I morse mötte vi en människa med en hyfsat stor hund. Och hunden skällde och gjorde utfall mot oss... och när vi passerar varandra så hör jag matte säga: "Ja men så duktig du var nu!"
Duktig för att...????
Nu är det ju inte så att mina hundar är några änglar på något vis. Det finns säkert dom av er som tycker att jag framställer dom så, men dom är ju helt vanliga hundar, fast hyfsat väluppfostrade. Men jag har stenkoll på dom när dom är i min närhet, och där ser jag också till att dom håller sig när vi är ute.
Men det finns en massa jakt i de där små liven, så är dom lösa en bit bort och får vittring på t.ex. en katt, då måste jag erkänna att lydnaden är nästintill obefintlig. Och det är ju förstås en av anledningarna till att jag ser till att alltid ha dom i min närhet. Jag kan avbryta dom när dom fått vittring av vilt, men är det en katt så...
Och det beror förstås på att dom har fått jaga katter som vi möter ute i skogen. Katten är ju själv på jakt så i rättvisans namn får han ju finna sig i att ibland själv bli jagad, den blir ju trots allt inte dödad och uppäten. Katten klättrar ju alltid snabbt upp i ett träd eller nåt sånt, och hundarna är aldrig ens i närheten av att få fatt på katten. Och de få gånger vi stött på en katt som inte springer när han ser oss, då har hundarna snabbt hejdat sig och låtsats som att dom inte ser katten. Det är bara själva jakten som lockar... inte katten i sig, och här kryllar det av katter så det ges många tillfällen till katt-kontakt.
Men häromdagen säg jag nåt kul... på tal om katter alltså.
Jippie fick upp vittringen av en katt inne i ett stort buskage och for runt där inne och letade. Jag och Salza och Ibsen gick på gångvägen vid sidan om och Salza gick några meter före mig.
Jag brydde mig inte om Jippies jagande, det går alltid katter i den där dungen och nästan alltid slinker dom undan utan att hundarna fått koll på dom. Men Jippie jagade runt, runt i buskaget och rätt som det är så kommer det en katt utfarande ur buskaget i racerfart.
Full fart som sagt, och klarade inte av att vika undan för Salza som plötsligt dök upp framför den... så katten hoppade över ryggen på Salza och försvann ögonblicket efter in i ett annat buskage på andra sidan vägen.
Både Salza och jag blev stående och stirrade efter katten, Ibsen hann inte ens se den, och Jippie letade energiskt vidare i buskaget där katten inte längre fanns kvar. Och efter några sekunder tassade Salza oberört vidare, hon trodde antagligen inte sina ögon...
Och till den som nu tycker att jag beter mig illa som låter hundarna jaga katter så kan jag ju bara säga att så länge folk här i bostadsområdet har katter som dom bara släpper ut, katter som bajsar i barnens sandlådor och i allas blomrabatter, katter som ligger i dynorna i trädgårdsmöblerna på folks uteplatser, katter som sitter och lurpassar på småfåglar som käkar mat som folk hänger ut till dom, och så länge man inte kan öppna dörren till uteplatsen utan att riskera att få in en främmande katt...... så länge tillåter jag att hundarna jaga katter som dyker upp ute i skogsdungarna där vi går. Så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar