Jag tycker ju att det är världens tråkigaste att gå omkring på gångvägarna här i området när hundarna ska rastas. Det är praktiskt och enkelt, men så nedrans tråkigt. Och är det fint väder så är det måååånga fler än jag som är ute och går, vilket betyder kopplade hundar, och det är ju ingen höjdare precis, varken för hundarna eller för mig.
I morse tänkte jag ta en liten runda upp i den närbelägna storskogen. Jag tänkte inte gå så långt för just nu är min ork helt obefintlig. Benen känns växelvis som betongpelare eller spagetti när jag ska gå nånstans... och det är inte kul. Vet inte alls vad det beror på men så är det i alla fall
Så vi tog närmsta vägen upp i skogen. Och uppåt är det verkligen... i evigheter känns det som. Och när vi kom en liten bit på väg så såg det ut så här..
Kalhugget och risigt och tråkigt, men strunt samma, vi skulle ju bara gå en kort runda så vi skulle ju strax vika av hemåt igen. Men....
På nåt märkligt vis så lever hjärnan ibland ett eget liv helt för sig själv, helt skiljt från övriga kroppen.
Kroppen sa: Gå hemåt! NU!!
Hjärnan sa: Det är så skönt att gå i skogen, ta en liten tur upp genom skogen vet ja....
Och hjärnan segrade, vi travade iväg, uppför och uppför och uppför....
Och även om vi hade lämnat kalhygget bakom oss så fanns det "naturligt" fällda träd lite här och var.
Såna här träd är ett dilemma när man har ont i ryggen och dessutom ett trasigt knä.... för högt att klättra över med mina korta ben, egentligen för lågt att krypa under med tanke på både rygg och knä, men omgivningen var inte sådan att den inbjöd till att gå runt heller... så då är det bara att krypa. Praktiskt att vara hund i såna lägen... 
Och precis där vi kom ut ur skogen fann vi en sån där härlig vitsippedunge som vi naturligtvis var tvungna att föreviga. Vitsippor är det helt omöjligt att någonsin tröttna på... 
Efter vitsipporna hade vi inte så långt hem, men jisses så trögt det gick. Funderade på om jag skulle stanna vid garaget och bosätta mig i bilen över dagen, men jag hade ju inga nycklar med mig så det gick inte.
Men man kan ju fråga sig hur man är funtad där uppe i hjärnkontoret egentligen. Superjobbigt att gå i skogen, ännu jobbigare att gå uppför och uppför och uppför, ingen ork alls, benen kändes verkligen som spagetti och jag ville egentligen inte gå ett steg till.
Samtidigt var det en annan del av mig som njöt ohämmat av att gå omkring i skogen, trots alla berg och stenar som vi skulle uppför. Och när vi väl var uppe så långt upp vi kunde komma och det bar iväg neråt igen, då kändes det nästan lite som att... "kanske ska jag vika av här och gå en liten bit till, annars är vi ju snart hemma igen". 
Känns nästan som att man inte har kontroll över sin egen kropp och och sin egen vilja... de där två, kroppen och hjärnan, verkar köra sitt eget race, utan mig. Fast... är det så att det är viljan som är den starkaste och avgår med segern så ska jag väl kanske inte klaga, den är för närvarande mycket roligare att ha att göra med än min gamla trötta kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar