Helvete, sa jag, och det är väl nästan rumsrent? Fast inte om man säger det i arg ton till en helt främmande människa förstås.... jaja, jag tar det från början.Skulle ett ärende till områdets lilla centrum, och där möttes jag och mina tre hundar av en hysteriskt skällande hund som stod bunden utanför affären. Inte nog med att hon skällde, hon gjorde våldsamma utfall i kopplet och mellan skallen hördes ilskna morr samtidigt som hon visade tänderna, hela garnityret.
Jag gick en stor omväg runt henne, men det hjälpte inte. Folk som kom och gick till butiken gjorde också stora omvägar runt henne, men det var svårt för hon stod bunden precis utanför dörren.
Hennes utfall var så våldsamma så jag hade inte blivit förvånad om kopplet eller halskedjan gått av. Jag vågade i alla fall inte lämna mina hundar ensamma där, utan stod och väntade på att hundens ägare skulle komma ut så att jag kunde lämna mina hundar och gå in.
Och så småningom kom hon... men hunden fortsatte med sina utfall, och då kunde man höra matte säga: "-Ja men så duktig du varit som väntat här på matte.... duktig tjej!"
Efter mycket möda fick hon loss knutarna på kopplet och släpade iväg sin skällande hund alltmedan hon berömde den för att den varit så duktig. Och jag var alldeles tyst där jag stod och väntade, det var väl duktigt? Svordomen jag presterade kom lite senare....
Så här uppförde sig i alla fall mina hundar medan dom satt och tittade på den där hysteriska saken 25 m bort.
Det var på hemvägen sedan som mitt tålamod brast. Det var mycket folk och hundar ute, och vid promenadslingan runt sjön var det livlig trafik. Det kom en bil och parkerade, och ut klev en äldre dam och herre med en liten tax i sällskap.
När jag närmade mig, och skulle passera dom, så stod dom mitt i vägen och trasslade med sina stavar som dom skulle ha med sig. Och hunden rantade runt längst ut i ett flexikoppel utan att nån brydde sig om vad den gjorde.
Jag stannade och väntade med mina tre hundar kopplade vid sidan, och när inget hände så sa jag ... vänligt... "Kan ni ta reda på hunden så att vi kan komma förbi?"
Då tittade dom förvånat på mig, tittade på hunden och så hände inget mer. Damen som höll i flexikopplet log lite fånigt, men stod bara och tittade på mig och hundarna, utan att hala in sin hund.
"Ta reda på eran hund så att vi kan gå förbi!" sa jag återigen, och nu var mitt tonfall inte lika vänligt. Människan stod fortfarande bara och tittade på mig, men mannen i sällskapet tog kopplet och halade in hunden till sin sida... och vi passerade lugnt och stilla trots att deras lilla tax stod och skällde på oss.
När vi hade passerat dom med nån meter så hörde jag fortfarande deras hund skälla, och plötsligt kände jag nåt bak på mina ben. Jag tvärvände mig om, och ser deras skällande tax mellan Ibsens höga bakben.... förmodligen hade han först varit på mina byxben, nafsat eller hoppat, inte vet jag. Men nu stod han mitt emellan Ibsens bakben och skällde som en galning.... tur för honom att Ibsen och jag nog blev lika förvånade... och i några sekunder handlingsförlamade.
Sen tog jag ett tajtare tag i Ibsens koppel, vände mig mot kärringen som nu återigen höll i kopplet och fräste: " Men för helvete, håll reda på eran hund!"
Hon bara flinade, och så säger hon "Han vill nog bara leka!"
"Ja men så bra," säger jag då... och är så skitförbannad så jag kunde gått fram och lappat till kärringen... "då ska han få det då!" och så kopplade jag loss Salza. Jag vet ju att hon inte bryr sig, men det visste ju inte kärringen. Och när jag sedan böjde mig ner och kopplade loss Jippie också, som vid det laget nästan hoppade jämfota av upphetsning, då log hon inte längre.
Då tog hennes man återigen hand om kopplet och halade in hunden, och när jag fumlade och låtsades försöka få loss Ibsens koppel också, då klev dom snabbt iväg med sin, fortfarande skällande, lilla tax.
Jag blir så jäkla förbannade rent ut sagt... Jag har stenkoll på mina hundar, men om deras lilla tax hade blivit skadad av mina hundar i den här situationen så hade det varit mitt fel, inte deras.
Men hur kan man vara så oförsiktig med sin hund?
Herregud... han stod nästan under magen på Ibsen och skällde... dom kan tacka sin lyckliga stjärna för att Ibsen är som han är. Ett rejält tag av Ibsens stora käft över ryggen på den lilla taxen, så hade ryggen varit knäckt. Fast... det hade ju de facto varit vårt/mitt fel om något hänt, men det hjälper ju inte om hunden blir skadad.. eller dödad. Men visst är väl ändå lagstiftningen lite märklig just när det gäller såna situationer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar