Jag tycker ju egentligen inte att man ska ha för bråttom upp i klasserna när man tävlar lydnad, men jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig. 
Nu har jag ju visserligen en hund som behöver få mer tävlingsrutin, men det är så himla kul att träna in momenten som finns i de lite högre klasserna. Och tränar man dom så vill man ju så småningom också testa om dom funkar tävlingsmässigt.... jaja... vi får se hur det blir med det.
I alla fall så är vi anmälda till ytterligare en klass 1-tävling i morgon, men jag ska lämna återbud. Jag är inne i en sån där period då jag njuter enormt av att kunna dra ut i naturen med hundarna på morgonen och ströva omkring där i nån timma, och så avsluta alltihop med ett rejält träningspass för Jippie där vi testar lite nya moment.
Och tävlingen i morgon är inte rolig... vi är totalt 5 tävlande på hela tävlingen, men vi är ändå kallade kl 08.30.... och då får jag gå upp allra senast halv 7 om jag ska hinna rasta hundar och ge dom mat först, och jag har ingen lust med det.
Det är en sån där typisk tävling där man i första hand tänker på funktionärerna och inte på de tävlande. Hade man haft samling kl 10 hade alla hunnit hem före kl 12 i alla fall... men skit samma. Man har ju alltid valet av avstå när det inte passar, så det gör jag nu då. Och alltid är det väl nån funktionär som blir glad åt en tävlande mindre, och klubben får ju anmälningsavgiften i vilket fall, så på det viset blir alla nöjda.
Nog om det... vi har i alla fall börjat träna på momentet "sändande till ruta" som kommer i klass 2 och det momentet gillar jag. 
När jag satte upp rutan idag så sprang hundarna runt omkring mig och sysslade med lite egna grejer. Men Salza visste ju direkt vad som var på gång och höll sig runt benen på mig, hon gillar ju det momentet lika mycket som jag gör, så jag skickade henne på kommandot Rutan. Hon sprang in i rutan och precis när jag sedan kommenderade Ligg! så dök Jippie upp framför mig och när kommandot Ligg! kom så slängde han sig också ner...
Det blev ju rätt fast det egentligen var fel, men det kan ju inte han veta, han slängde sig ju ner när kommandot kom, så han fick sin belöning han också.
Sen fick Salza o Ibsen vänta i bilen medan Jippie tränade. Och han är lite speciell att träna.... fast det är ju alla hundar förstås, alla är ju unika.... men för mig är han lite extra speciell.
Han är oerhört lättlärd, snappar upp saker och ting väldigt fort, vilket ibland innebär att det blir alldeles fel. Han har ju en klantig matte som inte så sällan gör fel, men det vet ju inte han. Han suger ju åt sig allting lika fort och lätt, oavsett om det är rätt eller fel.
Och han är smart som sjuttan.... räknar snabbt ut vad som förväntas av honom, och sen gör han på sitt alldeles egna sätt för att nå dit.
Han är ju så jäkla charmig så jag fick verkligen ta mig själv i kragen för att inte belöna det där, men även om det ser helfestligt ut så är det ju inte det utförandet jag vill ha.
Här ser det bättre ut, men här har jag flyttat lite närmare rutan för att slippa backandet....
.
Men han är alltså inte dum den där killen... på bara några skick har han lärt sig avståndet och det vill jag ju egentligen inte. Jag har ett kort avstånd i början (tvärt emot vad många tycker) och han kan tydligen räkna meter... måste tänka på att variera avståndet ofta. Fast vi har ju precis börjat träna momentet, man kan inte begära att allting ska funka så där på stubinen även om han lär sig fort.
Det som gör honom lite speciell att träna, för mig alltså, är att han inte är lika självständig som Salza är. Och hennes föregångare på tävlingsplanen, Samson, var också en självständig hund, och det är inte Jippie på samma sätt.
I vissa fall är han mycket självständig, men just i lydnadssammanhang är han inte det. Och det är ju en stor fördel egentligen, men det är ovant för mig... och att få mig att tänka om, det går inte på en kvart direkt. 
Däremot är han en kopia av Salza när det gäller att vara outtröttlig när vi tränar. Jag nöter och nöter och nöter, och vem som helst som såg oss skulle skrika "Sluta nu!! Du håller på för länge!" men Jippie verkar inte tröttna... och inte jag heller 
Och när jag sedan till slut ändå plockar ihop, då ser han mest bara besviken ut över att det är slut på det roliga. Hoppas att jag lyckas hålla den där glädjen vid liv, den kan han behöva om vi kommer upp i klasserna där programmet är lite längre och det krävs en hel del uthållighet. Arbetslusten och motorn finns ju från födseln, men just glädjen och engagemanget kan man ju faktiskt förstöra... och då är det svårt att klara lydnaden.
Men än så länge har vi skitkul, och det är väl egentligen det allra viktigaste... 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar