen i all synnerhet. Han är inte nådig om han tillåts att vakta något.


Jag kan ju se framför mig vad som skulle kunna hända om den lilla pinschern, efter att ha kollat in Jippie, sprungit vidare till Ibsen och Salza som frenetiskt letade bollar.....

En främmande hund som plötsligt konkurrerar om de där åtråvärda bollarna...  må vara att hon kanske inte alls var intresserad av några bollar, men med tanke på den uppskruvade stämningen så tror jag knappt att nån av hundarna skulle sansa sig och tänka efter innan de agerade.

Salza skulle säkert bara försöka jaga iväg tiken, hon är bra på det. Men Ibsen är av en liten annan ull och vad han skulle göra vete sjuttan.... och OM han hade fått tillfälle att göra något så hade med all säkerhet lilla krutpaketet Jippie hakat på och hjälpt till.

Visserligen har jag lydiga hundar, men dom är djur och inga robotar och naturligtvis finns det tillfällen då de kan gå ur hand. Jag är noga med att försöka se till att vi aldrig utsätter oss för såna tillfällen, men i en  sån här situation blir man liksom ställd inför fullbordat faktum.

Det är ju minst sagt frustrerande att folk inte förstår sånt där.... gubben var skitförbannad för att jag inte ville att hans hund skulle springa omkring hur som helst bland mina hundar.

Och det enda jag tänkte på var att hans lilla hund inte skulle råka illa ut....  



fredag 17 juni 2016

Nån gång ska vara den första....

Vi tävlade ju igen häromdagen, och det gick inte så bra. Eller.... egentligen är jag ganska så nöjd för det som vi försökt förändra på den korta tid sedan förra tävlingen hade faktiskt blivit bättre, men sen var det lite annat som inte funkade riktigt perfekt. Och så är det ju...  det man ofta känner sig säker på, det kan krångla när man minst av allt förväntar sig det.

Men vi tar det som vanligt från början....

Platsliggning: Betyg 10. Men han är lite orolig, inte osäker utan mer uttråkad. Nosar lite, kikar sig runt på ditten och datten....  I klass 1 låg han och tok-fokuserade på mig hela tiden, nu känner han sig förmodligen säkrare, och som sagt, lite uttråkad, så nu tar han sig friheten att fördriva de där 3 minuterna på sitt eget lilla vis. Har länge funderat på att träna in hakan i backen, ska nog ta en allvarlig diskussion med mig själv om det tror jag.

Fritt följ. Betyg 7. Och även om jag aldrig brukar ha synpunkter på hur domaren dömer så har jag det här.  Vi var värda mer i det momentet. Vä sväng, pendlar sidled, släpper... står det som kommentar och det är inte sant. Det var en vänstersväng i programmet och den gjorde han skitsnyggt. Jag hann till och med göra den reflektionen att "så snyggt han gjorde det där"... men det är som sagt domaren som dömer. Pendlar sidled gör han säkert, släpper gjorde han kanske vid något enstaka tillfälle, men jag upplevde nog att jag hela tiden i ögonvrån såg hans huvud på samma ställe, men som sagt, domaren dömer.

Men vi har jobbat lite med Jippies engagemang i just det momentet, och jag upplevde som sagt en klar förbättring sedan förra tävlingen. Att det sedan fanns annat att dra på är ju en helt annan sak, jag är himla nöjd med att de få träningstillfällen vi har haft har gett resultat... i alla fall i mina ögon, och på det jag ville förändra.

Som en parentes kan jag ju berätta att domaren, när vi väntade på prisutdelningen, kom in och placerade sig vid de bord där vi i klass 1 och 2 satt och väntade, och sa ungefär så här till oss tävlande: Fan vilket dåligt fritt följ ni har på era hundar. Så uppenbarligen har han ganska så specifika krav på det momentet eftersom han gjorde den kommentaren. Fast han undantog i och för sig det vinnande ekipaget i klass 2 från kritiken...

Läggande. Betyg 0. Inget att säga om det, Jippie la sig helt enkelt inte. Och vet ni att det gör inget även om det väl var där vi missade 1:a priset. Men han var så helt fokuserad på mig....  "titta så fint jag går , matte... jag är duktig jag"...  så han hörde förmodligen inte ens mitt kommando. Och eftersom vi jobbat med just den biten så är det trots nollan nåt positivt.

Inkallande. Betyg 9. Avslut. Inget att säga om det heller...  han sätter sig för långt ifrån mig. Visserligen rakt och fint, men för långt ifrån.

Sändande med ställande. Betyg 7,5. Kommentaren är omdirigering.
Jippie rusar fram till rutan, går in i den framifrån, men tar ett skutt över höger kantlinje och hamnar utanför rutan. Jag kommenderar Stanna (han var så snabb så jag hann inte det när han var inne i rutan) , Jippie fryser till en staty, jag kommenderar Rutan igen, han kliver in över kantmarkeringen och jag säger Stanna igen. Där står han sedan tills jag hämtar honom.

Apportering. Betyg 6,5. Omtag, avslut. Där har vi fått ett litet problem att lösa. Han rusade ut till apporten, högg den i farten, tog en sväng tillbaka till mig (medan han bytte grepp på apporten i munnen)  där satte han sig sedan snett bakom mig, men jag kunde ta apporten ur hans mun i alla fall. Vi har tränat på apporteringen sedan förra tävlingen, där han gjorde ungefär likadant, och när vi tränar gör han momentet helt korrekt. Knivigt det där...

Fritt hopp över hinder. Betyg 8. Extra kommando, avslut. Här blev Jippie plötsligt helt fascinerad av tävlingsledaren som stod nån meter vid sidan av oss, och när han frågade "är föraren klar?" så vände Jippie på huvudet och blev sittande så och stirrade stint på honom "men jisses, står du där??? vad vill du då???"  vilket resulterade i att jag fick ge två Hopp-kommandon för att han skulle hoppa.
Resten gick bra, vad som hände vid avslutet minns jag faktiskt inte....

Fjärrdirigering. Betyg 8. Nu var det domaren som helt plötsligt tog Jippies hela uppmärksamhet. Jag fick ge två Ligg-kommande när momentet började. Resten gick finfint.

Helhetsintryck. Betyg 7,5. Mer än så kan nog inte just jag förvänta mig av den domaren tror jag



Jag brukar som sagt inte ha några synpunkter på hur domaren dömer. Man ska inte ha det, för får man lite gratispoäng av någon så brukar det liksom jämna ut sig när man blir lite snålt bedömd av någon annan vid ett annat tillfälle.

Men nu var det ju så att jag tävlat för denna domare förr, och jag satt och tittade på tävlande före mig och kunde konstatera att han inte alltid höll sig till vad regelboken säger, och sånt är jag inte så förtjust i.

Lydnad är en bedömningssport och det är ofrånkomligt att domare ser olika på det vi tävlande gör. Var och en har ju en idealbild av hur momenten ska utföras och det är helt naturligt att den idealbilden skiljer sig åt från människa till människa

Men.... jag är oerhört petig med att man ska döma efter regelboken i de fall där de klart framgår vad som ska ge avdrag eller pluspoäng. I de fallen finns det i min värld inga förmildrande omständigheter för att döma efter eget tycke och smak.


Och JAAA, jag vet att man som publik (eller tävlande) inte alls ser allting lika bra som domaren gör. Det kan hända mycket på planen som domaren ser och hör men som publiken helt och hållet missar. Men när man som publik ser missar som ska ge avdrag, eller rent av ge betyget 0, och domaren inte registrerar samma missar, då är det inte så kul tycker jag.

Men jag har tävlat så mycket så jag har egentligen blivit lite avtrubbad när det gäller det där. Jag kan en kort stund reta upp mig lite, men det är ju som det är.... det är domaren som dömer.

Nu ska vi i alla fall inte tävla på ett tag. Vi ska träna lite ditten och datten, och då får jag väl se hur det artar sig.  Jag tycker ju egentligen att träningen är det roliga, tävlandet kan egentligen kvitta. Men samtidigt så är jag ju sån att jag måste ha ett mål att träna fram emot.... och då är det ju förstås tävling som är det målet.