Jag har ju alltid varit bortskämd med arbetsvilliga, livliga hundar som gärna jobbar. Och så är det fortfarande, Jippie är superlycklig så fort han får en uppgift, som han sedan utför i flygande fläng.
När det gällde Salza (jag bortser från tidigare hundar nu, inlägget blir säkert lååångt nog i alla fall) så behövde hon aldrig nån regelrätt uppvärmning, varken före tävling eller träning. Hon var superfokuserad och redo oavsett vad vi gjort sekunderna innan. Och i och med att hon alltid fixat att hålla fokus till 100% så vet jag ju att jag ofta slarvat med förberedelser och sånt, men det har ju alltid funkat ypperligt i alla fall. Man blir bortskämd då... och slarvig.
Jippie har minst lika mycket motor och arbetsvilja som Salza, men han är en helt annan typ av hund, och dessutom är han ju kille. Kanske är det många som inte håller med mig nu, men min erfarenhet, efter att ha haft 4 tikar och 5 hanhundar, är att hanhundarna ofta mognar senare och dessutom alltid är lite barnsliga/flamsiga hela livet. Och det är bra det, det är det som är charmen med en hanhund... de blir inte gamla gubbar på samma sätt som tikar kan bli gamla kärringar på äldre dar.
Till saken nu då.... Jippe är precis lika outtröttlig som Salza när det gäller att jobba. Jag upplever aldrig att dom tröttnar och inte vill. Enda sättet att få dem att visa att de är trötta och nöjda är att sluta jobba, då slocknar dom ganska omgående om vi gjort ett rejält arbetspass. Men under tiden de jobbar då är det full fart hela tiden.
Och när jag säger "rejält arbetspass" då är det rejält. Här snackar vi inte om några minuter, min filosofi där är att de måste lära sig att vara uthålliga och jobba så länge det krävs, och för att komma dit finns det ju bara en väg. Och det är ju så jäkla enkelt när man har hundar som aldrig tröttnar...
Och i går på kursen upptäckte jag en sak som jag inte sett förut. Jippie fick jobba en hel del med lydnadsklass 1-momenten, och jag upptäckte att den hunden kan man dra upp hur långt som helst i aktivitet utan att han blir slarvig. Tvärtom.... ju mer jag peppade och stressade upp honom, desto mer fokuserad o uppmärksam blev han.
Förmodligen har en del av er upptäckt just den saken för länge sedan med era hundar, men med de hundar jag har haft har jag ju aldrig behövt tänka så förr. Det här var en helt ny tanke för mig när det gäller att jobba med min egen hund. Jag har ju ibland rått andra att göra så, men när det nu gällde min egen hund då tänkte jag inte alls tydligen.
Av det här kan jag alltså dra slutsatsen att jag har varit tråkig i vår träning, inte varit värd Jippies hela uppmärksamhet med andra ord, han har alltid varit lite väl nyfiken på omgivningen. Men jag har jobbat ungefär likadant med honom som jag jobbat med mina tidigare hundar.... det är farligt att fastna i invända rutiner.
Kanske kan jag ursäkta mig med att jag har tagit för givet att han, som har ett så livligt temperament, skulle flippa ur totalt om jag lät honom släppa loss ordentligt. Tänk så fel man kan ha....
Igår hade jag en gammal skinnkrage med mig. Den älskar han att kampa och leka med, och den använde jag flitigt. Det var då jag upptäckte att han skärpte till sig ju mer uppspelt han blev.... det blev ett helt annat driv och en helt annat koncentration i det han gjorde.
Och när vi tränat med den och kampat och levt rullan rejält, då la jag honom för en platsliggning i utkanten av planen där de andra tränade. Och han låg tryggt där, så elaka matte tog fram skinnet och viftade inbjudande med det runt omkring honom. Jag var så nära som bara nån halvmeter från nosen på honom med det där skuttande skinnet, men han låg stilla. Han är duktig den där Jippie....
Däremot så kunde han inte hoppa igår. Klass 1-hoppet har aldrig varit något problem, men igår sprang han förbi hindret. Först trodde jag att det berodde på att jag lagt på en extra planka så det blev lite högre, men när jag tog bort den plankan så sprang han likväl förbi istället för att hoppa.
Hmmm.... hjärncellerna jobbade för fullt i min dimmiga hjärna och så kom jag på orsaken. Eftersom hindret var högre än vanligt så hade jag satt honom ett par meter längre bort från hindret, och dessutom ställt mig själv ett par meter längre bort på andra sidan hindret. Tanken var att hjälpa honom med en rejäl ansats eftersom det var ganska så högt nu då, och sedan ge honom rejält med plats att landa och komma in till min sida ordentligt.
Tji fick du, sa Jippie.... gör du inte som vanligt så blir det fel i min lilla hjärna. Och när jag väl kom på var felet låg, och satte honom på det vanliga avståndet från hindret, då funkade det perfekt igen, även med den högre höjden.
Han lär sig saker och ting nedrans fort, och det är ju, som i just det här fallet, inte alltid av godo. Just när det gäller hindret så ska vi träna på det... då ska jag träna på att skicka till hinder som står på en massa olika platser i förhållande till var Jippie är. Kommandot Hoppa ska få honom att kolla efter ett hinder och sedan springa dit och hoppa över det... oavsett var det står. Det brukar var en kul övning när dom väl snappat upp vad man förväntar sig...
Fast... hoppet har han kunnat i evigheter, enligt mig alltså. Igår visade han att man aldrig, aldrig kan vara helt säker på något när det gäller hundar.
Hans apporteringen är en paradgren, enligt mig. Det ansåg jag ända tills jag lånade en apportbock och fick se min apportglada och duktiga hund riktigt spotta ut apporten sedan han som vanligt ivrigt tagit den. Igår testade jag igen... främmande apport = spotta ut!
Och jag måste erkänna att jag blev liiite irriterad då. Han bär allt möjligt när jag ber honom om det, varför ska man då behöva spotta ut en apport bara för att han inte burit just den tidigare?
Jaha ja, sa Jippie och blängde på mig när jag lät irritationen lysa igenom. Ska du vara sån, då kan du ta den där jäkla apporten själv!! Jag tänker ALDRIG mer ta en apport!!!
Men... en rolig skinnkrage gör underverk även i såna fall.... fast inte sjuttan känner jag mig speciellt säker på att han apporterar främmande apportbockar inte. Men, men... livet ska ju vara lite spännande...
Men kontentan av allt det här bladdret är i alla fall att jag nu måste lära mig att värma upp, nästintill stressa upp, lilla yrvädret innan han ska prestera något när det gäller just tävlingslydnad. Han jobbar ändå, och han jobbar helt godkänt.... men han har ju oturen att ha en krävande matte
Jag vill ha lite mer fokus och lite mer engagemang, och det verkar som att massor med kamp och lek är det som får honom att skärpa sig det lilla extra som jag vill ha. Och det är imponerande att han håller ihop minst lika bra, om inte bättre, när han blir uppspelt och uppstressad, det måste tyda på att han är mentalt stabil trots sitt ibland lite vimsiga uppträdande.
Fast att han är stabil mentalt, det visste jag ju redan, men han är en sån där hund där skenet bedrar och man lätt blir lurad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar