Ynk har väldiga problem med områdets löptikar just nu. Förmodligen är det fler än Isa som löper, eller också är det bara så att Isa är i höglöp just nu, han är i vilket fall våldsamt upptagen av att hålla koll på omgivningen. Han kan stå hur länge som helst på uteplatsen med hög nos och bara sniffa i sig alla smaskiga dofter, om han får för sin elaka matte förstås, och får han inte gå ut dit så står han i fönstret och tittar längtansfullt ut.
Så i morse tog vi bilen en liten bit bort så att han skulle få nåt annat i sitt lilla huvud en stund. Vi har ju det fina friluftsmuseet Norra Berget ganska nära oss så jag styrde Häxan ditåt. Vi åkte till "baksidan" av berget, där finns det massor av stigar och gångvägar men det är inte alls så mycket folk där som på "framsidan".
Men det är ett berg.... alltså går man uppåt i evigheter innan man sedan vänder och går nedåt i evigheter. Inget av det är nåt som mitt knä gillar, knät föredrar helt klart plana vägar, men såna finns det dåligt med här.
Jag valde i alla fall en ordentlig gångväg upp på berget, men det är ett berg som sagt... stenar överallt.
På den där skylten står det säkert någonstans att man måste ha kopplade hundar, det hade inte jag. Men Ynk skötte sig utmärkt, höll sig i närheten hela tiden och vi var alldeles ensamma där vi tragglade oss uppför.
Väl framme där jag hade bestämt mig för att vända neråt igen så satte jag mig på en bänk vid sidan om för att vila en stund. Det var ju minusgrader ute så det var frostigt och kallt om rumpan, men mitt knä tackade mig för att jag avlastade det en stund.
Ynk tassar omkring och nosar lite här och där, plötsligt stannar han upp, stirrar bort mot stigen som vi kommit ifrån och börjar morra.
OK... där kommer det säkert nån farlig galning som ska överfalla min matte... så förutsätter jag att han tänkte för han släppte inte på uppmärksamheten för en enda sekund. Han stod och stirrade stint, morrade lite då och då, men rörde sig inte ur fläcken.
Efter en ganska så lång stund dyker det upp tre ungdomar som kommer springande på stigen där vi tidigare gått och Ynk sätter igång och stormskäller. Han rör sig fortfarande inte, men fixerar ungdomarna och skäller varnande då och då.
De bryr sig inte, de kommer springande mot oss och jag förstår att de är ute och orienterar så jag säger åt Ynk att sätta sig hos mig. Det gör han, han tystnar men han fixerar fortfarande ungdomarna med fast blick. De hittar det de letar efter och drar vidare och när de försvunnit utom synhåll igen så slappnar Ynk av och återgår till sitt snosande här och där.
Vi vände neråt igen då, men det är ju så himla tråkigt att gå samma väg som tidigare så jag ger mig iväg på en liten stig genom skogen istället. Jag hann ångra mig många gånger innan vi nådde gåbar väg igen, men Ynk tyckte nog det var kul tror jag.
Tillbaka till bilen igen kan jag konstatera att jag gått nästan 3 km, inte alls långt egentligen, men med tanke på mitt onda knä och hur långt jag brukar orka gå så var det ganska så bra gjort tycker jag. I all synnerhet med tanke på terrängen vi traskat omkring i..... och Ynk sprang ju mycket längre eftersom han gick lös hela tiden.
Nu blir nästa promenad bara en kortis i närområdet här..... bland alla löptiksdofter... 😍
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar